Väpnat judisk motstånd mot nazisterna

I ghetton, skogar och träskmarker och till och med i vissa koncentrationsläger kämpade partisankrigare mot nazisterna under andra världskriget. Bo Knarrström har samlat redan publicerat material om de militanta motståndsrörelserna i Polen, Ukraina och Danmark.

Knarrström utgår i sin sammanställning av det väpnade judiska motståndet mot nazisterna från överlevandes biografier och intervjuer. Avsikten är att ge en överblick av denna del av historien om Förintelsen som det oftast inte talas så mycket om. Det är en lika sorglig som intressant redogörelse.

Runt om i Östeuropa, liksom i det ockuperade Danmark, samlades företrädesvis unga män i gerillagrupper, fast beslutna att slåss för sin frihet till sista blodsdroppen. Det låter kanhända våldsromantiskt, men de flesta av motståndsmännen gjorde den korrekta analysen att de antingen kunde välja att slåss, eller att kallblodigt torteras och mördas av nazisterna. I Polen löpte judar även en överhängande risk att mördas av sina egna landsmän, eftersom antisemitismen där var betydligt mer utbredd än i Västeuropa.

Knarrström berättar om järnvägsattacker utförda av en motståndsgrupp i Polen, om de hårda gatustriderna i Warzawaghettot och danska judars mord på nazister och angivare. Men också om de östeuropeiska partisanernas ständiga problem med att hitta mat, och inte minst att skaffa vapen och ammunition.

Trots närmast osannolika räddningsaktioner präglas de respektive historierna av ond, bråd död och ofattbart stora sorger och umbäranden. Kapitlet om danska Hugo Horwitz skildrar också gerillasoldaternas svårigheter med att anpassa sig till det civila livet efter freden. Efter att ha förlorat sina familjer i koncentrationsläger eller strider tog många partisaner sitt liv eller gick ner sig i alkoholmissbruk. I den extrema situation de befann sig i kunde de inte vinna – även om de överlevde.