Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.



Håller Sverigedemokraterna på att infiltreras av fascistiska och etnonationalistiska krafter? Om man ska tro Mattias Karlsson, Sverigedemokraternas vikarierande partiledare, är det så. Under sin tid på Jimmie Åkessons stol har Karlsson blåst till två stora strider. I december meddelade han att partiet skulle fälla varje regering som inte anpassade sig efter partiets krav på minskad asyl- och anhöriginvandring. Den andra striden är intern och pågår just nu under de flesta väljare och mediers radar.

Det är ingen ny strid, men den har efter det uppmärksammade årsmötet i SD:s distrikt i Stockholms stad vuxit i styrka. Enligt Mattias Karlsson är Sverigedemokraterna utsatta för ett infiltrationsförsök av det han bland annat beskrivit som nyfascistiska, antidemokratiska, rasistiska och antisemitiska krafter. De finns i tankesmedjan Motpol, i och runt nyhetssajten Fria Tider och i aktivistgruppen Nordisk Ungdom. En politisk miljö som i varierande grad präglas av den franska Nya högerns idéer och som hämtar inspiration från så kallade identitära grupper.

På SD-kuriren förklarar Mattias Karlsson sin syn:
"Viktigast av allt är dock att vi fortsätter byggandet av en bred rörelse med en folklig framtoning, att vi håller fast vid nolltoleransen, det kompromisslösa försvaret av den öppna svenskheten, och bibehåller vår djupa och knivskarpa rågång mot alla rörelser med radikala, auktoritära och/eller rasistiska inslag."

Att Karlsson tar konflikten på allvar är uppenbart. Det framgår inte minst av det brev han skickade till mig under julen 2013. Där bad han Expo om hjälp att ta fram information om identitärerna i ett försök att samla ammunition mot sina nyfunna fiender. Som jag redan förklarat fick han inget svar. Men han har kunnat följa vår bevakning av den identitära miljön och dess djupt rasistiska och antidemokratiska idéer.
Eller för delen artiklarna om hur en betydande del av partiets kandidater i förra höstens val uppenbarligen inte uppfattat partiledningens predikningar om renhållning och istället på sina facebooksidor gillat och spridit material från det som av partiledningen beskrivits som ideologiskt avvikande.

För det är det som är grejen. Mattias Karlsson formulerar en konfliktlinje mellan partiet och yttre krafter. Men sanningen är att hotet inte bara kommer därifrån. De idéer som Karlsson säger sig vilja hålla borta från partiet finns redan där. I partiet. Det är en del av det nationalistiska samlingsparti Sverigedemokraterna blivit.

En av konflikterna handlar om kulturnationalism mot etnonationalism. Det har varit en vattendelare under lång tid. När Jimmie Åkesson, Mattias Karlsson och deras allierade tog över partiet inleddes arbetet med att göra Sverigedemokraterna till ett rumsrent nationalistiskt parti. 2011 antogs ett nytt principprogram där etnicitet ströks. Nu kunde i teorin alla bli svenskar. Svenskheten var en fråga om kultur, inte hudfärg eller ursprung.

I Mattias Karlssons värld betyder det att partiet per definition är rensat från etnonationalismen. I verkligheten ser det inte ut så. Exemplen är många. En del personer som uppmärksammats för etnonationalistiska resonemang har uteslutits. I andra delar av partiet tillåts etnonationalismen leva. 

Några exempel.

I maj 2014 skrev dåvarande riksdagsledamoten Thoralf Alfsson på sin blogg:
"Det befolkningsutbyte som pågår i Kalmar län innebär att 1000 svenskar försvinner bort varje år och in kommer 1000 personer med utländsk bakgrund."
 
I oktober 2013 länkade Kent Ekeroth på twitter till en bloggpost med rubriken "Folkutbytet fortsätter".
Thoralfs text handlade om inflyttning. Statistiken som Ekeroth länkade handlade om en jämförelse mellan personer födda av två svenskfödda kontra utrikes födda eller födda i Sverige med minst en förälder född utomlands.

Utifrån Sverigedemokraternas​​ kulturnationalism bör ju alla dessa människor tillfrågas ​och bedömas ​innan deras "svenskhet" kan fastslås. För Sverigedemokraterna ska bakgrund inte ​avgöra. Det viktiga är om man har assimilerats.
Istället drar man en linje utifrån etnicitet.

Samma resonemang dyker upp i den SD-ägda tidningen Samtiden. Där fick en artikel från juli 2014 om befolkningsutvecklingen i Malmö - som visade att majoriteten av Malmöborna hade utländsk bakgrund - rubriken "Svenskarna i minoritet i Malmö"
Efter att det påpekats att rubriken signalerade ett avsteg från Sverigedemokraternas "öppna svenskhet" ändrades rubriken.

Nyligen skrev den politiske redaktören Markus Jonsson på Samtiden en artikel om SVT:s granskning av mångfalden i de svenska storbolagens styrelser. Undersökningen visade att det råder stor brist på personer med utländsk bakgrund. Den övervägande delen av ledamöterna hade en svensk etnicitet.
Vilket fick Markus Jonsson att dundra:

"ena trenden tyder på fortsatt radikalisering och märks bland annat i SVT:s kritik av att svenskar har ledande positioner inom svenskt näringsliv"



Poängen är att SVT:s granskning inte kartlade antalet svenskar. Undersökningen undersökte styrelsemedlemmarnas etniska bakgrund. En person med bakgrund i Australien eller USA kan ju samtidigt vara svensk. Och det menar ju även Sverigedemokraterna officiellt. Men alltså inte Markus Jonsson som kopplar etnicitet till svenskhet.
Trots att Paula Bieler, styrelseledamot i bolaget som äger Samtiden, nyligen förklarade angående Jonssons föregångare Jan Sjunnesson att "man ska vara representativ för den politik som förs och vara tydlig med den linjen och inget annat".​

Inte minst syns konflikten i bråken mellan ungdomsförbundet i moderpartiet. Ungdomsförbundet har under lång tid ogenerat flirtat med etnonationalistiska och nyfascistiska krafter Vilket väckt ont blod i partiledningen. Att konflikten finns där är ingen hemlighet. Men av allt att döma tycks ungdomsförbundets radikalism inte skrämma gräsrötterna. Nyligen valdes SDU:s vice ordförande William Hahne till ordförande för partiets distrikt i Stockholms stad.

Och det handlar inte bara om etnonationalism eller inte. När Sverigedemokraternas starke man i Göteborg, Partik Ehn, uteslöts ur partiet 2013 pekades bland annat hans intresse för den tyska radikalkonservatismen ut som ett problem. Då beskrev Sverigedemokraterna radikalkonservatismen som bland annat demokratiföraktande, elitistisk, och våldsromantiserande.

Trots det är kulturdelen i Samtiden präglad av ett tydligt intresse för just den tyska radikalkonservatismen. Även en mer sentida svensk radikalkonservativ antidemokrat som Tage Lindbom lyfts fram.
Och när nyhetssajten Fria Tider, som blivit en tummelplats för de idéer som Karlsson menar försöker infiltrera partiet, nyligen firade femårsjubileum valde Samtidens politiske redaktör​ och ansvarige utgivare​ Markus Jonsson att gillamarkera en Facebookpostning som hyllade Fria tider med rubriken "Fem år i sanningens tjänst​"​.


Så inte ens i den tidning som Sverigedemokraterna skapat för att upprätthålla rågången är gränsen tydlig. 



Som ett annat exempel kan nämnas Per Carlberg, som nyligen valdes till ordförande för Sverigedemokraterna i Stockholms län. Inför årsmötet kunde Expo avslöja att han på sin Facebook gillat flera av de aktörer som pekats ut som partiets fiender. Som Nordisk Ungdom och Motpol. 


Etnonationalism, kulturnationalism, identitärer. Den rågång som Mattias Karlsson talar om är inte alltid så lätt att begripa sig på. Den är fylld av komplicerade begrepp och teoretiska resonemang som långt ifrån alla i partiet förstår sig på. Och det är just det som partiledningens problem. I teorin kan gränsen vara tydlig. Men i verkligheten flyter den öppna svenskheten och etnonationalismen ihop. 

Och på nyhetssajter som Avpixlat, Fria tider och andra kanaler som partiets gräsrötter ser som "sina" finns inte samma gränsdragning.

Det är det som är Mattias Karlsson och partiledningens problem. Deras nationalism är ett teoretiskt bygge, en position bortom den extremhöger man så länge velat distansera sig emot. Därför pratar Mattias Karlsson om ett hot utifrån, om att hålla rågången. För att det är ett sätt att driva partiet mot den riktning som kan ge det mest inflytande. Och för att om han skulle säga som det var, att idéerna faktiskt fanns i partiet, så skulle det bli uppenbart att Sverigedemokraterna var ett annat parti än vad de utgör sig för att vara.