Medborgargarden och soppkök – extremhögerns italienska inspiratörer

Artikeln är publicerad i tidskriften Expo 1-2016:

Jag kör ut från Rom i rusningstrafiken. Stadens ytterområden är något helt annat än det vackra centrum: kilometer efter kilometer av illa planerade höghus, en stadsplanerares mardröm. Och det är här ute i röran vanligt folk bor, inte i etagevåningar med utsikt över Piazza Navona.

Halvvägs mellan centrum och havet hittar jag Acilia. I utkanten av byn ligger en vändplats, en parkering och så ett långt hus i fem våningar, ett centro di assistenza allogiativa temporanea, (ungefär "tillfälligt boendecenter"). Här bor sedan ett par år runt 90 familjer till en hög kostnad för kommunen. Och nu ska familjerna vräkas, eller i alla fall omplaceras.

På fasaden hänger lakan med sprayade slagord om rätten till boende och nej till vräkning. Entrén har spärrats av med gallergrindar och ett tiotal unga män håller vakt. De är militanti, aktivister, från Italiens snabbast växande högerextrema grupp, CasaPound Italia.

– De vill vräka familjerna, och så ska det bo negrer och marockaner här istället. Vräka italienska familjer. Det går åt helvete med det här landet, säger en av dem, när jag frågar som står på och vad de vill.

Aktionen är typisk för CasaPound, som de senaste åren vunnit stort folkligt stöd för sin fusion av populism, fascism och kritik av kapitalismens effekter för "vanliga italienare". Att vräkningen i det här fallet handlar om att många av familjerna blivit kvar, trots att de nu tjänar mer än maxbeloppet för rätt till boendestöd (åtminstone enligt kommunen) spelar mindre roll.

– Vi kräver att vräkningarna skjuts upp. Det är inte rätt att kvinnor, barn och handikappade ska tvingas ut på gatan i kylan. Vi är rädda att det bakom avhysningarna döljer sig planer på ännu en i en oändlig rad med flyktingboenden, skriver CasaPound i ett pressmeddelande.

Fascismens hemland
Det är snart jämnt ett sekel sedan det italienska fascist­partiet såg dagens ljus i Milano. Då som nu var landets ekonomi i gungning, då som nu fanns många unga män som hade svårt att se en framtid. Många av dem var veteraner från första världskriget, och i den gryende fascistiska rörelsen hittade de en ny gemenskap – och en effektiv demagog i journalisten och tidigare socialisten Benito Mussolini.

Sedan gick det fort. År 1922 tar fascisterna makten och styr landet i 21 år (eller 23, i vissa delar).

Kontinuiteten med de fascistiska rötterna har aldrig brutits i den italienska yttersta högern. Kort efter slutet av andra världskriget ombildades fascistpartiet till Movimento Sociale Italiano, MSI. Partiet leddes av veteraner från fascisttiden och satt i parlamentet under hela efterkrigs­tiden. Som mest nådde de 9 procent av rösterna år 1972.

Under 1970-talet fylldes de politiska leden på av en ny generation. Många hade en bakgrund i högerextrema gatugäng (som Roms borgmästare 2008–2013, Gianni Alemanno) och/eller partiernas ungdomsorganisationer (som Gianfranco Fini, före detta utrikesminister i Berlusconi-regeringen).

Parallellt med MSI har den utomparlamentariska högerextremismen varit stark i Italien, inte minst under 1970-talet då dessa grupper utförde ett flertal terrordåd. Till exempel den så kallade Piazza Fontana-bomben i Milano 1969, ett attentat som dödade 17 personer och utfördes av Ordine Nuovo, en paramilitär utbrytning ur MSI. Bomben blev inledningen på den så kallade "spänningsstrategin", ett högerextremt försök att genom terror frammana bilden av ett osäkert, ostyrbart land – och därmed bereda väg för en statskupp.

Högerextremismen i Italien har också alltid fått näring av en kvardröjande ambivalens gentemot den klassiska fascismen och dess ledare Mussolini. Man talar om "gli anni di consenso", samförståndsåren under 1920- och 1930-talet, då Italien industrialiserades och moderniserades, då tågen gick i tid och posten kom fram – och över Mussolini har, åtminstone för några, en aura av landsfader och nationsbyggare dröjt kvar.

CasaPound – yttersta högerns senaste tillskott
Det senaste tillskottet i den flora av rörelser, partier och organisationer som utgjort den italienska yttersta högern är CasaPound. Det lite märkliga namnet hämtades från en av rörelsens idoler, den amerikanska modernistiska poeten och uttalade fascistsympatisören Ezra Pound, vars avsky för ocker och banker (och i förlängningen, hans förtäckta antisemitism) inspirerat CasaPound. Under senare år har rörelsen vuxit från Rom och ut över Italien. I dag finns CasaPounds studentorganisation Blocco Studentesco i hela landet och har regelrätta lokalkontor på minst 50 orter.

Via en allians med främlingsfientliga och högerpopulistiska Lega Nord har CasaPound under det senaste året också närmat sig den reguljära politiken, vilket kan tolkas som ett försök att ta sig ur outsider-rollen och söka bredare väljarstöd. De har också knutit fler internationella kontakter, särskilt med Front National i Frankrike. Också svenska kontakter har odlats, till exempel med Nordisk ungdom och Nordiska motståndsrörelsen.

Gianluca Iannone, ledare för CasaPound, i Rom 2014.

CasaPounds rötter står att finna i sent 1990-tal, när rörelsens ledare Gianluca Iannone bildade rockbandet ZetaZeroAlfa i Rom. Bandet spelar vad de själva kallar "identitär rock" och sjunger om våld, antikapitalism, fascism och globalisering. Kretsen kring bandet samlas på puben Cutty Sark i området Esquilino i Rom. Åren 2002 och 2003 utökades gängets verksamhet med två husockupationer, Casa Montag och Casa Pound.

Betoningen på direkt aktion och användandet av metoder lånade från den utomparlamentariska vänstern fjärmade dem från det äldre, stelare och mer konventionellt styrda profascistiska partiet Fiamma Tricolore.

– Inledningsvis stod de nära Fiamma Tricolore. Bland annat hade ledaren Iannone varit aktiv i en ganska hårdför ungdomskrets av partiet. Men 2008 bröt de med Fiamma Tricolore och började agera under sitt nya namn, CasaPound Italia, berättar Pietro Castelli Gattinara.
Han är doktor i statsvetenskap vid universitet i Pisa och gjorde under 2014 och 2015 en intervjustudie med CasaPound-medlemmar – tvärs emot sin handledande professors råd.

– Han frågade mig ständigt varför jag skulle hålla på med CasaPound. Varför var de relevanta? Var de inte bara ett randfenomen? Men jag menar förstås att de är viktiga, att de står för något nytt i italiensk politik.

Tredje positionens nyfascism
Han hittar rötterna till CasaPound i den så kallade tredje positionens nyfascism i Europa. Inte minst tanken – inspirerad av den kommunistiska teoretikern Antonio Gramsci – att den fascistiska revolutionen måste byggas underifrån, som en kulturell gräsrotsrörelse.

Rötter finns också i den franska Nouvelle Droite och dess teoretiker Alain de Benoist, som från slutet av 1960-talet ser den europeiska identiteten hotad av fenomen som immi­gration, globalisering och liberalism.

– Den tredje positionen indikerar en politik som varken är höger eller vänster, som står över denna skala. Och det är en distinktion som varit väldigt vanlig i CasaPounds propaganda, säger Pietro Castelli Gattinara.

För CasaPound betyder detta att deras självutnämnda "fascism för det tredje årtusendet" inte har några problem att omfamna revolutionärer som Che Guevara eller frihetshjältar som IRA:s Bobby Sands, eftersom de likt CasaPound var antikapitalister eller oppositionella. Det innebär också att de konsekvent vägrat kalla sig för ett politiskt parti – även om enskilda medlemmar emellanåt ställt upp i både lokal- och regionalval.

Från den klassiska fascismen lånar man ett starkt redigerat urval av ställningstaganden. Framför allt menar CasaPound att den klassiska italienska fascismen hade en social dimension, att den i grunden gjorde livet bättre för vanliga italienare. Det aldrig realiserade idédokumentet, Veronamanifestet, som resterna av fascistpartiet antog 1943, spelar en viktig roll.

– Det dröjer kvar en uppfattning i Italien att fascismen var en progressiv rörelse som gjorde Italien starkt, som byggde vägar och infrastruktur. Den strömningen har CasaPound försökt exploatera, säger Pietro Castelli Gattinara.

Medial fingertoppskänsla
Med tanke på dess förhållandevis ringa storlek har CasaPound – som länge var ett strikt romerskt fenomen – fått oproportioneligt stort medialt utrymme. Samtidigt har rörelsen visat en fingertoppskänslighet vad gäller news­ability. Kort sagt: de är mycket skickliga i att presentera sitt budskap i en form som får media att haka på. Affischerna med Che Guevara – som förstås retade gallfeber på vänsteraktivister – är bara ett exempel.

De har också plockat upp frågor som de hoppas kan tilltala många unga i ett land vars ekonomi sedan finanskrisen 2008 i princip krympt konstant. Ett exempel är kampanjen Tempo di Essere Madri ("Tid att vara mamma") som driver frågan om rätt till deltidsarbete för anställda småbarnsmammor.

Ett annat initiativ är dotterorganisationen La Foresta che avanza ("Skogen som rör sig") som i vissa kommuner lyckats få stöd för lokala miljöprojekt. Organisationen La Salamandra ("Salamandern") bedriver frivilligt hjälparbete, städar i parker och bistår hemlösa italienare efter till exempel jordbävningar.

Särskilt udda är kanske CasaPounds biståndsgren, som säger sig driva projekt i Sydafrika och Kenya. För ett par år sedan lät sig ledaren Gianluca Iannone fotograferas lekande med afrikanska barn i Kenya, som hans rörelse bistått med mat och leksaker.

Främst har dock CasaPound velat driva frågan om bostäder, en mycket angelägen fråga för många unga italienare.

– När tv-showen Big Brother spelades in i en villa i ­centrala Rom begav sig CasaPounds aktivister dit och hotade att bryta sig in i lokalen. "Rätten till bostad är ingen lek", stod det på banderollerna, berättar Pietro Castelli ­Gattinara.

Högextrem social aktivism
I rörelsens allt fler lokalkontor är matinsamling till "fattiga italienska familjer" en stående syssla. Eller så bildar aktivister kedja för att förhindra vräkning av italienska pensionärer som inte kunnat betala sina lån till de förhatliga bankerna. Och trots att CasaPound faktiskt bara tagit över tre byggnader i Italien, har de fått rykte om sig som "husockupanter" som ställer sig på de ungas sida i kampen för bostäder.Det mycket synliga huvudkontoret i centrala Rom, en fastighet som sedan 2005 ockuperats av CasaPound, fungerar också som ett skyltfönster.

I dag finns CasaPounds studentorganisation Blocco Studentesco i hela landet och har regelrätta lokalkontor på minst 50 orter.

Sedan 2000 har flera europeiska högerextrema rörelser gjort liknande försök med social aktivism. År 2006 öppnade franska Bloc identitaire ett par soppkök med "äkta fransk mat" – det vill säga fläskkött och vin, vilket förstås antogs utesluta muslimer. Grekiska Gyllene gryning delade 2012 och 2013 ut påskmat till etniska greker på Syntagmatorget i Aten, och mars 2014 genomförde British National Party ett projekt med matutdelning i fattiga brittiska bostadsområden.

Vad som skiljer ut CasaPound är variationen – inte bara soppkök – och uthålligheten. Rörelsen har också lyckats undvika direkta konfrontationer med polisen under sin sociala aktivism.

– De har mycket effektivt lånat metoder från den utomparlamentariska vänstern, som husockupationer och gatumanifestationer. CasaPound förstår medielogiken perfekt. I det har de varit oerhört smarta, säger Pietro Castelli Gattinara.

Drag av sekt
Balansen mellan höger och vänster, mellan populism och extremism, har organisationen kunnat behålla tack vare en hård intern hierarki och centralstyrning. Hängivenheten inför ledaren Gianluca Iannone har också ett drag av sekt eller kyrka över sig, menar många.

– Alla beslut är centraliserade och toppstyrningen total. En av de mest iögonfallande intrycken av de intervjuer vi gjorde är också beundran för ledaren – han kan inte ha fel, han är omöjlig att ifrågasätta. Han är duce.

– Många aktivister talar om mötet med Iannone som en återfödelse, en dag då deras liv får en ny mening och de ser ljuset, berättar Pietro Castelli ­Gattinara.

Den traditionella rekryteringen för CasaPound har skett i kampsport- och gymmiljö. Att med sådana personer i rörelsen ändå kunna hålla kontroll över sitt budskap vittnar om stor disciplin och lojalitet, menar Pietro Castelli Gattinara.

– Jag tror det handlar om att personer som engagerar sig i CasaPound ofta finner ett nytt liv inom organisationen. De har också varit bra på att fånga upp medlemmarnas intressen, även utanför politiken.

De har till exempel en del som jobbar praktiskt med miljöfrågor, och en klubb för fallskärmshoppning. Om man gillar mat och dryck kan det finnas jobb på någon av de pubar och restauranger som i dag är knutna till rörelsens nätverk. Mer intellektuellt lagda kan engagera sig i diskussionsklubbar kring den identitära rörelsen eller till och med spela teater.

En annan sida av CasaPound är ett eget, gryende, nätverk av företag: restauranger, klubbar, en bokhandel och några pubar kontrolleras av rörelsen, vilket genererar vissa inkomster.

Grova våldsbrott
Allt detta kan ge en relativt oskyldig bild av CasaPound. Samtidigt har flera till rörelsen närstående personer dömts för grova brott med politiska och rasistiska förtecken.

CasaPounds entré på den nationella scenen kom i december 2011, då en av deras sympatisörer sköt ned två afrikanska försäljare på öppen gata i Florens, en typ av våld som är mycket ovanligt i Italien. Rörelsen var snar att distansera sig från dådet, gärningsmannen beskylldes för att vara psykiskt sjuk. Men faktum är att våldet – och inte minst retoriken och symboliken kring våld – från början varit en integrerad del av CasaPound.

Ledaren Gianluca Iannone dömdes till exempel själv år 2009 till fångelse för våldsamt motstånd. En lokalordförande i Rom, Alberto "Zippo" Palladino, fälldes 2011 för att grovt ha misshandlat tre personer från socialdemokratiska Partito Democraticos ungdomsförbund. Och har sedan dess blivit något av en martyr i rörelsen.

Tvekampen mellan CasaPound och utomparlamentarisk vänster i Italien har också resulterat i en serie brand- och sprängattentat mot respektive rörelses lokaler.

På senare tid har CasaPound i vissa avseenden ändrat politisk position eller tyngdpunkt. Den tidigare ganska nedtonade främlingsfientligheten har fått mer utrymme – framför allt genom en serie maskerade och flaggviftande manifestationer i stadsdelar där flyktingförläggningar planeras. Också detta kan ses som ett strategiskt val: Italien har de senaste fyra–fem åren kraftigt byggt ut sitt mottagningssystem för flyktingar, vilket skapat många möjligheter att exploatera lokalt missnöje med planerade förläggningar.

Italien är utsatt för en "invasion", förklarade Gianluca Iannone i en intervju 2014.

– Vi har en invasion av immigranter, som tar sig hit tack vare en kriminell politik, lanserad av en allians av katoliker och kommunister. Men vi har också en invasion av utländska makter som lägger beslag på våra strategiska tillgångar, tack vare medlöperiet hos våra ledare. Och vi har en andlig invasion av undermåliga, pseudoamerikanska skitprodukter … jag tänker på en del rappares moraliska budskap.

Vill ta steget in i parlamentet
Rörelsen har även under våren 2015 presenterat en strategisk allians med Italiens stora populistiska, EU-kritiska och flyktingfientliga parti Lega Nord.

– Det är ett närmande från CasaPounds sida till den gängse partipolitiken. Kanske också ett sätt för Lega Nord att skaffa sig röster i Rom och södra Italien, kommenterar Pietro Castelli Gattinara.

Jag kör vidare några kilometer från Acilia, ner till centrum i hamnstaden. På en av huvudgatorna lyser det lysrörskallt från CasaPounds lokalavdelningskontor. Tre kvällar i veckan är det öppet för insamling av mat, leksaker och hygienartiklar. Mottagare: fattiga italienska barnfamiljer.

– Vi är en rörelse i medvind, säger "Bruna", en av de funktionärer som jobbar den här kvällen. Men vi är inget parti, vi arbetar utomparlamentariskt. Vi är italienare som fått nog av hur politikerna och EU kört det här landet i botten.

– Nu finns vi över hela landet, i alla kommuner. Vi har en studentrörelse, vi har radio, vi gör aktioner, fortsätter hon.

En man i sjuttioårsåldern griper in i samtalet. Jo, vi är fascister, säger han.

– De andra partierna har tagit de bästa idéerna från fascismen, för att sedan svartmåla vad fascismen stod för, förklarar han.

Han ger sig in i en lång förklaring om hur det internationella storkapitalet – med Goldman Sachs i spetsen – kontrollerat oljepriserna och förslavat och sugit ut Italien.

– Vi är de riktiga fattiga nu, säger han.

I ett hörn står konservburkar med mat och påsar med mjöl, på golvet en bilbarnstol och lite leksaker. Väggarna är vita och blå, med den italienska flaggan som ett band i brösthöjd. När vi går tackar jag och skakar hand.

– Så här gör vi i CasaPound, säger den tredje partiarbetaren och visar mig.

Ett stadigt grepp med handen om underarmen – som gladiatorer på bioduken. Om hälsningen verkligen användes i det antika Rom är dock mera oklart.

– Så här hälsar vi i CasaPound, il saluto romano.

Artikeln är publicerad i tidskriften Expo 1-2016:

Lär dig mer

Expo Wiki

Gyllene gryning

Nazistiskt grekiskt parti grundat 1985 som organisation, och 1993 som parti, av partiledaren Nikolaos G. Michaloliakos. Under landets finanskris 2009 nådde Gyllene gryning politiska framgångar och lyckades 2012 bli tredje största parti. 2020 klassades partiet som en kriminell organisation av Grekisk domstol.

Läs mer