Handelsresande i liv, Lena Einhorn (Prisma, 2000)

Lena Einhorn säger själv att Hilel Storch i boken blir som ett prisma varigenom vi kan betrakta skeendena kring de olika försöken att rädda människor från andra världskrigets koncentrationsläger. Hennes dom över de svenska myndigheternas påtagliga brist på entusiasm inför uppgiften att rädda judar kan tyckas urskuldande – att de helt enkelt drevs av ambitionen att hålla Sverige utanför kriget. Men med facit i hand blir detta konstaterande en mycket hård dom. Moralen offras för den krassa verkligheten.

Anpassningen till stormakterna går dessutom väldigt långt, så långt att den i krigets slutskede till och med verkar bli avgörande för avvägandena huruvida de vita bussarna skulle ta med judiska fångar eller inte. Lena Einhorn kommer också fram till att de realpolitiska låsningarna, som Sverige och andra länder utsätter sig för, gör att det istället är mindre organisationer och enskilda personer som tar initiativ till räddningsförsök.

Einhorns beskrivning av det persongalleri som rör sig över denna scen är rikt på försök att förklara de olika personernas agerande, men hon fastnar sällan för en modell, utan presenterar hela tiden flera alternativa förklaringar.

Bokens mest intressanta och gripande delar handlar om försöken att beveka Himmler att skona lägerfångarna i krigets slutskede genom att vägra lyda Hitlers order om att driva dem ut på »dödsmarscher«.

Einhorn baserar boken på ett, till synes, enormt material. Hon tar sig också an uppgiften med van hand, trots att denna forskning sker på helt andra domäner än den medicinska, som hon tidigare sysslat med.

Handelsresande i liv beskriver på ett mångfacetterat sätt inte bara ett historiskt skeende och dess aktörer. Jag menar att boken dessutom beskriver människan under denna dramatiska period, hennes starka och svaga sidor. Hennes komplexitet.

Jonas Sundberg/Expo

© Expo 2000

(Expo/Svartvitt nr 2 - 2000)