Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Vad är egentligen problemet med SD? Om man lyssnar på de andra partierna verkar en av de främsta anledningarna till att ingen vill samarbeta med partiet vara historien. Eller de nazistiska rötterna, som det brukar heta.

Sverigedemokraterna bildades av en falang med rötterna i den övervintrade fascismen och nazismen. Men det var ju, i ärlighetens namn, då. Sedan dess har mycket hänt. En del av dem som röstar i årets val var inte ens födda när de nazistiska skinnskallarna härjade loss under 1990-talets första hälft.

Även om det är viktigt att påminna om SD-blåsippans rötter så har fokuseringen på partiets förgångna gjort oss blinda för vad partiet gör och är idag. För även om Sverigedemokraterna hävdar att de inte alls är ett rasistiskt parti så är verkligheten en annan. 

"Spykänslor av muslimer" 

Vi har samlat ihop alla uppmärksammade rasistiska och intoleranta uttalanden från företrädare för partiet under den senaste mandatperioden. Där finns lokalpolitiker, tjänstemän och riksdagspolitiker. En del av dem har uteslutits, andra sitter kvar.

De beskriver romer som ockupanter. Muslimer är pedofiler och har ”en tendens” att våldta. En mår dåligt när den ser svarta män på stan, en annan säger sig få spykänslor av muslimer.

Så fortsätter det. Exempel efter exempel.

Vi har hittat totalt 215 uttalanden som på olika sätt visar partiets rasism och intolerans. Det är i snitt ett uttalande i veckan, under fyra års tid.

Till det kan vi lägga de avslöjanden som Expo gjort tillsammans med Expressen, där vi visat att flera av partiets kandidater har en bakgrund i nazistiska grupper eller sprider nazismens idéer i sociala medier.

Rasism och extremism finns även i andra partier

Sverigedemokraterna skulle säkert hävda att de inte har större problem än andra partier. Att det handlar om enskilda rötägg. Det finns relevanta exempel att peka på i de andra riksdagspartierna.

För två veckor sedan uteslöt Centerpartiet sin toppkandidat till riksdagen i Göteborg efter att det framkommit att han haft samröre med den turkiska högerextrema gruppen Grå vargarna. Samma vecka ströks en av Liberalernas riksdagskandidater sedan det avslöjats att han postat antisemitiska utspel på Facebook. Och under Almedalsveckan kunde Expo tillsammans med Expressen avslöja hur en lokal KD-politiker skrivit rasistiska och sexistiska inlägg i sociala medier.

Rasismen och extremismen finns inte bara i Sverigedemokraterna.

Men Sverigedemokraterna är det enda partiet i riksdagen som gör politik av den.

Hela poängen med SD är att de vill stöpa om Sverige och svenskarna. Människor från framför allt Afrika eller Mellanöstern har inte här att göra. Muslimer och judar, ja beroende på vem du frågar så är det osäkert om SD ens betraktar dem som svenskar. De med bakgrund i andra delar av världen ska assimileras, överge sin identitet och förvandla sig själva till renläriga svenskar.

Det som stör ska bort. Det är nationalismens mantra.

För den som håller med är SD det enda rimliga alternativet.

Nolltoleransen ett bevis på SD:s rasism

En del verkar ta Sverigedemokraternas tal om nolltolerans mot rasism och extremism som ett bevis på att partiet blivit rumsrent. Men bara det faktum att de behöver en nolltolerans säger egentligen allt.

Inget annat riksdagsparti behöver signalera till sina gräsrötter att det inte är ok att skriva rakt ut på sociala medier att man avskyr invandrare eller muslimer. Inget annat parti behöver påminna sina företrädare om att de inte ska dela material från högerextrema propagandasajter.

Inget annat parti har representanter som trots detta fortsätter vräka ut sitt hat.

SD:s väljare är de som i störst mån ryggar från det mångkulturella Sverige. Många av dem menar att svenskheten sitter i hudfärgen. Det är ur den basen SD hämtar sina företrädare. Då kommer de rasistiska utspelen på köpet.

Hatet sätter spår

Det går att analysera SD, deras väljare och de andra partiernas relation till dem i evigheter. Det går att grotta ner sig i partiets historia. Men ibland är det som att vi som inte gillar SD:s nationalistiska visioner missar det mest uppenbara. Vi noterar varje enskild företrädare som väcker rubriker med hat och hets som enskilda exempel. Det är ett privilegium för den som inte direkt berörs av hatet att skratta åt det, att glömma bort det.

Men fyra år av hat sätter spår i ett samhälle. Det förråar samtalet och det skrämmer människor.

Det är svårt att förutse vad som kommer att hända efter valet på söndag. Men en sak vet vi åtminstone.

Vi fick fyra år av hat.

Det riskerar att bli fyra år till.