”Antisemitism lever i hela samhället” | Expo.se

Annons

Mirjam Katzin, skolsamordnare mot antisemitism, Malmö

”Antisemitism lever i hela samhället”

Ur Expo #4 2020

Mirjam Katzin är Sveriges första kommunala samordnare mot antisemitism i skolan.

En 12-åring i Malmö frågar sin lärare: ”Judar, finns dom fortfarande?” Det blev en viktig aha-upplevelse för Mirjam Katzin som leder ett nytt projekt mot antisemitism i Malmös skolor.

– För mig sätter det fingret på något som är framträdande i den här staden: väldigt många har aldrig träffat en person som de vet är jude. Judar är en nationell minoritet, alla lärare ska undervisa om dem, men det är väldigt tydligt att detta inte görs. Om man inte möter judar finns alltså inte judiskt liv representerat, så det är inte konstigt att killen ställer den frågan. Hur ska han veta? Det är inte en brist hos honom utan hos skolan, som inte uppfyllt sin skyldighet.

Projektet – på två år – ska förbättra möjligheterna för judiskt liv och motverka antisemitism i Malmö.

Mirjam Katzin är jurist – med fokus på äldres rättigheter – och vänsterpolitiker. Hon är själv judinna och också aktivist med långvarigt engagemang i breda antirasistiska frågor. När tjänsten lystes ut kunde hon inte låta bli att söka. 

–  Det är klart att det är en stor utmaning, ja ett omöjligt uppdrag på många sätt. Det finns motsättningar som är specifika för Malmö, antisemitismen tar sig ofta uttryck i de grupper som själva lever med stora upplevelser av förtryck. Det är en utmaning att ta itu med.

För Mirjam Katzin innebär det en balansgång. Som på andra platser finns det inte bara antisemitism utan också islamofobi, antiziganism och afrofobi i Malmö.

– Det politiska uppdraget jag har gäller antisemitism, men det är väldigt viktigt för mig att integrera det jag gör i det bredare antirasistiska arbetet i skolorna. Annars kommer det att falla platt.

– Antisemitismen går ju inte heller att förstå isolerat från de andra.

Under 2000-talet har uttrycken för antisemitism ökat i Malmö. Vid både socialdemokratiska demonstrationer och vid protester mot omvärldshändelser kopplade till Israel/Palestina-konflikten har antisemitiska slagord använts. Rabbinen och andra har trakasserats och hotats, skärpt säkerhet har blivit nödvändig och judiska familjer har valt att flytta. I samband med de uppmärksammade hatbrotten gjorde kommunstyrelsens dåvarande ordförande Ilmar Reepalu (S) uttalanden som kunde tolkas som antisemitiska.

Problemen har uppmärksammats medialt, också internationellt. 

– Det går inte att förneka att det finns mycket problem med antisemitism i Malmö. Men jag tycker att man måste hålla flera saker i huvudet samtidigt – det finns problem med antisemitism i hela samhället och den tar sig olika uttryck. Jag tror det är bekvämt för majoritets-Sverige att rikta sina blickar mot Malmö och förlägga antisemitismen där, hos grupper som inte tillhör majoritets-Sverige. 

– Men det är att göra det för enkelt för sig. Den antisemitism som jag växte upp med i Småland uttrycktes av vanliga majoritetssvenskar. Den antisemitismen är levande men blir ofta förbisedd. Man vill göra antisemitismen till ett problem hos de andra.

Hos invandrargrupper i Malmö, menar du?

– Exakt. Och vänstern vill göra det till ett problem hos högern och vice versa. Man använder antisemitismen som ett slagträ. Det är djupt problematiskt om man ägnar sig åt en tävling om vilka som är de värsta antisemiterna – i stället för att se att den är en genomgående struktur i samhället. Som tjänar vissa syften och intressen. I det liberala samtalet framstår det ofta som en moralisk fråga, civiliserad/ociviliserad, god/ond. Men för att förstå måste man förstå antisemitismens funktioner, och arbeta utifrån det. Det är en bättre utgångspunkt än att leta syndabockar.

Det som hände i Malmö togs ju också som intäkt för att hävda att det finns en ingrodd antisemitism bland socialdemokrater. Är det så?

– Det kan jag inte uttala mig om. Men generellt: det är ointressant vilka som är de värsta antisemiterna, det intressanta är frågan vilken funktion det fyller. Inom vänstern har det ända från början funnits det som den tyske socialdemokraten August Bebel på 1800-talet kallade Dumskallarnas socialism – en enkel förklaring av den globala kapitalismen, inte som det intrikata ekonomiska system den är utan snarare som ett slags sammansvärjning, en makt med personliga förtecken och krokiga näsor. 

På yttersta högersidan är idén om en judisk konspiration central. Men Mirjam vill peka på en annan aspekt av borgerlig antisemitism, den som Jean-Paul Sartre formulerade ungefär så här: För antisemiten får juden inte vara människa – för liberalen får juden gärna existera som människa, men inte som jude.

– Jag tycker den aspekten syns för lite i samtalet om antisemitism, frågan om majoritetssamhällets acceptans för olikhet. Judarna är omhuldade så länge de kan användas som tecken för hur civiliserad man är, men när judar ska hålla på med kosherslakt och omskärelse blir det obehagligt. Det är också en aspekt av antisemitism – att vi inte finns på lika villkor i majoritetssamhället – och den vill man inte kännas vid om man ser sig som är upplyst och tolerant.

Mirjam Katzin, Malmö
Mirjam Katzin är uppvuxen i Jönköping men Malmöbo sedan många år. Hennes nuvarande uppdrag är en del av en samverkansöverenskommelse som slöts mellan Malmö stad och Judiska församlingen 2019. Foto: Sara Johari

 

Expo 4-2020

Reportaget är hämtat ur senaste numret av tidskriften Expo. Stöd vår journalistik och teckna en prenumeration på tidningen här!

Projektet startade i augusti. De första månaderna intervjuade Mirjam skolpersonal och elever, eldsjälar och experter – och läste forskning.

– Det finns ingen färdig mall för hur man ska arbeta fokuserat mot antisemitism i skolan. Jag vill samla erfarenheter från olika håll och dra ut det viktigaste. Men samtidigt finns det särdrag i Malmö som man måste inrikta arbetet efter.

– Här spelar högerextrem organisering mindre roll. Däremot finns det många människor med bakgrund i Palestina. Och en mindre del av dem skiljer inte på Israel och judar, så deras ilska över det förtryck de utsatts och utsätts för tar sig antisemitiska uttryck. Som jag upplever det är det problem hos enskilda individer, inte något organiserat. Men om man vuxit upp i ett land där antisemitism har använts av regimen som verktyg, som till exempel Syrien, kan den diskursen finnas kvar.

De mest givande samtalen har Mirjam haft med pedagoger som lyckas förena förståelse för problemet med en humanism, tycker hon. De som alltså i stället för att hänga ut och svartmåla elever som uttrycker sig antisemitiskt försöker förstå var det kommer ifrån och vad det är ett uttryck för. Och sedan i samtal med eleven försöker komma fram till ett rimligare sätt att betrakta världen på. 

– Många elever vet väl, alldeles för väl, vad rasism och förtryck innebär. De har upplevt det själva och lever med det. Det gäller att skapa förståelse hos dem för att antisemitism också är en rasism, en del av samma struktur egentligen.

Förstår inte alla det?

– Nej, man behöver inte ha fått den insikten tidigare. Om man lever med inställningen att judar är en elit, personer med mycket makt, så är det inte säkert att man förstår att de också är en grupp som är förtryckt. 

– Det är nog en uppfattning som ganska många kan ha. Inte bara de som själva lever under förtryck.

Mirjam tror på att använda personliga berättelser, identifikation. Elever ska i skolan få träffa judar – möta en människa i stället för en idé om judar. Det finns redan en volontärverksamhet i Malm – barn och barnbarn till överlevande från Förintelsen som går ut i skolorna. 

Ett viktigt initiativ som hon hoppas att skolan bäddar in detta i det allmänna värdegrundsarbetet.

Använder du också dina egna erfarenheter av antisemitism?

– Engagemang kommer ofta ur egna erfarenheter. Också mitt. Man får ett djup i förståelsen. Att jag själv tillhör den judiska gruppen gör också att jag kan vara en brygga mellan det som kommunen vill göra och dem som det berör.

Vad hoppas du uppnå – vet du det redan nu?

– Jag hoppas kunna förstärka det arbete mot rasism som redan finns i skolan, ge nya perspektiv och metoder. Inspirera till nya tag. Ett viktigt mål är att ge skolan mer kunskap och fler metoder att arbeta mot den samtida antisemitismen, att se bortom samtalen om Förintelsen. 

Så länge vi har ett ojämlikt samhälle definierat av motsättningar kan antisemitismen fylla en funktion. I en komplex verklighet, med allt mer motsättningar och konflikter är jag rädd att den kommer att växa.

– Men jag tror att man kan göra mycket genom att ge unga människor andra och mer hållbara världsbilder. Arbeta med solidaritet, möten och förståelse mellan grupper som lever under förtryck. 

– Det är viktigt att ge röst åt alla elever som lever med förtryck och hat och hot om våld, skapa trygga rum där alla får lov att vara sig själva, inte dölja vem man är.

Bar