Orealistiskt med ett förbud mot rasistisk organisering

Under en längre tid har såväl statsminister Stefan Löfven (S) som justitieminister Morgan Johansson (S) varit tydliga med att regeringen vill se ett förbud mot rasistiska organisationer. Därför var det inte direkt överraskande när det i somras togs beslut om att tillsätta en parlamentarisk kommitté som ska utreda frågan. Uppdraget ska redovisas i februari 2021. 

Även om organisationen inte nämns uttryckligen i kommittédirektivet, råder det inga tvivel om att det är Nordiska motståndsrörelsen (NMR) som är den huvudsakliga orsaken till att utredningen sjösatts. Att numera avvecklade Nordisk ungdom lyckades skrapa ihop tillräckligt med manskap för att utgöra en ordningsstörning en gång om året, eller att föreningen Det fria Sverige byggt om en lagerlokal i Älgarås till ett aktivitetshus för rasister, har sannolikt väldigt lite med saken att göra. Istället är det framförallt de större demonstrationer NMR arrangerat, och inte minst deras närvaro under Almedalsveckan, som gjort att frågan återigen blivit en politisk angelägenhet. 

För det är förstås inte första gången frågan om ett förbud utreds. En del argument som förekommit i tidigare utredningar tas upp i direktivet. Ett sådant är svårigheten i att upprätthålla ett förbud. För att ta ett närliggande exempel så råder det i Finland för närvarande ett förbud mot NMR, i väntan på slutgiltigt beslut från Högsta domstolen. Trots det är organisationen fortsatt aktiv, om än under ett annat namn. Det är inte helt enkelt att förstå hur ett förbud skulle kunna förhindra den typen av ombildningar. Därför är det glädjande att det ingår i uppdraget att titta på vilka åtgärder som vidtagits i andra länder, och hur effektiva dessa varit. 

Mer nedslående är fokuset på det så kallade signalvärde ett förbud skulle ha. Att ett förbud skulle innebära att samhällets avståndstagande från rasism skulle komma till tydligare uttryck verkar rentav vara det främsta skälet till att det övervägs. Argument om att ett förbud skulle ”mana till eftertanke” hos den som annars skulle sökt sig till exempelvis NMR ter sig närmast naivt. Likaså framstår det som märkligt att framhålla att ett förbud skulle göra det svårare att hyra lokaler i organisationens namn, med tanke på att det redan i dag är något NMR tvingas göra under falsk flagg. Ur juridisk hänsyn bör det poängteras att det inte heller är någon självklarhet att ett förbud mot en viss organisation skulle innebära att den organisationen inte skulle ha rätt att genomföra demonstrationer. 

Det kan också vara värt att påminna om att även utan ett förbud har rasistiska organisationer i Sverige, åtminstone av det slag ett förbud skulle träffa, sällan blivit långlivade. Utvecklingen i den högerextrema miljön, där NMR nu decimerats och en ny gruppering uppstått, kommer säkerligen också ha en inverkan på hur starka eventuella argument för ett förbud står sig när utredningen är klar.

Texten är en åsiktstext och publicerad i #3 2019 av tidskriften Expo. Stöd vår journalistik och teckna en prenumeration på tidningen här!