Summering av Trollhättan

Det finns uppenbarligen flera olika sätt att arbeta mot nazismen. Det har händelserna i Trollhättan än en gång visat.

I den antirasistiska rörelsen har under flera år pågått en debatt om vilka metoder som bör användas mot nazister och rasister och deras demonstrationer.

En linje föreslår att nazistiska demonstrationer bör ignoreras och tigas ihjäl. Motståndare bör hålla sig inomhus eller åtminstone vara någon annanstans. Bland de som förespråkade denna strategi i Trollhättan fanns ssu, som uppmanade alla människor att stanna hemma och hålla en tyst minut i det egna vardagsrummet. Det låter som ett skämt, men är ett typiskt exempel på den åsikt som alltför många i omgivningen tycktes dela.

På 1930-talet stod ssu i första ledet då det gällde att bryta upp nazistiska möten och demonstrationer. Bland de mest aktiva var Torsten Nilsson, ordförande i ssu 1934-1940. Han blev sedermera utrikesminister. Jag undrar just vad han tycker om ssu:s nuvarande linje.

Vägrar tolerera

Om alla i Trollhättan hade stannat hemma hade konsekvensen blivit att nazisternas oemotsagda kunnat hålla sin marsch. I deras ögon skulle det ha varit en stor framgång. Vår tystnad skulle ha inneburit att vi godkänt deras rätt att terrorisera oss.

Därför är jag glad över den andra linjen som fanns inför marschen i Trollhättan, och som företräddes av bland andra Kjell Andersson och folkpartiet, av Ung Vänster och av Trollhättans invandrarorganisationer. Människor som liksom jag vägrar tolerera att nazister oemotsagda får demonstrera.

Själv vill jag inte att det ska vara polisen som genom en ändring i grundlagen ska kunna fälla det avgörandet. Men om vi ska kunna undvika det krävs att vi medborgare tar vårt ansvar.

Det som hände denna lördag var att Trollhättans invånare – en del av dem – blockerade platsen för demonstrationen. Till en början var blockaden framgångsrik, nästan med segervittring. Vi kände oss många och starka. Nazisterna skulle inte få demonstrera där de hade fått tillstånd.

Men när den första stenen flög genom luften, då kände jag att vi hade förlorat även denna dag åt nazisterna. Jag visste att det skulle hända, som så många gånger tidigare. Varje gång jag ser den där stenen falla blir jag lika besviken på dessa människors oförmåga till analys och strategi.

De säger att kravaller är bättre än apati, men begriper inte att kravaller i det här fallet leder till andra människors apati. De säger att de vill »stoppa nazismen med våld« (eller i alla fall »försvara sig«, om man pressar dem lite), men förmår inte annat än att springa runt lite planlöst i hemliga luvor och kasta några stenar.

För att stoppa den långsiktiga tillväxten av nazistiska och fascistiska grupper måste vi rycka undan deras möjligheter att rekrytera nya aktivister.

Det kan vi bara göra genom att på sikt bygga ett samhälle där ungdomar inte går arbetslösa och saknar bostäder, där invandrare inte tvingas in i ghetton och där orättvisor faktiskt åtgärdas. På kort sikt innebär det dock att vi måste bemöta nazisternas demonstrationer med blockader och motdemonstrationer.

Det är ett motstånd som måste vara förankrat i ett brett folkligt deltagande och i en starkt medveten opinion.

Antirasistiskt arbete

Dit skulle vi nå betydligt snabbare om både de maskerade hobbymilitanter som kommer till demonstrationerna och de etablerade politikerna var beredda att ta den strategiska debatten om det antirasistiska arbetet, och se längre än till kortsiktiga taktiska överväganden

Det är inte möjligt att säga att antirasister kan välja varsin metod, eller att metoderna »kompletterar varandra«. Antinazistiskt och antirasistiskt arbete kräver en seriös analys och ett långsiktigt målmedvetet arbete.

Rasistisk konfrontation

De flesta som kämpar mot rasism och nazism, däribland Ung Vänster, är beredda att ta den konfrontation med nazister som behövs.

Men vi har inte råd med att de som skulle kunna vara beredda att stå på vår sida mot nazismen, maskerar sig och bekämpar polisbilar istället. Vi har framför allt inte råd med att vanliga människor drivs till apati.

Jenny Lindahl
© Expo och författaren 1996

---
Jenny Lindahl är förbundsordförande i Ung Vänster.

Trollhättan är inte rasistiskt

Trollhättan har oförskämt hamnat i fokus för en debatt om en mängd frågor som rör yttrandefrihet, demonstrationsfrihet och främlingsfientlighet.
Orsaken till massmediernas intresse är den så kallade Hessmarschen som nynazisterna genomförde i Trollhättan.

Jag tillhörde de som protesterade mot att släppa in nazisterna i Trollhättans »vardagsrum«, Drottningtorget. Allra helst skulle jag ha velat stoppa marschen.

Inte likgiltiga

Min önskan var att vi i Trollhättan, efter rasistiska dåd och demonstrationer, skulle våga visa att vi inte längre är likgiltiga. Min önskan var att alla demokratiska krafter skulle samlas för att ge ett klart besked: nazister hör inte hemma i Trollhättan och i vårt demokratiska samhälle.

Tyvärr hörsammade andra partier inte min vädjan om att trollhätteborna skulle visa sin avsky genom en tyst demonstration eller, ännu bättre, genom att fylla torget. Partierna har i stället jagat bort en sund reaktion från trollhätteborna, och svensken i allmänhet. Eller vad värre är, uppmanat till likgiltighet genom att låtsas att inget händer.

Det egna vardagsrummet

Dessa politiker är goda representanter för likgiltigheten. De säger: stäng din dörr, lås in dig, sitt vid ditt sammanträdesbord eller köksbord och bry dig inte om vad som händer i ditt »vardagsrum« – torget i Trollhättan. Denna attityd var allmänt utbredd i Tyskland före nazisternas maktövertagande.

Min åsikt, liksom de flesta trollhättebors, är följande: nazism och rasism är avskyvärda företeelser vilket vi med all kraft måste ta avstånd ifrån.

Att det går att protestera och överklaga fattade beslut, är viktigt i alla sammanhang. Jag överklagade beslutet om demonstrationstillstånd på Drottningtorget till länsrätten. Polisen flyttade då demonstrationen till en mindre provokativ plats, Bergslagstorget utanför järnvägsstationen. Det var en halv seger för oss i Trollhättan.

Tack alla ni trollhättebor som stött mig i kampen att förhindra nazistdemonstrationen på torget. Jag har stor förståelse för er som gick till Bergslagstorget för att visa avsky för nazisterna, inte minst de invandrare som flytt från förtryck. Man jag förstår inte vad motdemonstranterna, som slogs mot poliserna, hade där att göra.

Nu gäller det för oss alla att skapa något positivt av detta. Det handlar om att starta en allmän diskussion, vid köksbordet där hemma, i lunchrummet på jobbet, i lärarrummet, på skolgården, i fiket, varhelst vi träffas. Det handlar om att stötta varandra, att hjälpa föräldrar till barn som kommit snett i samhället, att förhindra mobbing i skolan och på våra arbetsplatser.

Vi måste våga ställa frågan varför har det gått snett i dagens Sverige. Våga vara objektiva, lära av historien, och ställa frågan vad gör vi nu?

Bluff och båg från etablissemangets sida, svikna politiska löften om jobb, stor arbetslöshet inte minst i invandrargrupper, lögner om att »invandrare inte vill jobba« – allt detta skapar en grogrund för invandrarfientlighet och en plattform för politiska grupper med odemokratiska och nazistiska förtecken.

Politisk diskussion

När det blåser bygger den fege vindskydd och den modige väderkvarnar. Istället för att låtsas att nazismen inte existerar, borde de demokratiska partierna börja diskutera vad vi ska göra för att få fart på Sverige, så att alla kan känna tillit och tilltro, istället för svek och lögn.

Tyvärr handlar det alltför ofta mer om partipolitiska strategiska ställningstaganden, än om att se möjligheter. Hur kan vi utnyttja det mångkulturella samhälle som vi idag lever i?

Låt den 17 augusti bli dagen då trollhätteborna började kampen mot nazism, rasism och andra odemokratiska rörelser.

Låt oss se problemen i verkligheten. Vi måste satsa våra resurser på barnen och på att få in fler vuxna i skolan. Alla politiska partier måste mobilisera mot arbetslösheten. Tillsammans kan vi skapa nya arbetstillfällen, låta kreativa förslag komma till tals, göra våra »vardagsrum« till en samlingspunkt för goda krafter där gammal som ung känner trygghet.

Låt oss visa att Hessmarschen i Trollhättan blev en vändpunkt, att nazismens tillväxt bröts i staden som vände det negativa till det positiva.

Kjell Andersson

---
Kjell Andersson är gruppledare för folkpartiet i Trollhättan