Heléne Lööw: ”En ekonomisk kris drabbar inte alla människor lika”

"Vi har klarat sånt här förut, vi klarar det här också". Historikern Heléne Lööw, den tredje experten som får spåkulan i knät, ser med tillförsikt på framtiden. 

Historiskt sett har högerextrema krafter gynnats av djupa kriser i samhället – ekonomiska och andra. Men en avgörande faktor är om det också finns en mental kris, en hopplöshet som sprider sig.

Det konstaterar Heléne Lööw, historiker och tidigare chef för Forum för levande historia. Hennes forskning har fokus på nazistiska och nationalistiska rörelser.

Hon tar exemplet Tyskland som var i djup ekonomisk kris på 1920- och 1930-talet.

– Men man kan ju de facto inte veta om nazisterna hade kommit till makten ändå. Och en bidragande faktor var att det också fanns en mental kris. Många upplevde att det etablerade systemet inte klarade av situationen, det var en förtroendekris.

Det var många länder som drabbades av den ekonomiska depressionen på 1930-talet men som klarade upp det eftersom de etablerade partierna lyckades att formulera en framtidsvision. USA fick the New Deal, i Sverige skapade krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet en tilltro till att det på sikt skulle komma att lösa sig.

Men extremgrupper kan ändå göra sig gällande, åtminstone regionalt. Normalt sett brukar inte grupper på högerkanten gå framåt i en högkonjunktur, men under högkonjunkturen i början av 2000-talet bröts det mönstret i Europa – så också i Sverige. Men analyserar man bilden regionvis så gick högergrupperna fram i de områden som drabbades hårdast av 1990-talskrisen och som inte riktigt återhämtade sig.

– Konjunktursvängningar drabbar ju inte alla, det som gjorde att fascismen gick fram på 1930-talet var att medelklassen drabbades väldigt hårt. Det brukar vara en mätare på att någonting kan hända. När de som har haft någonting förlorar det skapas en särskilt sorts misstro, bitterhet.

Man kan se samma mönster hos dem som var de stora förlorarna i 1990-talskrisen. De tillhörde yrken som bar fram hela efterkrigsexpansionen, de var löneledande, de fick hjulen att snurra. Samtidigt hade vi en offentlig sektor som växte, och det fanns en föreställning om säkra jobb. Det gjorde också att människor trodde att de kunde planera sina liv. Så raserades det här av enorma nedskärningar, och då gungar tilltron, det är klart. Och även om folk fick nya jobb så motsvarade de inte alltid deras gamla status och folk satt kvar med lånen på bostäder som de hade förlorat.

– Jag är övertygad, att om man går in med djupintervjuer i stora grupper som på något sätt radikaliserats så kommer du också hitta barn till den här gruppen. Det kan man se i kritiska ögonblick: det allvarliga är när de som har haft något förlorar det. En ekonomisk kris som världen är på väg in nu drabbar inte alla människor lika, inte ens i samma land. Vi sitter verkligen inte samma båt.

– Man ska också komma ihåg att vi gick in i den här krisen med en kraftigt upptrappad offentlig retorik. Under en lång högkonjunktur har det utvecklats ett hårt konfrontativt politiskt klimat, en retorik som handlat om en systemkollaps i form av brottslighet, fallerande infrastruktur, migration, etniska grupper, utanförskapsområden. Det är svårt att säga hur det kommer påverka hanteringen av krisen.

Det kan slå åt olika håll, menar Heléne Lööw. Det är fortfarande svårt att säga vart saker och ting kommer att ta vägen, svårt att överblicka det enorma flödet av information och åsikter. Är det så att viruset inte är så farligt men att politikerna utnyttjar situationen för att införa diktatur? Eller tvärtom: mörkar man antalet döda, och vi har snart slut på mat? Spekulationerna och ryktena är många.

– Väldigt mycket hänger på att man behåller tilltron, och initiativet – det här kommer att bli väldigt besvärligt men det kommer en tid efter detta och en plan, vi har klarat sånt här förut, vi klarar det här också.

Liksom att man håller rädslan i schack. Rädda människor är farliga människor, och det kan snabbt skena iväg.

– Det var inte av virusskäl som en del länder stängde ner utan för att rädsla och panik kan utlösa väldigt obehagliga situationer. Man vill inte ha panikscener utanför apotek och butiker – sådant kan snabbt eskalera. Stämningsläget kan väldigt snabbt slå över från ’sjukvården är våra hjältar’ till ’sjukvården är våra mördare’.

Den här samhällskrisen skiljer sig från tidigare genom att den är utlöst av en sjukdom, en ny smitta. Inte vid någon tidigare pandemi har samhällen över hela världen stängts ner med politiska beslut på det här sättet.

I diskussionerna om hur Sverige har hanterat krisen jämfört med andra länder har det sagts att vi svenskar är fredsskadade. Men det stämmer inte, tycker Heléne Lööw – även om vi inte har haft krig har också Sverige långt in på 1900-talet bekämpat fiender: återkommande epidemier. Tuberkulos, polio, difteri, mässling, paratyfus, influensa …

– Det som vi nu har vacciner och antibiotika mot var pandemier tidigare. Och då var vi vana vid att friska kunde bli smittade och dö. Alla människor visste vad som måste göras, det fanns särskilda epidemisjukhus, vi var medvetna om hoten från sjukdomarna.

Nu är vi inte beredda på att man kan dö av infektioner – det är en mental chock när människor i stor skala gör det. Och det påverkar den viktiga tilltron.

I den här krisen flödade det ju tidigt av konspirationsteorier, men det eskalerade i alla fall inte genast, konstaterar Heléne Lööw. Och hon tror inte att högerextrema grupperingar redan sitter med någon klar plan för hur de ska agera.

– Nej, jag tror att de ännu avvaktar för att se utvecklingen. De avvaktar antagligen läget när tilltron börjar att vackla. Än så länge finns det en hygglig tilltro i de flesta länder – det vi ser är väl snarast en nationell tävling om vilken metod som är bäst för att bekämpa spridningen.

Situationen efter första världskriget i Tyskland var ju väldigt extrem men kan jämföras med en del länder i dag. Men det gäller inte Sverige. Däremot alla länder där demokratin är nyfödd. Vi tänker inte så mycket på att varken i östra eller södra Europa är demokratin särskilt gammal. Stora delar av Sydeuropa hade fascistiska militärdiktaturer fram till 1970-talet, Balkan och Östeuropa kommunistiska diktaturer till 1990-talet. Där är situationen naturligtvis en helt annan.

Vi har ju levt några decennier med globalisering – väldigt mycket binds samman över nationsgränserna. Men i den här krisen har ju EU varit så gott som osynlig. Hur ska EU komma tillbaka sedan rörligheten av människor och varor över gränserna bara upplöstes, plötsligt var borta och ingen längre talade om vilka gemensamma strategiska beslut som fattades på ett europeiskt plan.

Heléne Lööw undrar också ibland var organisationsguruerna och new public management-människorna håller till i debatten, de som hemsökte offentligheten i decennier – var är de nu? Det blir också intressant i efterhandsperspektiv – var höll de hus, de här människorna som hade försäkrat oss om att systemet skulle fungera också i ett krisläge?

– Det är besvärliga frågor som kommer att ställas, vart tog de vägen, alla de människor som dominerat debatten men som bara var borta och inte försvarade de system de själva skapat, säger Heléne Lööw.

En avgörande fråga är: Hur länge pågår krisen? Faran på sikt är att vem som helst kan sjunka ner i konspirationsträsket om man ska sitta inlåst månad in och månad ut. Inget slut, kanske bara hårdare restriktioner. Man säger att det är så bra att alla kan hålla kontakt med varandra på nätet. Men det kan finnas faror med det också – ”vad är det för information man delar med varandra?”

En sådan situation skulle gynna högerextrema grupper men inte bara dem. Alla konspirationister förstås, och naturligtvis också extrema religiösa grupper. Alla som har ett starkt och kraftfullt budskap, en sorts förklaring till allt, antingen det är en judisk sammansvärjning eller Guds straff och domedagen som närmar sig.

Texten publicerades ursprungligen i #2 2020 av tidskriften Expo.