SD:s mobbarpolitik skadar människor på riktigt | Expo.se

Annons

SD:s mobbarpolitik skadar människor på riktigt

Publicerad 2022-08-21 05:49

Daniel Poohl
Kommentar

När SD talar om återvandringståg går alla i taket. Ovärdigt och olämpligt, dundrar kritikerna. Men ingen verkar intresserad av att prata om grundproblemet med politiska utspel som pekar ut minoriteter som problem.

I veckan hamnade Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Tobias Andersson i hetluften efter ett inlägg på Twitter. SD har beställt reklamplats i Stockholms tunnelbana i form av ett tåg som draperats i partiets färger och logotyp, med texten ”Välkommen ombord på segertåget”. Samma fras upprepades i sociala medier där partiet pumpade ut bilder på det SD-klädda tunnelbanetåget.

I tisdags använde sig Tobias Andersson av bilden och skrev i ett Twitterinlägg:
”Välkommen till återvandringståget. Du innehar en enkelbiljett. Nästa stopp. Kabul”

Inlägget delades vidare av SD:s officiella konto. Inte så konstigt i sig. SD går till val på att få så många människor som möjligt, som de anser inte har integrerats, att lämna landet. Främst genom mer generösa bidrag. Men enligt Jimmie Åkesson kanske också genom ”uppsökande verksamhet”.

 

Men hos partiets politiska motståndare - och allierade - väckte Anderssons inlägg kraftiga reaktioner. Från de som tänkt bygga en regering med stöd av SD verkar problemet mest ha varit sättet det sades på, som om det var en fråga om vett och etikett.

”Ovärdigt effektsökeri”, tyckte Liberalernas Johan Pehrsson. 
”Jag skulle inte uttrycka mig så, jag tycker det är olämpligt”, menade Ebba Busch
”Jag tycker bara att migrationspolitiken förtjänar seriositet. Det blir otroligt fånigt när man ska uttrycka sig på det sättet. Oavsett vad man tycker om migration så kan man ha en vuxen ton i sin debatt”, sa Richard Herrey, riksdagsledamot för Moderaterna. 

Från de partier som inte vill samarbeta med SD var tonläget istället kraftigt fördömande.

 

Det blir ofta så här när SD-företrädare tänjer på det offentliga samtalets anständighetsgränser. Rasism eller inte. Anständigt eller inte. Vad var det vi sa, SD är rasister mot hö-hö-humor som klafsar runt i twittergeggan och försöker göra sig lustiga över upprördheten. Snuttifierade positioneringar och metadebatter.

Ingen verkar vara intresserad av att prata om vad som egentligen är problemet. Vi kan kalla Tobias Anderssons tweet rasistisk. Kalla det för effektsökeri för den delen.
Men varför är den ett problem överhuvudtaget? Det är inte för att det är smaklöst eller opassande.
Det är för att den drabbar människor på riktigt.
För att ord kan skada människor.

 

Ta skolan som exempel. I veckan släppte Friends sin årliga rapport som kartlägger tryggheten för barn i den svenska skolan. Mobbningen fortsätter att vara ett problem. Det är svårt att fastställa om den ökar eller inte. Det beror på hur man räknar. Men helt klart är att den inte minskar. Runt en tiondel uppger att de blivit mobbade i skolan under de senaste månaderna. Barn trakasseras på grund av sin sexuella läggning, att de är pojkar eller flickor eller vilka de är kära i. Men den vanligaste grunden för mobbing är etnicitet, alltså att man utsätts på grund av varifrån man kommer, hudfärg, hårtextur eller ansiktsdrag.

Rasistisk mobbning är helt enkelt ett problem i den svenska skolan, och den får negativa följder. Det påverkar kognitiva funktioner, den fysiska och mentala hälsan och kan skapa kronisk stress. Det leder i sin tur till sämre möjligheter att leva ett hälsosamt liv, mer skolfrånvaro och därmed sämre möjligheter till utbildning.

 

På liknande sätt får politikers utpekande retorik konsekvenser.

I Sverige bor lite mer än 60 000 personer som är födda i Afghanistan. En av dem är Waiz Ezat. Han är ordförande för Afghanska föreningen i Sverige. Vanligtvis när debatter blossar upp brukar medier vara intresserade av lyssna in alla intressenter och ta med alla perspektiv. Men ingen har ringt till Waiz Ezat under den senaste veckan. Debatten rullar på och vidare, medan Waiz Ezat och hans vänner i föreningen får leva med konsekvenserna av att bli utpekad.

– Man blir besviken. Det är som att du älskar någon, men att den personen inte bryr sig om dig. Vi har gjort väldig bra saker i det här landet, i dag finns många afghaner som jobbar som läkare, lärare, tjänstemän och många andra viktiga arbetsplatser. De ensamkommande som kom 2015, har i dag hög utbildning och bidrar med massa positiva saker. Man är i det här landet och gör allt man kan för att vara en del av det, men så blir man inte välkomnad. Man blir en andra klassens medborgare. 

– Det gör att man tappar energin. Man kan inte återvända för att det är krig, eller för att man har integrerat sig i det svenska samhället, men tyvärr ser man att det fortfarande finns en del som inte vill ha en. Många av oss kämpar med att ändå försöka göra det bästa av våra liv. Vi som förening är medvetna att integration är viktigt och vi satsar på det enormt. Men många ungdomar kan bli påverkade på ett negativt sätt, där de tänker: att om samhället inte bryr sig om mig så varför ska jag bry mig? 

 

Så funkar rasism. Den får konsekvenser som påverkar samhälle och människor på riktigt.

Tobias Anderssons tweet har nu blivit någon slags viral succé. Partiets ungdomsförbund spinner vidare på ”återvandringståget”-temat. Twitter kokar. SVT gör inslag där de frågar sig om det är valrörelsens mest effektiva politiska kommunikation.

Det är ömkligt. För egentligen borde den här historien om SD:s mobbarpolitik handla om dem som drabbas.
Om Waiz Ezat och alla andra svenskar med rötterna i Afghanistan. Om deras längtan efter att få höra till. 
Om en obesvarad kärlek till Sverige.


Vill du att fler ska kunna läsa artiklar som den här?
Hjälp oss att fortsätta granska och sprida våra artiklar utan betalväggar.
Stå upp för demokratin. Bli månadsgivare

 

Annons

Annons

Annons

Annons

I spåren av corona

Är pandemin ett hot mot demokratin? Hur har året med corona påverkat den svenska och internationella extremhögern?  Läs alla artiklar relaterade till corona-pandemin här.

Annons