Hatets fotsoldater
PROPAGANDAKRIGET, DEL 2. De flesta är män. Många är anonyma. De sprider ett negativt och utpekande budskap. Skribenterna på de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna är de nya politiska aktivisterna.
Uppdaterad: 2018-04-17, 07:14
Publicerad: 2016-07-05, 10:14
Lästid: 12 minuter
Du läser just nu gratis innehåll
Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.
Det här är del 2 i en artikelserie i tre delar där Expo analyserar de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna. Läs del 1 här och del 3 här.
– Det finns ett romerskt talesätt som säger droppen som urholkar stenen och det är ju ganska talande för vad de sysslar med.
Kim Fredriksson om någon borde veta. Under 18 år var han en del av den svenska extremhögern. I början av 1990-talet blev han skinnskalle och drogs in den våldsamma nazistiska gruppen Blood & Honours nätverk. Sedan vidare till Nationaldemokraterna och Nordisk Ungdom.
Hans ideologiska resa drev honom till slut så långt vänsterut att han 2012 valde att lämna extremhögern. Idag är han med och driver den socialistiska nyhetssajten Aktuellt fokus.
Han har levt hela sitt vuxna liv i den politiska marginalen och lärt sig att nå genom bruset. Han blev ansvarig utgivare för Blood & Honours tidning i Skåne, och var inblandad i Nationaldemokraternas mediesatsningar. I Nordisk Ungdom var han med och testade nya metoder för att få medial uppmärksamhet.
En självlärd propagandamakare.
– Från första början satsade man på de här medierna för att man inte kom till tals. Sedan är det mycket att det passar in i den konspiratoriska bilden. Man ansåg att man måste komma ut med sin egen bild. Det är ett genomgående tema som alla politiska rörelser har haft. Men här valde man en helt annan form, propaganda kom att bli viktigare än den här sanningen som man ville ha ut.
I dag följer han de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna på avstånd. Han tycker sig känna igen de knep han själv lärde sig.
– Vi kan ta EU-migranter som exempel. Det är ingen hemlighet att hemlösa saknar toalett. Människor som saknar toalett skiter utomhus eller på offentliga toaletter. Man vet om det. Anledningen till att mainstream-media inte har gjort en nyhet på att hemlösa skiter utomhus är att alla fattar det. Men däremot gick ju Fria Tider ut med det. Man vill skapa emotionella stormar rakt ut i civilsamhället för att i sin tur piska upp hatet för att det ger en politisk effekt. Samtidigt kanske man har en mer metapolitisk linje, att man lägger in värdeord i en text för att den helt enkelt ska bli ett subtilt reklambudskap till mottagaren.
Dropparna som urholkar stenen
Det är ofta den grova rasismen, hatiska kommentarer eller lögnerna som de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna tvingas stå till svars för. Men det är helheten som är poängen. Tillsammans pumpar de dagligen ut artiklar med en frekvens som skulle få vilken klickjagande nyhetssajt som helst att bli avundsjuk.
Någon artikel pekar ut minoriteter, en annan omtolkar redan publicerade artiklar och vissa är, som Kim Fredriksson minns det, utfyllnad. Artiklar som ger sajten ett sken av bredd.
Det är i denna helhet som den politiska berättelsen och budskapet ligger. Dropparna som urholkar stenen.
Tillsammans med Lisa Kaati, forskare inom datavetenskap från Uppsala universitet och psykologen Katie Cohen har Expo gjort en datoriserad textanalys på några av de mest tongivande sajterna.
Tusentals artiklar från det senaste året har laddats ned och sedan sökts igenom på jakt efter ord som enligt psykologisk forskning kan utröna tonläge och perspektiv. Det har vi sedan jämfört med artiklar med fokus på samhälle och politik i DN och Aftonbladet.
Resultatet är tydligt. Innehållet i de högerextrema och högerpopulistiska alternativmedierna är mer negativt. Om man slår ihop dem och jämför med DN och Aftonbladet tillsammans så visar det sig dessutom att de i högre grad använder sig av tredje person plural (alltså de, och dem).
– När man gjort undersökningar på andra extrema grupper, som Al-Qaida så visar det sig att de överanvänder sig av tredje person plural. Den här gruppen definierar sig själv gentemot en utgrupp som i det här fallet är migranter. Om man konsumerar detta så får man ett underliggande budskap som handlar om vi och dem. Jag tror inte att man alltid reflekterar över det. Det har man ju sett när exempelvis politiker länkar till de här sajterna, säger Lisa Kaati.
Vi har också undersökt i vilken grad ord som anspelar på den högerextrema och högerpopulistiska berättelsen förekommer. Alltså föreställningen om att Eliten och Minoriteterna står tillsammans mot Folket. Ordlistan har vi själva satt ihop. (Exempelvis "lyxflyktingar", "kulturberikarna" och "välfärdsturister"). Även om det finns anledning att utveckla sökningen så finns det ändå ett tydligt mönster.
– När det gäller orden för minoriteter och eliten så är det i princip noll förekomster i Dagens Nyheter. Det är ju intressant. Ni har fångat något som är intressant. När det gäller till exempel ordlistan för minoriteter så är det nästan bara väldigt negativa ord.
Resultatet i vår undersökning går i linje med den som nyligen presenterades i antologin Migrationen i medierna – men det får man väl inte prata om! Där undersöker medieforskaren Kristoffer Holt det han kallar invandringskritiska alternativmedier.
Holt konstaterar att dessa i första hand fokuserar på samhällsfrågor och brottslighet. Artiklarna är också mer negativa, och mer personligt skrivna än i traditionella medier. Och kanske viktigast: texterna tenderar att vara mer tolkande än i mainstreammedia. De berättar mer om hur läsaren ska förstå det som hänt, än vad som faktiskt hänt.
Ett av många talande exempel är Avpixlats rapportering om morden på Kronans skola hösten 2015. Till skillnad från hur det brukar låta så var intresset den här gången noll för gärningsmannens bakgrund. Efter att kort ha beskrivit händelsen gjordes istället kopplingen till de uppmärksammade Ikeamorden några månader tidigare. Den gången, påminner Avpixlat, var minsann inte statsministern på plats för att hedra offren. Och till skillnad från Ikeamorden var polisen den här gången tydlig med gärningsmannens "vita hy".
Så skulle morden förstås. Inte som en rasistisk attack, utan som ett falskspel från politiker och myndigheter.
Samma hat – olika måltavlor
Tillsammans frammanar de högerextrema och högerpopulistika alternativmedierna en dyster bild av samhället. Samtidigt skiljer de sig åt.
De tillhör olika ideologiska sfärer. Där finns de SD-vänliga, ofta antimuslimska medierna, som Avpixlat, Dispatch International, Exponerat och den nya tv-satsningen SwebbTV och i viss mån Nyheter Idag. De fungerar som en digital stödtrupp till Sverigedemokraterna och utgör samtidigt en kanal för den så kallade Sverigevänliga rörelsen som växt fram i Sverigedemokraternas bakvatten.
Den nyfascistiska sfären har sina medier, med Fria Tider som flaggskepp. Nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen har valt att göra sin hemsida Nordfront till främst en nyhetssajt. På medieplattformen Motgift, som började som en avknoppning från nazistiska Svenskarnas parti, ryms nu både nazistiska och nyfascistiska idéer.
Olika politiska positioner ger också olika hatobjekt och tekniker för att mejsla fram ett passade budskap.
Som i veckotidningen Nya Tider. Tidningen präglas av en hårdvinklad Kreml-vänlig rapportering parad med konspirationsteorier, inte sällan antisemitiska. Ett illustrativt exempel är återgivningen av en nyhet från RT (tidigare Russia Today) om ett läckt telefonsamtal mellan de ukrainska politikerna Nestor Shufrych och Julia Tymosjenko i samband med den ryska annekteringen av Krim.
Shufrych återger ett samtal där någon för honom beskrivit ryssarna i Ukraina som utstötta. Nya Tider (17/2014) förfalskar citatet så att ryssarna istället pekas ut som "gojer" (dvs icke-judar), en term som ofta används i antisemitisk propaganda för att framställa judar som fientliga mot icke-judar.
Det underförstådda budskapet är att de ukrainska politikerna är judar eller kontrollerade av judar. Och Tymosjenkos utbrott om att skjuta ryssar förvandlas till en "judisk" lust att mörda "gojer", dvs icke-judar. I verkligheten är ordet som används ryskans "izgoi" som betyder utstött ur samhället.
Hos Motgift och Nordfront är antisemitismen mer öppen och ett ständigt återkommande diskussionsämne.
I radioprogrammet Ingrid och Conrad, med journalisten och författaren Ingrid Carlqvist vid mikrofonen, snurrar samtalet runt islam och muslimer. Som i avsnitt 20. Där förklarar Carlqvists anonyma bisittare Conrad att muslimer är som djur. Han ger ett exempel från en filmsnutt med den kända brittiske antimuslimska aktivisten Tommy Robinson som i bil färdas genom ett område med stor muslimsk befolkning:
"Sen så slänger sig den här muslimen in och slår honom. Djur. De är djur liksom. De kan inte ens inför kameran tänka att 'bäst jag beter mig här nu'."
Ingrid instämmer:
"Det är ju just det som Tommy säger, som jag säger, som många islamkritiker världen över säger".
2014 kallade Avpixlats chefredaktör islam bland annat för en totalitär och våldsbejakande ideologi som "infiltrerat vårt land" genom att utge sig för att vara en andlig livsåskådning. På Exponerat ondgör sig en skribent över att man "parar sig över rasgränserna".
Så fortsätter det. Beroende på avsändare så svartmålas judar, muslimer, romer, afrikaner eller homosexuella. Samtidigt kan flera av medierna plötsligt framställa sig som försvarare av minoriteters rättigheter – när det är någon annan minoritet som kan beskrivas som hotet.
Hatets fotsoldater
Den högerextrema och högerpopulistiska mediefabriken hålls igång av hängivna skribenter och producenter. I de fem mest centrala medierna (Nya Tider, Avpixlat, Fria Tider, Nyheter Idag, Motgift) har vi kunnat hitta 116 signaturer som bidrar med innehåll. Troligtvis finns det minst lika många till utspridda i resten av det snåriga högerextrema och högerpopulistiska medielandskapet.
De är den nya tidens politiska aktivister. En slags hatets fotsoldater med datorn, kameran och hängivna följare som vapen.
Kim Fredriksson minns hur det började för honom. På den tiden gjorde man medier för att forma en ungdomsgeneration. Musiken, livsstilen och förstås politiken. Nu ser han dem som gjorde samma sak som han starta bloggar och nyhetstjänster. Varför? Kanske är det så enkelt att det handlar om vad tekniken erbjuder för möjligheter.
Kim Fredriksson är tveksam till om det verkligen är så många fler mediekanaler i dag jämfört med för tio år sedan. Det är formen som har ändrats.
– När jag blickar objektivt på den nationella rörelsen och SD-rörelsen så får jag intrycket av att man idealiserar de här fria medierna. Man ser dem som någon sorts sanningens spjutspetsar och det är väl människor som vill ha en del av kakan och glamouren.
En annan faktor som gör medieaktivismen möjlig är anonymiteten. Av de 116 signaturerna på de fem största medierna är 22 av dem pseudonymer. Det är dessutom en männens värld. Av de 94 personer vi kunnat fastställa är 10 kvinnor.
Det är på ett sätt paradoxalt att två av de största och mest uppmärksammade namnen i den här världen är kvinnor. Författaren och krönikören bakom pseudonymen Julia Caesar. Och journalisten och författaren Ingrid Carlqvist.
De delar en erfarenhet som skattas högre än något annat: de är dissidenter. De har båda jobbat på de stora tidningarna, sett systemet inifrån och sedan vänt det ryggen. Julia Caesar jobbade i flera år på DN. Ingrid Carlqvist har en lång karriär som reporter, nyhetschef och redaktör på flera stora tidningar. Som sanningsvittnen kan de raljera, döma ut och baktala sina tidigare kollegor.
År 2013 intervjuades Ingrid Carlqvist på Tobbes medieblogg ("ett litet fyrtorn i pk-havet") om sitt nya projekt Dispatch International som då hade rullat i drygt ett år. Mainstreammedia, hävdade hon, hade försämrats så till den grad att den nu utgjorde ett hot mot liv, frihet och strävan efter lycka. Med Dispatch International skulle hon och hennes danska kollega Lars Hedegaard fylla tomrummet som etablerad press lämnat efter sig.
Dispatch International hade redan då förutspått minskade IQ-nivåer i västerländska demokratier på grund av ökad tillströmning av afrikaner. De rapporterat om en "turkisk-arabiska blodtörst som nu manifesterar sig över hela Tyskland".
Men Dispatch International blev inte den framgång Carlqvist hade hoppats på. Papperstidningen lades ned och blev en sajt som inte lyckas hålla samma utgivningstakt som sina konkurrenter. Hennes krönikor får istället spridning internationellt genom den amerikanska tankemedjan Gatestone institute. En annan väg att uppnå samma mål.
Och det finns ingen anledning att betvivla att de ambitioner hon hade 2012 ska ha ändrats. Samma dröm som delas av hundratals andra medieaktivister i den högerextrema och högerpopulistiska medievärlden:
"Jag vill förändra världen och jag har alltid sagt att det gör man mycket snabbare vid tangentbordet än vid voteringsknappen i riksdagen, och det tror jag fortfarande på – om tidningen är den rätta och inte väjer för de svåra frågorna i samhället."