Talet om systemkollaps är Åkessons räddning

För ett drygt år sedan sades det att SD-koden var knäckt. Den så kallade flyktingkrisen hade fått flera av riksdagspartierna att lansera en mer restriktiv migrationspolitik. Kort därefter började SD sjunka i opinionsmätningarna. Äntligen, jublade de tyckare som menat att SD växt för att de hade haft monopol på flyktingfrågan. Nu hade de vapnet. Genom att konkurrera med SD på deras planhalva skulle de förlorade väljarna vinnas tillbaka.

Nu ser vi resultatet. SD tuffar på. I grova drag har partiet legat på samma nivåer sedan det stora skuttet i opinionsmätningarna under våren 2015.

Sedan dess har logiken varit densamma. Den högerpopulistiska berättelsen om en verklighetsfrånsvänd kulturell elit och tärande minoriteter har tagit sig in i mainstreamdebatten. De mest koleriska alarmisterna ropar på systemkollaps. Partierna blir nervösa för att framstå som naiva och politiskt korrekta.

Allt under parollen att vi måste lyssna till människors oro.

Åkesson hämtar hem poängerna. Det är inte så konstigt. Det är han – eller i alla fall hans politiska miljö – som formulerat problemen som de flesta nu talar om.

Så när Åkesson ställde sig på scenen för att hålla sitt vårtal på Långholmen i Stockholm i lördags hade han anledning att nöjd. Det är förvisso en billig poäng att ta från Åkesson - att alla bara härmar SD. Men av allt att döma är det så många väljare tolkar det.

Det var en segerviss Åkesson som mötte sina partifunktionärer och aktivister. SD är mer än ett parti, förklarade Åkesson. Det är en folkrörelse.

Frågan är bara vad den ska folkrörelsen ska vara till för?

Under söndagen går Frankrike till val. Marine Le Pen har blåst upp till en ödestrid om nationens framtid. Hon säger sig vilja välta ordningen och hon gör allt i sin makt för att kapitalisera på den politiska utfrysningen av Front National. Le Pen är inte som de andra. Och hon skäms inte för det.

Sverigedemokraterna vill samma sak som Le Pen. Undergångsprofetiorna och fienderna är desamma. Åkesson ondgjorde sig under sitt tal om det socialliberala etablissemanget.

Men partiets strategi är en helt annan. I takt med att dörren mot delar av Alliansen öppnats på glänt har SD snabbat på sina försök att framstå som regeringsdugliga. I en debattartikel i Dagens industri försökte Oscar Sjöstedt i veckan övertyga Alliansen om att det finns en massa punkter där de och SD skulle kunna samarbeta. SD är beredda att kompromissa. Poängen är densamma som de senaste tio åren. SD är minsann inget enfrågeparti. De är pragmatiska. De är normala.

Om det är något ledningen vill ha sin så kallade folkrörelse till så verkar det vara just det. Lokala ambassadörer för en salongsfähig extremhöger.

Jakten på makten har gått så långt att det börjar knorra i de egna leden. Norrlandsdistrikten retar sig på närmandet mot Anna Kinberg Batra. Och Björn Söder, som gått på kollisionskurs med ledningen ett tag, hävdar i en intervju i DN att han snappar upp många röster i partiet som tycker att SD dansar efter Moderaternas pipa. "Om vi stöter oss med kärnväljarna blir vi som miljöpartiet. Helt plötsligt står man där utan någon grund", varnar Björn Söder.

Han har en poäng. Medan resten av Europas högerpopulister försöker presentera sig som den folkliga vredens uttolkare leker SD balanserande kompromissande teknokrater.

Partiet riskerar ironiskt nog att att slitas isär i en konflikt mellan en kalkylerande Stockholmselit och känslostyrda gräsrötter. Det hade kunnat vara ett problem för partiet. Men så länge andra fortsätter att bekräfta och härma deras retorik kan partiet segla i medvind. Det som sades vara vapnet mot SD har alltså förvandlats till vad som ser ut att bli Åkessons räddning. Så mycket för talet om att SD-koden var knäckt.

Daniel Poohl

Lär dig mer

Expo Wiki

Sverigedemokraterna (SD)

Nationalistiskt riksdagsparti, bildat 1988. SD grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism och har lyckats göra sig till den svenska radikalnationalismens breda, pragmatiska alternativ.

Läs mer