Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet Karl N Alvar Nilsson (Federativ, 2000)

Nilsson följer den röda tråd av ideologiskt samspråk och diskreta personsamband som löper från 1920-talets Sveriges Nationella Förbund via 1950-talets Nysvenska Rörelsen och till våra dagars Försvarsfrämjandet, Operation Sverige och tidskriften Contra. Det enda som saknas i sammanställningen är den nystartade tidskriften Salt, som i alla avseenden utgör en naturlig arvtagare.

Sällan har sambandet mellan armbindelsförsedda hakkorshuliganer och propra landsförrädare i slips och kavaj (eller i kronans uniform, för den delen) avtecknat sig så skoningslöst tydligt och överskådligt dokumenterat. Nazismen, hävdar Nilsson, fann sin näring i motståndet mot demokratins genombrott. Den tog sig uttryck i rasbiologi, judehat och nationellt svärmeri, men målsättningen var hela tiden att den svenska demokratin så snart som möjligt skulle demonteras och att »folkstyret« skulle ersättas av en upplyst elit av härskare.

Demokrati ett »kräkmedel«

På 1930-talet var detta inget som dåtidens nazister försökte dölja.
I citat efter citat av naziledare som Per Engdahl och andra fastslås det totala föraktet för demokratin. »Bara ordet demokrati verkar såsom ett kräkmedel på mig«, skrev major Wilhelm de Geer till general Rickman von der Lancken 1940.

Nazister har som bekant en synnerligen liberal definition av begreppet demokrati, som omfattar i stort sett alla former av styrelseskick där vanligt folk på något sätt har inflytande på beslutsprocessen.

I Sverige kom demokratiföraktet av naturliga skäl till stor del att handla om kamp mot socialdemokratin. Allmänna val betecknades som »den obildade pöbelns röst«; kvinnlig rösträtt som »moraliskt förfall« och fackföreningsrörelsens genombrott som »massornas diktatur«. I demokratins ställe ville nazismen införa »folkgemenskap« där arbetar- och medelklassen skulle veta sin plats.

Landsförrädiska officerare

Nilsson ägnar stort utrymme åt nazistiska stämningar inom den del av officerskåren som vinglade mellan öppet landsförräderi och oförsonligt hat mot arbetarklassen.

Efter kriget samlades många sådana officerare i Försvarsfrämjandet, där det ideologiska krypskyttet mot socialdemokratin fortsatte. Budskapet var detsamma: »Låt oss hoppas att (...) den svenska opinionen befrias ur jämlikhetstänkandets förlamande tvångströja« skrev Lars Hultén i Fritt Militärt Forum 1974.

Ett annat fenomen som för första gången blir ordentligt belyst är de attityder och det Palmehat som frodades i den religiösa väckelserörelsen Operation Sverige på 70-talet, där många välbekanta figurer från högerextrema grupper åter dyker upp.

Karl N A Nilsson har tidigare skrivit Svensk överklassnazism (1996) och Överklass, nazism och högerextremism (1998).

Den senaste boken är en fördjupning och utvidgning där tidigare skönhetsfläckar har städats bort. Det ska mycket till innan någon annan författare kan utmana Nilssons kandidatur till att ha skrivit årets viktigaste bok om svensk extremism.

Stieg Larsson/Expo
© Expo 2000
(Expo/Svartvitt nr 2 - 2000)