Traditionella fruar ger extremismen en städad front

I KORTHET:

• Det saknas en enhällig, etablerad definition av extremism, även om flera forskare försökt närma sig en.
• Extrema idéer och narrativ paketeras ständigt om. Ett exempel på detta är den löst sammanhållna tradwife-rörelsen online, med influencers som marknadsför en ”traditionell kvinnoroll” med högerextrema förtecken. De tror på rasistiska myter om en hotad vithet och vill värna en vit civilisation.
• Extremister har en ideologi som inte bara innebär ett nytt samhälle, utan även en ny form av människa. 

• Konspirationism kan vara en väg in i extremism.

  ---

   

FAKTALABBET. När brittiska BBC i vintras sände en dokumentär om Alena Kate Pettitt, en kvinna som presenterar sig som en ”tradwife”, kort för traditional wife, lät reaktionerna inte vänta på sig. Skribenten och doktoranden Becca Lewis var en av dem som tog sig för pannan. 
”Vem behöver försvinna ner i ett kaninhål på Youtube när BBC sänder vitmakt-propaganda?” twittrade hon.

Kommentaren fick genast mothugg från människor som tyckte att Becca Lewis såg spöken mitt på blanka dagen. Att en tradwife – en kvinna som bakar bröd, kokar sylt, poserar med dammsugare och vill lyda och vara undergiven sin äkta man – skulle ha kopplingar till extremism framstod som skrattretande och löjligt för vissa. 

”Så kallade tradwives är kvinnor inom vit makt-miljön som hänger sig åt hem och familj för att tjäna den vita rasen. Det är en hundvissla avsedd att låta mindre vit makt än vad den är,” förtydligade Becca Lewis på Twitter.

Nära kopplingar till manosfären

Diskussionen illustrerar hur nya rörelser utmanar våra föreställningar om vad extremism kan vara. Eviane Leidig, postdok vid Centre for Research on Extremism vid Olso universitet, forskar om tradwives och framträdande influencers som marknadsför rörelsen. 

– Jag skulle beskriva en tradwife som en kvinna som är mot feminism och för traditionella värderingar i hemlivet, men med en distinkt politisk agenda baserad på anti-islam, anti-invandring och anti-mångkultur, säger hon.

Rörelsen uppstod online och har nära kopplingar till den misogyna mansrörelse som ibland kallas ”manosfären” – en miljö som omfattar mansaktivister och incels, bland annat.

På frågan om tradwives är extremister svarar hon ”nja”. 

– Jag skulle nog säga att tradwives inte är extremister direkt, men de är del av en större apparat som marknadsför väldigt extrema idéer, säger Eviane Leidig.

Det finns tradwives som i stället för att fördöma terroristattacker utförda av incels vill vända samtalet till att handla om hur samhället misslyckats med att möta männens behov. 

En annan gång då våld ibland ursäktas är när den sker inom hemmets fyra väggar.

– Tradwives anser att mannen är familjens överhuvud och för att upprätthålla den sociala ordningen i hemmet har han rätt att straffa sin fru om hon inte följer sin föreskrivna könsroll, säger Eviane Leidig. 

Utgår från rasistiska narrativ om hotad vithet

På frågan om huruvida tradwives är rasister är hon mer entydig i sitt svar.
– Jag tror alla tradwives skulle säga att ”vi främjar bara traditionell kvinnlighet och manlighet”. Men jag anser att de främjar rasism och rasistiska narrativ, för de talar om att de vill bevara sin kultur och i det finns ett underförstått ideal om en vit civilisation.

Till exempel utmanade influencern Ayla Stewart, en framträdande röst inom rörelsen, sina följare att föda fler vita bebisar än hon gjort.

Enligt en tradwife är samhället i förfall och därför behöver traditionella värderingar återerövras och återupprättas. Även om vissa kristna kvinnor delar uppfattningen om att samhället är på dekis, finns en skillnad i vem som anses bära ansvar för förfallet, resonerar Eviane Leidig.

–  En tradwife skulle säga att det beror på saker som invandring och det vänsterinriktade politiska etablissemanget. 

Hon tycker att man bör ta rörelsen på allvar. 

– Folk tenderar att avfärda dem för att de är hemmafruar, men jag tycker att de utgör ett slags hot eftersom de blir ett legitimt ansikte för extrema idéer och narrativ. 

Kvinnornas längtan efter en identitet, en gemenskap och efter känslan av att höra till något större driver dem. Att det är många kvinnor från mycket olika bakgrund som tilltalas av tradwiferörelsen är ytterligare en anledning till att ta den på allvar, anser Eviane Leidig. Särskilt i en tid när extremhögern arbetar för att framstå som ett alternativ för fler.

– Extremhögern arbetar på att bli av med sin giftiga image och kvinnor har alltid spelat en viktig roll i att hjälpa rörelser framstå som mer normala. Jag skulle säga att en tradwife återupptar den roll som kvinnor haft historiskt inom den organiserade rasismen.

Hur kan vi bli bättre på att känna igen extremism?

En generell trend som många med extremism som bevakningsområde vittnar om är hur extrema idéer paketeras om och får allt större spridning. Säpo skriver i sin senaste årsrapport att extremister gått från att vara maskerade och dolda till synliga och stolta (Säpo 2020). Forskaren Cas Mudde, som studerar radikal- och extremhögern, skriver i sin presentation på Twitter att han ”Used to study fringe politics. Now study mainstream politics.”

Mot bakgrund av den här utvecklingen argumenterar olika aktörer för att fler i samhället måste bli bättre på att känna igen extrema åsikter när de dyker upp i ny form. Men hur ska det gå till? Finns det en definition som vi kan applicera på olika sorters extremism när innehåll, målgrupp och ideologi skiljer sig åt? 

En som forskat om extremism och fascism i flera decennier är Heléne Lööw, docent och lektor i historia vid Uppsala universitet. 

– Vad som är extremt eller inte beror på vad som anses finnas inom det vi uppfattar som normalt. Vilket innebär att det är en flytande definition, säger hon. 

Heléne Lööw vill inte formulera en checklista för vad som kännetecknar extremism. Det är ett arbete för dem som tar fram policy, inte för forskare, tycker hon. Dessutom kan checklistor göra att vi missar att uppmärksamma nya rörelser eller miljöer, bara för att de inte överensstämmer med vad som finns på listan.

– Vi kommer alltid att hitta grupperingar som inte passar in. Det finns risk att vi missar vissa dimensioner och att grupper utvecklas som blir väldigt läskiga. 

Samtidigt finns saker som kännetecknar många extrema rörelser eller miljöer; De är totalitära och föreställer sig någon form av stundande lyckorike. Vissa är rasistiska, andra inte.

– Extremister har en ideologi som inte bara innebär ett nytt samhälle, utan även en ny form av människa. Det är rörelser som är genomgripande och ska transformera allt. 

Ofta finns en föreställning om utvaldhet – att man är utvald av ödet, gud eller någon annan att leda den del av människosläktet som kan räddas in i ett nytt lyckorike. 

– Vi beskriver ofta extremister som onda, som en negativ kraft. Men själva motiveras de av kärlek! Det är det riktigt otäcka. De motiveras av kärlek till nationen, rasen, folket, gud eller liknande. 

Om man tittar på propagandan eller retoriken inom en miljö eller rörelse så handlar den ofta om allt det fantastiska som medlemmarna är utvalda att skydda eller offra sig för. Något som är rätt självklart egentligen, anser Heléne Lööw.

– För vem är attraherad av att ansluta sig till några som säger sig stå för negativitet och ondska? 

Grupperna jobbar hårt med att kontra omvärldens bild av dem. De vill skapa en bättre värld – allt annat är bara ondskefullt förtal. Och det är klart att det finns något lockande i att tillhöra de av historien utvalda, dem man reser statyer över om 100 år, konstaterar Heléne Lööw. 

– Särskilt i vår individualistiska tidsålder kan det finnas en attraktion i att ingå i något större än en själv. 

LÄS MER: Alla Faktalabbets texter hittar du här.

Extremism en konstant faktor i historien

Även om Heléne Lööw ogärna skriver under på någon checklista finns alltså drag som kännetecknar extremismen. Men det är inte samma kriterier som gäller för alla grupper eller miljöer, understryker hon.

– Den här frågan är fruktansvärt komplicerad. Folk älskar checklistor och snabba lösningar, men de finns inte. Vi kommer att sysselsätta oss med det här hur länge som helst för extremism är en konstant faktor i historien. 

Heléne Lööw är en av de svenska forskare som arbetat längst med frågor som extremism och fascism. Hon tycker att det saknas en kontinuitet och en uthållighet inom de satsningar som görs och att forskningen blir lidande. Intresset från samhällets sida är ryckigt och riktas tillfälligt mot den eller de grupper som bedöms som farligast. När aktiviteten i grupperna går ner, slutar vi att tala om dem – men problemet försvinner inte.

– Det finns ingen quick fix. Det dyker upp massa nya inriktningar med kombinationer som skapar nya miljöer och rörelser som vi ännu inte har riktigt bra namn på.

Kan du ge något exempel?
– Nej, för då ska du ha in dem i höger eller vänster och jag ska säga om gruppen är potentiellt hotfull och det vill jag inte.

Hon kallar diskussionen om var någonstans på den politiska skalan extrema grupper hör hemma för ”dödstrist” och vill inte bidra till att formulera något som sedan används för att plocka politiska poäng i debatten.

En av frågorna alla vill ha svar på och som forskare från flera fält berört är: Hur känner vi igen den våldbejakande extremist som kommer att gå från ord till handling?

Även om forskare i dag vet rätt mycket om det här, är svaret långt ifrån enkelt. Faktorerna att ta hänsyn till är många och dynamiken komplex. 

– Om en grupp blir potentiellt farlig beror på flera saker som exempelvis ideologi, vad som händer i samhället i övrigt och vilka individer som finns i gruppen, säger Heléne Lööw.

I andra fall handlar det om enskilda individer som övergår till våld – då handlar det om andra typer av processer. 

– Det finns väldigt många faktorer som avgör hur det utvecklar sig. Det gör den här typen av forskning intressant och spännande men också frustrerande eftersom den väcker stundtals fler frågor än svar.

Högsäsong i konspirationsbranschen

En miljö som däremot är värd att ta upp är den konspirationistiska, tycker hon. Miljön attraherar människor från alla möjliga håll och kan bli väg in i extremism. 

– Går du in i en konspirationistisk värld börjar du också betrakta samhället som fientligt. Myndigheterna ljuger, det finns dolda agendor och du börjar leta tecken. Många landar förr eller senare i urskonspirationen, det vill säga i anti-semitism.

Osäkra tider tenderar att spä på detta, vilket vi nu också kan se i samband med corona-pandemin med teorier som flödar fritt om viruset, om varifrån det kommer och mörkläggningar. 

– Just nu är det högsäsong i konspirationsbranschen.

När Heléne Lööw får frågan om hon tycker något område är understuderat nämner hon extremisternas måltavlor. Vilka grupper eller individer som utsätts för hatkampanjer, våld eller liknande är viktigt att uppmärksamma mer, tycker hon. Både ur ett preventivt syfte och för att det påverkar hur hotfull en miljö uppfattas. Extremister riktar i regel in sig på vissa, specifika grupper som de hotar och hatar.

– De allra flesta tycker inte att Nordiska Motståndsrörelsen är särskilt hotfulla, för de hotas inte personligen av dem. De är mer rädda för självmordsbombare, till exempel lastbilsdåd, för att de potentiellt kan falla offer för ett sådant.

Ljusskygg verksamhet svår att studera

Den som gör en sökning på extremism på Google scholar blir snabbt varse hur inriktad på policy mycket av forskningen är. Det finns ett enormt intresse från länder runtom i världen att få svar på frågor som: Varför blir någon extremist? Hur förhindrar vi våldsbejakande extremism? Och hur förebygger vi den? 

Men även om frågorna är enkla, är som sagt svaren sällan det. Forskare har bland annat gått från att fokusera på individer till att även försöka förstå kontexten och hur samspelet ser ut mellan fler nivåer. Medvetenheten om att insatserna som sätts in kan ha ett pris har ökat. Begreppet resiliens har introducerats, i förhoppning om att signalera att motståndskraften måste byggas inifrån samhället och inte komma som en pålaga uppifrån (Stephens, Sieckelinck och Boutellier).

Det saknas en enhällig, etablerad definition av extremism, även om flera försökt närma sig en (Berger, Bötticher, Carter). 

En annan svårighet inom forskningen är att verksamheten är ljusskygg, vilket påverkar underlaget. Aktörer som går från extremism till att utföra terrorhandling går sällan att intervjua. Extremister som går att intervjua är för det första få och har för det andra ofta god anledning att lägga sin historia till rätta när de i efterhand ska förklara varför de agerade på ett visst sätt. Att underlaget för forskningen är en utmaning har flera forskare konstaterat (Aasland Ravndal och Bjørgo, Khalil). 

En annan aspekt som forskare intresserar sig för är vilken roll det nya digitala landskapet spelar. Hur ser rekryteringen av anhängare ut? Hur går flödet mellan olika plattformar och mellan online och offline? Och vad är det egentligen som händer online – blir personer våldsbejakande efter att ha vistats i extrema miljöer online eller är det redan våldsbejakande personer som främst söker bekräftelse online och ett sätt att rättfärdiga sitt våld? 

Det är betydligt mer tunnsått med forskning om hur extremism finansieras, en understuderad och avgörande aspekt som även den rimligen till stor del sker online i dag.

Utan att göra anspråk på att vara heltäckande är ytterligare en trend inom forskningen värd att ta upp. Sedan tidigare pågår forskning om ”transnationalisering”. Extrema rörelser är inte begränsade till ett land, utan idéer och modus operandi sprids snabbt och enkelt över hela världen. Tankegods delas och extremismen har blivit allt mer global. Mycket sker på grund av den digitala utvecklingen, och aktörer inom extremism har många gånger visat prov på att vara snabba och skickliga på att nyttja ny digital teknik. 

Det här ställer nya krav på säkerhetstjänster, företag som erbjuder digitala tjänster samt alla andra aktörer som arbetar för att förebygga våldsbejakande extremism. 

Rekrytering eller grooming?

Men det finns röster som även betonar hur viktigt det är att enskilda individer ses som del av lösningen. En av dem är Julia Ebner, författare och researcher på tankesmedjan Institute for Strategic Dialogue i London. Hon har studerat hur socialiseringen går till i olika extrema miljöer, bland annat tradwives, och anser att fler måste lära sig om hur extrema krafter gör för att utnyttja människors sårbarhet. 

”Jag har aldrig trott på profilering av extremister; varken klass, kön eller etnicitet, politisk eller religiös tillhörighet avgör om någon blir rekryterad av extremister. Alla kan bli utnyttjade i stunder av sårbarhet, och den sårbarheten kan vara högst tillfällig”, skriver hon i boken Going Dark – The Secret Social Lives of Extremists.  

Julia Ebner använder ordet grooming för att beskriva hur personer lockas in i miljön och anser att processen ofta följer dessa steg:
1.    Personens rädslor, sorger och besvikelser utnyttjas för att så tvivel över rådande ordning.
2.    En eller flera ut-grupper demoniseras och ges skulden för de samhällsproblem som identifierats. Konspirationsteorier är en del av detta.
3.    En extrem lösning på alla problem presenteras. 

Julia Ebner efterlyser mer än enbart tekniska lösningar i form av att företag stänger ner sidor och profiler eller att regeringar inför strängare lagstiftning. Hon tror att fler behöver rustas med information om hur extrema rörelser skickligt söker att spela på våra osäkerheter, rädslor och upplevda orättvisor, både online och offline. Såsom tradwives spelar på kvinnors rädslor om att inte duga och inte kunna bli älskade, eller incelmiljön förvandlar mäns känslor av otillräcklighet till hat mot kvinnor. 

LÄS ÄVEN: Varför blir man extremist?

KÄLLOR:

Aasland, Jacob och Bjørgo, Tore. Investigating Terrorism from the Extreme Right: A Review of Past and Present Research. Perspectives on Terrorism. 2018: vol 12, nr 6.

Berger, JM. Extremism. MIT Press. 2018.

Bötticher, Astrid. Towards Academic Consensus Definitions of Radicalism and Extremism. Perspectives on Terrorism. 2017: vol 11, nr 4.

Carter, Elisabeth. Right-wing extremism/radicalism: reconstructing the concept. Journal of Political Ideologies. 2018: vol 23.

Ebner, Julia. Going Dark. The Secret Social Lives of Extremists. Bloomsbury Publishing. 2020.

Froio, Caterina och Ganesh, Bharath. The transnationalisation of far right discourse on Twitter – Issues and actors that cross borders in Western European Democracies. European Societies Journal. 2019: vol 21, nr 4.

Khalil, James. A guide to interviewing Terrorists and Violent Extremists. Studies in Conflict and Terrorism. 2019: vol 42, nr 4.

Stephens, William, Sieckelinck, Stijn och Boutellier, Hans. Preventing Violent Extremism: A Review of the Literature. Studies in Conflict and Terrorism. 2019.

Säkerhetspolisens årsbok 2019. Säpo 2020.