Myten: ”Irländare var ju också slavar”

I ungefär två års tid har jag följt utvecklingen av myten om "de irländska slavarna" på internet. Under denna tid har memifieringen av myten nått oerhörd synlighet och spridning i engelskspråkiga sociala medier. Denna konspirationsteori om slaveriet har rört sig från marginalen till mainstream, och i dag finner man människor från alla samhällsklasser och yrken som framställer sig själva som ättlingar till "bortglömda vita slavar", för att tysta minoriteters krav på social rättvisa.
"Irländare var ju också slavar." "Svarta var inte de enda slavarna." "Alla raser förslavades vid ett eller annat tillfälle." "Irländarna hade det värre och de gnäller inte, så varför gör ni det?" Så låter det oftast i samband med att myten delas på Facebook, Twitter och andra sociala medier. Här finner vi en djupt oroväckande blandning av historierelativism, nationalistiska sagor om offerskap och nutida rasism.
Vad är myten om "irländska slavar"? Berättelsen om de irländska slavarna bygger på den felaktiga sammanblandningen av kontraktstjänarskap med regelrätt slaveri (på engelska: chattel slavery, chattel betyder personlig egendom, lösöre). De två är inte samma sak.
Kontraktstjänarskap var en form av bundet arbete, där en migrant gick med på att arbeta under en viss bestämd tidsperiod (mellan två och sju år) i utbyte mot att kostnaden för dennes resa över Atlanten betalades. Det påminner därmed delvis om det svenska statarsystemet. Kontraktstjänarskap var ett kolonialt påfund som gjorde det möjligt för många att utvandra till den "Nya världen" och samtidigt skapa en billig arbetskraft av vita som plantage­ägare och köpmän kunde utnyttja. De kontraktstjänare som slutförde sin avtalade arbetsperiod blev fria och fick en "frihetsbetalning".
Den stora majoriteten av de arbetare som ingick i detta system gjorde det frivilligt, men det fanns även de som tvångsförflyttades från Brittiska öarna till kolonierna och såldes som kontraktstjänare mot sin vilja. Bland dessa tvångsdeporterade fanns sannolikt politiska fångar och personer som dömts för allvarliga brott. Men så vitt vi vet var de flesta helt enkelt fattiga och socialt utsatta.
Regelrätt slaveri var däremot obegränsat i tid. En slav var aldrig fri så länge hen levde, och slaveriet var ärftligt – barnen till slavar var slavägarens egendom. Vem som var slav bestämdes efter "ras", det fanns inget sätt att undkomma sin blodslinje. En slav behandlades som boskap, du var fri att döda din slav under det att du "tillrättavisade" den och begick därmed inget brott. Avrättandet av "uppstudsiga" slavar uppmuntrades i slavstaterna för att avskräcka slavarna från uppror och olydnad, och deras ägare fick generösa summor som kompensation för sin "förlust". En kontraktstjänare kunde klaga inför en domstol om hen behandlades illa, medan en slav inte hade någon tillgång till rättssystemet. Och så vidare …
Att myten är så spridd och seglivad beror delvis på att den stöds av två mycket gamla berättelser. Den första kommer från den irländska nationalismen, där termen "slaveri" användes för att belysa det politiska, sociala och religiösa förtryck och förföljelse som irländarna historiskt har utsatts för. I den berättelsen syftar termen "irländska slavar" specifikt på dem som tvingades ombord på transportfartyg och såldes som kontraktstjänare i Västindien på 1600-talet. Den "oskyldiga" användningen av detta uttryck är till viss grad förståelig, och sammanblandningen som görs med regelrätt slaveri kommer sig oftast av en blandning av okunnighet och begreppsförvirring.
Mer problematisk är den kanon av pseudohistoriska böcker, som Sean O'Callaghans To Hell or Barbados eller Michael Walshs och Don Jordans White Cargo, som medvetet likställer kontraktstjänarskap med regelrätt slaveri.
Myten om irländska slavar är också ett bekvämt fokus för en nationalistisk historieskrivning, då den skymmer den alldeles för dåligt belysta historien om hur många irländare själva tjänade på den transatlantiska slavhandeln och andra koloniala affärer på flera kontinenter i hundratals år.
Den andra berättelsen är av obehagligare slag. Den hittar man på hemsidor och forum som tillhör rasideologer och konspirationsteoretiker. Där påstås på ett lömskt sätt att kontraktstjänarskap kan likställas med regelrätt slaveri. Vi ser det till exempel på sajter som Stormfront, ett online-community för vita etnonationalister och nazister som förmodligen är det största av sitt slag i västvärlden.
Den mest inflytelserika boken som påstår att vitt slaveri förekom i koloniala Amerika är Michael Hoffmans They Were White and They Were Slaves: The Untold History of the Enslavement of Whites in Early America. Michael Hoffman är förintelseförnekare och i boken, som han publicerade 1993, beskyller han föga förvånande judarna för den transatlantiska slavhandeln. Genom att sudda ut skillnaderna mellan de olika formerna av ofritt arbete försöker han och andra rasideologer dölja det odiskutabla faktumet att slavstaterna kontrollerades av – och drevs för att göra vinst åt – vita européer.
Den här berättelsen, som nästan bara återfinns i USA, är en konspirationsteori grundad på nativism och rasism. De som torgför den här berättelsen har nu adopterat myten om irländska slavar, och använder den som en retorisk kamphund med syfte att stänga ner all debatt kring det svarta slaveriets sociala arv i USA.
Internet-memen om "irländska slavar" har fått ett sådant fotfäste i dagens politiska klimat eftersom de ger människor en ursäkt att inte konfrontera en obehaglig historia, och erbjuder ett stridbart rättfärdigande av redan existerande rasistiska fördomar. De som entusiastiskt postar dessa mem på sociala medier använder dem för att "bevisa" inte bara att svartas demonstrationer mot polisbrutalitet är grundlösa, utan också att oroligheterna bekräftar demonstranternas rasmässiga underlägsenhet.
Genom att likställa sin propaganda med evidensbaserad historia tar de sin rasism som bevis för att svarta har en ogrundad och patologisk offerattityd. Det här är ett led i en större rasideologisk strategi att vattna ur historien och det sociala arvet av rasbaserat slaveri i USA och i Karibien (i USA avskaffades slaveriet först 1865).
Det system av rasifierat, obegränsat och ärftligt regelrätt slaveri som utvecklades av européer i Nya världen saknar motstycke i historien. Men den allmänna okunnigheten om historiskt slaveri i det västerländska samhället ger utrymme för extremhögerns utstuderade lögner om slaveri att få fäste. I Storbritannien har extremhögerpartierna British National Party och National Front i åratal hävdat föreställningen om vita slavar. Och nu när Brexit-omröstningen har fört Ukip och Torypartiet mycket djupare in i den nationalistiska rörelsen har dessa åsikter kommit närmare makten.
I mars förra året protesterade två före detta Ukip-kandidater utanför Internationella slaverimuseet i Liverpool. De anklagade museet för att vara ett "indoktrineringsläger" som förespråkade "anti-engelsk rasism" genom att granska Liverpools betydande roll i slavhandeln (cirka 1.5 miljoner förslavade afrikaner transporterades till Amerika på skepp som avseglade från Liverpool).
Samtidigt i USA har denna rasideologiska propaganda dykt upp på allt fler etnonationalistiska, sydstatsnationalistiska, nazistiska och antisemitiska plattformar. I juni 2010 protesterade cirka 50 medlemmar av det nazistiska National Socialist Movement utanför det mexikanska konsulatet i Las Vegas. När de konfronterades av afroamerikanska fotgängare hävdade demonstranterna att de var deras allierade, och berättade om en påstådd judisk inblandning i slavhandeln samt den "irländska slavsituationen" i "bortträngd amerikansk historia".
Sydstatsnationalister använde 2015 liknande argument för att försvara att myndigheter använde de slavägande forna Sydstaternas flagga efter Dylann Roofs terrorattack i Charleston, South Carolina.
Bland dem som framför den här propagandan finns den libertarianska konspirationistplattformen Infowars. Den stöttade Donald Trumps presidentvalskampanj och har även haft honom som gäst i sitt program. Trump och hans son, Donald Trump Jr., har regelbundet retweetat artiklar från Infowars. Infowars har framfört den historiska förnekelsemyten om irländska slavar sedan 2012 och använt den för att håna yrkanden om skadestånd dels till slavars ättlingar, dels till ättlingar till offren för Wilmington­massakern 1898 i South Carolina.
Närmast makten i Vita huset står Alt-Right-­rörelsens främsta mediaorganisation, Breitbart. Stephen Bannon var fram tills nyligen Breitbarts exekutiva ordförande. Han blev Trumps kampanjchef i ett sent skede. I dag är han utsedd till Trumps chefsstrateg och personlige rådgivare. Familjen Trump delar regelbundet Breitbart-artiklar. Breitbart har spridit villfarelsen att "i dag finns det mer slavar än någonsin tidigare" – ett argument som bygger på retoriken om "modernt slaveri" snarare än den om "irländska slavar", men som i likhet med den myten förs fram för att komma undan historiskt ansvar. I det här fallet användes den för att direkt undergräva aktiviströrelsen Black Lives Matter och den rapport som FN:s Working Group of Experts on People of African Descent lämnade till FN:s högkommissariat för mänskliga rättigheter. I rapporten rekommenderades USA att arbeta för kompensatorisk rättvisa för den samtida, och historiska, behandlingen av afroamerikaner.
De här förvanskningarna om slaveriets offer har haft som syfte att ersätta den faktiska historien och bana väg för oriktiga påståenden om att strukturell och historisk rasism inte spelar någon roll i termer av socioekonomiska förhållanden, massarresteringar och polisbrutalitet i USA. De här idéerna blev nyhetsstoff 2013 när en Tea Party-ledare i New Mexico tweetade: "Irländska slavar behandlades värre än någon annan ras i USA. När var senaste gången du hörde en irländare bitcha och gnälla om hur världen är skyldig dem försörjning?" Den här åsikten är populär bland Trump-anhängare och jag har tappat räkningen på hur många av deras Facebooksidor som använder "Irländska slavar"-mem, för att avfärda den afroamerikanska erfarenheten och samtidigt framföra myten om att "man är sin egen lyckas smed" i USA.
Detta bubblade också upp till ytan i Trump-rörelsen i september förra året. Trumps kampanjordförande i Ohio sa inför kamera att "om du är svart och du inte har varit framgångsrik de senaste 50 åren, så är det ditt eget fel". Några dagar senare gav den republikanske kongressledamoten Robert Pittenger uttryck för samma ideologi i en intervju med BBC, alltså att endast arbetsmoral leder till framgång i USA och att rasism inte är en faktor. Pittenger målade sedan upp en patologisk inställning bland svarta genom att hävda att afroamerikaner "hatar vita människor eftersom vita är framgångsrika, och svarta inte är det".
Bara några dagar innan detta hade en republikansk partidelegat och anställd i ett Trumpföretag delat en ohistorisk bloggpost om "irländska slavar" på Facebook, och tillagt: "Nästa gång någon vill ta upp slaveriet … ta upp den ras som utsattes för den värsta behandlingen och värderades lägst". Det som insinueras är att irländarna utsattes för samma förslavande och diskriminering som afrikaner i USA, men övervann detta genom rasmässig överlägsenhet. I mars 2016 gav programledaren Kimberly Guilfoyle på Fox News röst åt denna fördom när hon under sändning förklarade: "Irländarna kom över det. De springer inte runt och säger 'Irish Lives Matter'".
Denna retorik i den politiska och mediala huvudfåran är inte så annorlunda än extremhögerns. År 2015 gästades det vita etnonationalistiska American Freedom Party – som betalade för telefonkampanjer för Trump under presidentvalet – på sin radiostation av redaktören för The Barnes Review (en antisemitisk, rasideologisk, nazistsympatiserande och förintelseförnekande tidskrift) för att diskutera demonstrationerna i Ferguson och Black Lives Matter. I samtalet anklagades medier för att "ge ett forum åt missnöjda svarta som har svårt att erkänna att ens liv är vad man gör det till". Enligt sina egna ord diskuterade de "flera historiska händelser" som motsäger Black Lives Matter. De hävdade att "irländarna var de första slavarna som togs till Nya världen – inte afrikanerna. Men på något sätt övervann irländarna det här och blomstrade i Amerika".
Att den här rasistiska propagandan har tagits upp i mainstream och börjat användas som retoriskt vapen för att tysta svarta människor, är troligen det mest betydelse­fulla fallet av historisk förnekelse av den transatlantiska slavhandeln och dess effekter som någonsin har setts. Men även om hätskheten i dess nuvarande form är slående, så är det bara den senaste yttringen av ett paradigm som sträcker sig över århundraden.
Oavsett om européer har varit fria arbetare, kontraktstjänare, brottsdömda, lärlingar, politiska fångar, fria migranter, tvångsvärvade sjömän eller soldater, barnarbetare eller utblottade, har vita samtida kommentatorer vid ett eller annat tillfälle under de senaste 200 åren hävdat att de vita har haft det "värre" än förslavade afrikaner och deras ättlingar i Nya världen.
Memet om "irländska slavar" och dess varianter ingår i en lång tradition av rasistiskt motstånd mot svarta befrielserörelser. Bosättarkolonialismen använde alla sociala och politiska maktstrukturer för att förvägra dem social rättvisa, och det inkluderade våld, vetenskap, filosofi, politik, religion, ekonomi, historia, juridik och propaganda. Den utbredda historiska förvanskningen av den transatlantiska slavhandeln och dess arv, genom att användande de ohistoriska irländska slavar-memen och artiklarna, är bara en fortsättning på den mörka historien. Så länge berättelser om "vitt lidande" används för att skapa en avsiktlig blindhet inför historien och det sociala arvet från den transatlantiska slavhandeln så kommer de att göra skada.
Historiker och lärare står inför en betydande utmaning när studenter och den breda allmänheten tar upp dessa föreställningar på lektioner, föreläsningar, demonstrationer och till och med på historiska platser för amerikanskt slaveri. Vi måste vara försiktiga i hur vi bemöter detta. Begreppet slaveri är centralt i denna fråga. Det är en generell term med många definitioner och tolkningar kopplade till sig. Att det finns en neutral betydelse – "slaveri är slaveri", som hävdas i somliga av dessa mem – går inte att försvara mot bakgrund av historien, slaveriets arv och rasismen. Vi måste använda olika termer för att beskriva olika sammanhang, eftersom ingen av dessa termer – ­slaveri, kontraktstjänarskap, tvångsvärvning, tvångs­arbete etc – någonsin kommer att vara situationsneutrala.
När en irländsk poet, Éamonn an Dúna, på mitten av sjuttonhundratalet skrev om sina kamrater som skeppades bort som slavar till de engelska plantagerna i Amerika menade han inte att det var samma sak som det slaveri som byggde på ras. Den lögnen är ett mer modernt påfund. Vad han gjorde var att fördöma ett orättfärdigt missbruk av makt, deportationer och tvångsarbete.
Men när man rättar till falska uppgifter om att allt slaveri kan jämställas finns det inte mindre allvarliga problemet med relativiseringen av hur tjänarna exploaterades under samma tid. Med andra ord, i samma grad som vi måste bekämpa beskrivningen av irländarnas situation i Amerika som regelrätt slaveri, måste vi också konfrontera och belysa de europeiska tjänarnas svåra villkor utan att trivialisera dem med fraser som "inte så illa som …". De historiska beläggen kräver att det också måste undvikas.
Liam Hogan
(Översättning: Morgan Finnsiö)
 

Så sprids lögnen om de irländska slavarna

År 2013 skapade den öppet rasistiska Facebookgruppen American White History Month 2 ett mem som hävdar att "irländska slavar … straffades på hårdaste sätt" för både större och mindre överträdelser. Det påstås att "irländska slavar" rutinmässigt hängdes upp i händerna och att man satte eld på deras händer och fötter. Det påstås att "irländska slavar" brändes levande, halshöggs och att deras avhuggna huvuden spetsades på pålar som en varning åt andra. Den här Facebookgruppen har tagits bort, men memet den skapade lever vidare. Låt oss titta närmare på de påståenden som sprids.

Påstående 1: "Slavägare ­brukade hänga sin mänskliga egendom i händerna och satte eld på deras ­händer och fötter som en form av bestraffning."
Detta syftar på fallet John Thomas, en kontraktstjänare i Barbados som år 1640 hängdes i handlederna av Francis Leaver (hans herre) och av Leavers svåger Samuel Hodgkins. De satte trästickor mellan ­Thomas fingrar och tände eld på dem. Som ett resultat av denna grymma tortyr förlorade Thomas "bruket av flertalet leder" i sina händer. Det är något ironiskt att memet påstår att en sådan bestraffning var typisk för irländska kontraktstjänare. Thomas var troligen från England. Det är också troligtvis ett av de enskilt värsta exemplen på övergrepp mot en tjänare i engelska Karibien som nedtecknats under 1600-talet. Att påstå att detta bara var "en form av bestraffning" som om det vore lagligt eller sedvanligt är vilseledande. Än viktigare, eftersom John Thomas var en tjänare och inte en slav så hade han rätten att klaga på sin behandling och att förhoppningsvis dra sina torterare framför domstol. Det som hände efteråt är (olyckligt­vis för memet) ett exceptionellt sällsynt exempel på en tjänare som framgångsrikt lyckas vinna upprättelse från ett juridiskt råd som dominerades av plantageägare. Både Leaver och Hodgkins sattes i fängelse och beordrades att betala för Thomas medicinska behandling. Detta var förvisso ett exceptionellt fall. Tjänare gavs minimalt skydd mot övergrepp och systemet som de arbetade i fokuserade långt mer på total kontroll över deras liv och arbete (så länge deras kontrakt gällde) än på deras rättigheter. Slavar behandlades annorlunda. De tilläts inte ens detta minimala skydd. Vanlig lag gällde inte dem. Deras liv var i princip förverkade.

Påstående 2: "De brändes levande och deras ­huvuden spetsades på pålar på ­marknadsplatsen som en varning till andra fångar."
Den här meningen beskriver den tortyr och de brutala avrättningar av afrikanska slavar, inte vita kontraktstjänare, som ägde rum i flertalet europeiska kolonier på 1600-, 1700- och 1800-talet. De tjänare som fanns skyldiga till mord eller till uppror avrättades i allmänhet genom hängning, i likhet med fria män. Slavar i motsvarande situation gick mer brutala öden till mötes, och ofta för mindre allvarligt brott.

Påstående 3: "Handeln med irländska slavar. De bortglömda vita slavarna. Närhelst de gjorde uppror eller bara vägrade lyda en order, straffades de på de hårdaste sätten."
Kontraktstjänarskap i engelska Karibien var inte bara en irländsk erfarenhet. Det beräknas att majoriteten av de tjänare som arbetade under detta system var engelsmän. De flesta kontraktstjänare i de brittiska kolonierna blev det frivilligt. I utbyte mot mat, logi och resan över Atlanten band de sig till en herre för en viss bestämd tid. De som hamnade i kontraktstjänarskap genom tvång eller bedrägeri och inte hade någon tidigare överenskommelse med en köpman var också tvungna, enligt lag, att tjäna den herre som köpte deras arbete i ett visst antal år, beroende på deras ålder. Oavsett om de var frivilliga eller ej, irländska eller ej, var de alla kontraktsbundna arbetare, och så länge de var kontraktsbundna var de ofria. En kontraktstjänare bestraffades vanligtvis med förlängning av sitt kontrakt. De kunde också piskas för "uppstudsighet" eller upproriskt beteende. Memet säger att tjänare straffades på "hårdaste sätt". Detta relativa påstående stämmer inte. De var definitivt hårt behandlade, men inte hårdast. Afrikanska slavar tvingades arbeta hela sina liv och de hårdaste fysiska bestraffningarna avsattes för dem.

Varifrån härstammar de här ohistoriska påståendena?
Det är tydligt att To Hell or Barbados (Brandon Press, 2000) av Sean O'Callaghan till stor del bär ansvaret för uppfattningen att kontraktstjänare utsattes för exakt samma bestraffningar som förslavade afrikaner. Detta är skrattretande dålig historia, men den har inspirerat en mycket farlig mytologi. Denna urusla historieskrivning används oundvikligen för att förhöja chockvärdet i memet om "irländska slavar".

Texterna är en omarbetning och sammanslagning av flera texter som tidigare har publicerats på den oberoende medieplattformen OpenDemocracy. De ursprungliga texterna kan läsas på ­opendemocracy.net.