Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Tiden går fort i politiken. 2004 var Göran Persson statsminister, George Bush president i USA och Libyens diktator Muammar Khaddafi välkomnades till Bryssel av EU-kommissionens ordförande. På första maj samma år utvidgades EU med tio nya medlemsstater. Samma dag, i det skånska samhället Perstorp, samlades Sverigedemokraterna för en första maj-demonstration. I valet två år tidigare hade partiet vunnit 1,4 procent av rösterna i riksdagsvalet. De hade en tydlig idé om hur de skulle vinna fler. De skulle nå arbetarna.

Därför stod de plötsligt där, på första maj. I ett försök att profilera sig som det äkta arbetarpartiet som, till skillnad från Socialdemokraterna, höll fast vid arbetarrörelsens sanna ideal.

Björn Söder höll tal:

"Första maj är arbetarrörelsens och det arbetande folkets dag och med tanke på hur långt socialdemokraterna har fjärmat sig just från det vanliga arbetande folket som en gång bar upp deras rörelse, är det fullt logiskt att det är vi sverigedemokrater och inte socialdemokraterna som demonstrerar i Perstorp idag."

Mycket har hänt sedan dess. Men en sak är beständig; Sverigedemokraternas ständiga triangulering och förflyttningar i det politiska landskapet. Partiet skulle säkert själva hävda att de hållit sin linje hela vägen. Det är lätt att påstå i ett parti som gjort "pragmatism" till ett ledord. Om den röda tråden är att man kan byta fot vilken dag som helst så är det ju trots allt en röd tråd.

Sverigedemokraterna är förstås inte ensamma om triangulera och söka nya positioner. Moderaterna har blivit det nya arbetarpartiet. Miljöpartier värnar plötsligt tillväxt. Men med Sverigedemokraterna är det annorlunda. De har stått - och står till viss del fortfarande - vid sidan av de övriga riksdagspartierna. De följer det politiska spelet. Och när chansen ges försöker de kliva in på övergivna eller nya ytor i det politiska landskapet för att behålla eller vinna nya väljare. 



Idag är det inga första maj-demonstrationer för Sverigedemokraterna. Nu är det konservatismen som gäller. I den öppna striden med SDU-toppen talade Mattias Karlsson konsekvent om partiet som ett enbart socialkonservativt parti. Trots att partiet också är ett uttalat nationalistiskt parti. Det är inte så konstigt. Många av partiets nya väljare är konservativa. Nationalismen betyder inget för dem, den snarare riskerar att skrämma iväg dem. Sverigedemokraterna ser att ett antal traditionella konservativa positioner har närmast övergivits. Där finns väljare att vinna och där kan Sverigedemokraterna faktiskt kliva in med viss trovärdighet.

Som ett led i samma strategi tar partiet nu rollen som industrins nya vänner. Partiets skuggbudget har rubriken Industrilandet Sverige. Profilen som det småföretagarvänliga partiet kastar man åt sidan. En av få svenska ledarsidor där Sverigedemokraterna vitmålas och beskrivs som tänkbar samtalspartner är Dagens Industri. Så Sverigedemokraterna smider där järnet är varmt.

Siktet är inställt. I grunden handlar det om att på så många sätt som möjligt ställa till besvär för Alliansen och framför allt Moderaterna. Det är vägen mot nya väljare.
I alla fall för nu.

Ämnen i artikeln