Så minns vi Stieg Larsson
I dag är det på dagen 10 år sedan Expos chefredaktör Stieg Larsson gick bort. Ena dagen var han där; envis, lojal, engagerad, nördig och uppslukad av sitt deckarprojekt
Nästa dag var han borta.
Det var så oerhört svårt att fatta då, det är fortfarande svårt.
Uppdaterad: 2018-01-31, 07:25
Publicerad: 2014-11-09, 09:49
Lästid: 4 minuter
Du läser just nu gratis innehåll
Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.
Döden bryr sig inte om rättvisa eller logik. Den slår till, och så är det med det. Som anhörig står man kvar med obesvarade frågor och en tomhet. I Stiegs fall var det det som gjorde hans allt för tidiga bortgång så oerhört sorglig. Inte bara att han togs ifrån oss alla som höll honom nära, utan att så mycket också togs ifrån honom. Att den var så förbannat orättvis.
Sorg och saknad fungerar olika för oss alla. För min egen del innebar Stiegs bortgång att jag tillsammans med många av mina vänner tvingades ta ansvar för att hålla Expo vid liv och bygga vidare på det Stieg varit med och skapat.
Så för mig lever han kvar genom frågan jag till och från ställer mig själv; vad hade Stieg sagt om det här. Om saker vi på Expo gör, om den politiska utvecklingen, om vardagliga händelser i livet.
Stieg dog 2004. Då var Sverigedemokraterna ett parti i marginalen. Nu är det landets tredje största parti.
Vad hade Stieg sagt om det ökade stödet för SD?
Jag tror att han hade sagt samma sak som han sa när han levde, att folk röstar på Sverigedemokraterna av samma skäl som de röstar på Socialdemokraterna - de gillar partiets politik.
Vad hade han sagt om antirasismen idag?
Han hade troligtvis försökt göra samma sak nu som då, hitta vägar för att få de olika perspektiven att komplettera varandra istället för att konkurrera.
Han hade sagt att högerextremism och rasism i grunden står över de partipolitiska skiljelinjerna, att det är en fråga om demokrati och att antirasister och antifascister finns i många politiska läger.
Jag frågar mig vilka uppenbara galenskaper i politikens utmarker han hade roats av, vilka anekdoter han fortfarande hade dragit för nya medarbetare och inte minst hur han hade utnyttjat sin framgång med Milleniumserien.
Jag frågar för att det är sätt att minnas.
Och jag minns en person som i allra högsta grad inspirerar. Vi lever i tider som kräver fler personer som Stieg. Men jag minns inte övermänniskan Stieg. Den där föreställningen om Stieg som journalisters frågor ibland gör mig påmind om. Att han knappt sov, att han var ett geni på datorer, att hans briljans saknade motstycke.
Jag minns Stieg, med sina fel och brister. Det räcker för att saknaden då och då ska hugga till.
Myten om Stieg gör det bara värre. Delvis för att Stieg som person tynar bort, men också för att den bidrar till ett farligt missförstånd - tron på att det är de exceptionella individerna som driver fram förändringar. Stieg var oerhört viktig, för Expo som organisation och för att skapa förståelse för att extremhögern är ett hot att ta på allvar. Men han var inte ensam. Då som nu fanns det massa människor i den antirasistiska miljön med lika brinnande engagemang och patos. När vi minns Stieg ska vi också tänka på dem.
Minns Stieg. Och minns att det aldrig är ett enmansjobb att göra världen bättre till en bättre plats. Vi gör det tillsammans med dem som tror på samma idéer som vi själva. Levande som döda.