Grannsämja

Under pingsthelgen 1996 höll »Vertriebenen« (fördrivna) från »Sudetenland« (Böhmen) ett stort massmöte. Sedan 1946 har de vägrat att acceptera att de förlorade sina hem när Tyskland förlorade kriget. Det finns inte så få revanschister bland dem. En mening i deras stadgar sätter fingret på den attityd som präglar deras aktiviteter: »Vi förvisade förkastar hämnd och vedergällning«. De fördrivna ser inte sig själva som gärningsmän, utan som offer med legitima historiska krav.

Förolämpade ledare

Som alltid hölls en hel del tal. Nu har tiden uppenbarligen kommit då även landets högsta politiska ledare vågar stämma in i den förolämpande klagokören från Vertriebenen.

De kräver att den tjeckiska regeringen ska brännmärka fördrivningen av sudettyskarna som en »orättvisa«

–Tjeckerna måste agera mer kraftfullt än de tidigare gjort, krävde finansminister Waigel och rev ned applåder från de församlade sudettyskarna.

Det talades mycket tyst om det faktum att Tyskland startade kriget och därmed kanske också måste ta konsekvenserna av detta. Inte ett ljud hördes från de ledande tyska politikernas läppar om att det faktiskt var sudettysken Konrad Henlein som redan 1933 provocerade fram bråk mellan tjecker och tyskar i Böhmen. Ingen nämnde med ett ord att det var nazistiska stormtrupper som spred hat och terror bland böhmiska grannar som levt sida vid sida i hundratals år. Att en majoritet av sudettyskarna nästan hysteriskt välkomnade den tyska invasionen 1938, och att det var samma tyska böhmare som hänsynslöst plundrade och mördade sina grannar. En mobb uppträder som en mobb alltid gör.

Våren 1945 var festen över. Då sparkade tjeckerna ut sina förtryckare. Och återigen, en mobb uppträder som en mobb alltid gör.

Problemet var att de allra flesta skurkarna redan hade hunnit fly och sätta sig i säkerhet någonstans i den amerikanska ockupationszonen i väster. Kvar fanns den minoritet böhmentyskar som inte skadat någon eller deltagit i plundringen av Böhmen, och som därför trodde att de var säkra.

Misshandlad av mobb

Det som hände med dem var förvisso tragiskt. Jag vet, därför att min egen morfar var en av dem som misshandlades av den tjeckiska mobben. Han var en varmhjärtad konstnär. Mobben fick inte tag i hans granne, nazisten och partipampen som redan hunnit sätta sig i säkerhet och som senare gjorde karriär i Västtyskland – i en sudettysk aktivistorganisation. Så istället tog de min morfar och sparkade honom sönder och samman.

Min morfar återhämtade sig aldrig för det han utsattes för utan att ha gjort någonting. Hans nazistiske granne straffades aldrig för det han hade gjort.

Och nu vill han och hans barn eller kanske barnbarn dessutom ha en ursäkt.

Inte ens i min vildaste fantasi skulle jag komma på en sådan befängd tanke som att kräva en ursäkt från tjeckerna. Tjeckiens premiärminister Vaclav Klaus har replikerat att tyskarna nog »bör tala tyst om vad som hände«. Han har helt rätt.

Personligen vill jag bara tillägga en sak. Om inte de tyska talarna lyckas brännmärka alla övergrepp från perioden – var vänliga och håll truten stängd!

Michael Schmidt
Nürnberg, 28 maj 1996
© Expo 1996
(Expo nr 3-1996)