Den 10 februari 1939 blev polske medborgaren Julius Austern, 76, kallad till förhör hos polisen i Norrköping. Han lotsades till ett rum med en väntande kriminalkonstapel. I dennes skrivmaskin låg ett förtryckt formulär med 14 frågor, formulerade på svenska – och tyska.
”Beruf oder Titel?”, frågade konstapeln och gjorde sig redo att knattra ner svaret med tangenterna.
– Före detta köpman, sade varade Julius Austern.
– Zweck des Aufenthalts in Schweden, anledningen till vistelsen här? fortsatte konstapeln.
– … har varit fast bosatt här i Norrköping cirka 16 år, förklarade Julius Austern med adress på Östra Promenaden 41.
Där bodde han med sina söner, ”vilka äro svenska undersåtar”, noterade konstapeln. Likaså att Julius hustru var avliden.
Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #2-2024
Hotet från ytterhögern är både mångfacetterat och globalt – det sker på nätet, på gatorna och i parlamenten. Och det går att tjäna pengar på. Det synliggör vi i numret. Utöver granskningen av vit makt-butiker tittar vi bland annat på det politiska läget i Indien, högerextremism i Israel och träffar Carl Johan De Geer.
I dag, 85 år efter Julius Austerns besök hos Norrköpingskriminalen, sitter jag på landsarkivet i Vadstena och läser förhöret. Mellan den 10 och 18 februari 1939 kallades tusentals utländska medborgare till polisstationerna runtom i Sverige. Uppmaningarna att infinna sig hade kungjorts från statskyrkans predikstolar och i pressen. Hela 300 000 blanketter hade tryckts upp, likaså 20 000 blad med anvisningar till hur förhören skulle gå till.
”Språkkunniga polismän särskilt utbildade för uppgiften”, löd en rubrik i Dagens Nyheter den 11 februari.
De som uteblev från förhören riskerade böter, fängelse och avvisning. Det var dock inte polisen som initierat det hela, utan Socialstyrelsen, dåtidens migrationsverk.
Dess uppgift var att tillämpa Riksdagens och samlingsregeringens nya utlänningslag, med målet att begränsa judisk invandring till Sverige.
Judar gavs epitet ”skum” – och svenskor som gift sig med judiska män läxades upp
Undantagna var i princip bara judiska barn som kommit hit med ”Kindertransporter”, organiserade av Judiska församlingen. Likaså judar med visum till andra länder. Och judar som i Nazityskland varit politiskt förföljda på grund av medlemskap i SPD, tyska Socialdemokraterna, eller partier på vänsterkanten.
Julius Austern tillhörde ingetdera och undrade säkert vad förhöret skulle tjäna till. Möjligen fick han bilden klar för sig när konstapeln ville få svar på fråga nummer 13 – och som bara fick besvaras med ”Ja oder nein”.
– Fadern jude? Jüdischer Vater? Undrar konstapeln.
– Ja, svarade Julius Austern.
– Modern jude? Jüdische Mutter?
– Ja, svarade Julius Austern igen.
För honom måste frågorna ha känts obehagliga, ställda bara tre månader efter Novemberpogromerna i Tyskland 1938.
I landsarkivets akter läser jag att Norrköpingskriminalen under en veckas tid förhört cirka 250 utlänningar och lyckats identifiera ett 30-tal judar. Däribland förskolelärarinnan Doris Bach, 26, från Düsseldorf, heljudisk. Hembiträdet Franziska Fischer,
17 år, från det tyskannekterade Österrike, konverterad till kristendomen, men ändå sedd som judisk. Och åttaårige Lennart Gluchowsky, född i Västerås, klassad som jude på grund av att hans föräldrar var statslösa judar.
När förhören väl avslutats skickades uppgifterna vidare till Socialstyrelsen i Stockholm. Där dokumenterades att sammanlagt 3 420 utlänningar hade judiskt påbrå. Myndighetens dåtida handlingar finns i dag bevarade på Riksarkivet i Marieberg. Där söker jag en förklaring till myndighetens starka fokusering på just judar.
I läsesalen beställer jag fram underlagen till Sandlerkommissionen, en statlig utredning som efter kriget kom att granska Socialstyrelsen och dess anställda. Jag läser att det rådde ”en anda på myndigheten som icke var trevlig”, enligt vad en byråchef uppgav för kommissionen. ”Nu ha vi en sådan där otäck jude igen”, kunde det heta. Judar gavs epitet ”skum” – och svenskor som gift sig med judiska män läxades upp (”Skäms ni inte som svensk flicka?”).
Medan Socialstyrelsen ägnade sig åt att handlägga utländska judars ansökningar om uppehållstillstånd och noga registrera deras antal, så ägnade sig svenska nazister åt att i registrera inhemska judar.
I Marieberg förvaras cirka 2 500 till 2 700 registerkort över svenska judar, men också över svenska antinazister. Bakom registret stod akademikern Erik Walles, ställföreträdande partiledare i nazipartiet SSS, Svensk Socialistisk Samling, och tillika partiets förbindelseman med norska nazistpartiet Nasjonal Samling, NS. Även i Walles register karakteriseras judar med epitetet ”skum”.
Registret är dock inte komplett, utan omfattar enbart personer med efternamn mellan begynnelsebokstäverna K och Ö. Ihop med namnen finns uppgifter om deras taxerade inkomster, bostadsadresser, familjemedlemmar eller företagsinnehav. Därutöver lät den nazistiske bokförläggaren Carl Ernfrid Carlberg upprätta en så kallad judekalender, i dag förvarad hos Arbetarrörelsens arkiv i Flemingsberg.
Carlbergs och Walles kompletta register, A–Ö, torde tillsammans omfatta uppåt 5 000 namn – och säkert ha spelat en roll vid Wannseekonferensens beräkning av antalet judar i Sverige. Tanken var att göra Sverige lika ”judenfrei” som Norge hösten 1942.
WANNSEEKONFERENSEN
Den 20 januari 1942 samlades ledare för tyska myndigheter i Wannsee utanför Berlin för att dra upp riktlinjerna för hur förintelsen av judar skulle kunna expandera och organiseras i övriga Europa. Enligt överenskommelsen skulle de tyska ledarna gemensamt samla ihop judar från övriga Europa för att deportera dem till förintelseläger i Östeuropa. Målet var att utplåna hela den judiska befolkningen i Europa, inte bara i de tyskkontrollerade länderna – enligt deras egen beräkning 11 miljoner människor.
JAG RESER TILL BERGEN FÖR att få en bild av vad som kunnat hända i Norrköping och andra svenska städer, i händelse av tysk ockupation. Här, i ett gul-grått trähus vid Welhavens gate 36, bodde affärsbiträdet Josef Becker med sin hustru Ida och parets ettårige son Sam. I början på 1942 hade paret kallats till stadens polisstation för att fylla i en blankett som påminde om svenska Socialstyrelsens, men den norska krävde också en redogörelse för parets ekonomi.
Blanketten var utformad av en politisk meningsfrände till Erik Walles, svensken Sigfried Nylander, född i Gävle. Han var chef för det norska nazistpartiet Nasjonal Samling, NS:s statistikkontor, införlivat i den norska statsapparaten efter ockupationen 1940.
Genom svensken Nylanders försorg registrerades cirka 1 500 judar i Norge. Adressuppgifterna kom till pass åtta månader senare. Då kunde norsk ordningspolis och statspolitiet snabbt lokalisera och gripa Beckers. Josef skickades omgående i väg tillsammans med en första kvot på runt 530 judar till Auschwitz, via Oslo och Stettin. Ida och Sam fick dock stanna ytterligare en tid i Norge.
Ytterst ansvarig för deportationen var Norges statsminister och NS-ledaren Vidkun Quisling, polisministern Jonas Lie och justitieministern Sverre Risnaes. För det praktiska svarade kommissarien Knut Röd.
Tyskarna tog över först vid kajen, intill Oslofjorden.
Ungefär samtidigt införde NS-regimen en ny lag, ”Om inndragning av formue som tilhörer jöder”. Den gav NS-regimen rätt att beslagta all judisk egendom – aktier, bankkonton, fastigheter, guld, kläder, lösöre, möblemang och smycken.
Åtgärden lutade sig mot den förmögenhetsdeklaration som fanns på Sigfried Nylanders blankett och som alla judar tvingats lämna. I en statlig norsk utredning, NOU 1997:22, läser jag att NS-regimen överlämnade smyckena och guldet till ockupanterna, men behöll resten.
Ida Becker var nu helt utblottad. Hennes och Sams enda utväg var att försöka ta sig till Sverige, som plötsligt gjort en helomvändning och börjat ta emot judar, framför allt från Norge.
Samtidigt var svenska soldater längs gränsen försedda med en gammal soldatinstruktion från 1929. I den fanns en bild på Gustav V och en uppmaning att värna det svenska ”folkets rasegenskaper”, underförstått att inte släppa in judar som Ida och Sam Becker i landet.
”För en nation är bevarande av rasens goda egenskaper av utomordentlig betydelse i den ständigt fortgående tävlingskampen mellan folken”, hette det i instruktionen. ”Därför utgör blandning med en icke likvärdig ras en av de största farorna för ett högtstående folk”.
Ida och Sam lyckades aldrig ta sig till Sverige. I mars 1943 deporterades båda till Auschwitz. Med det var familjen Becker helt utplånad, i likhet med 259 andra judiska familjer i Norge, enligt NOU 1997:22.
Tillbaka till Sverige och Riksarket i Marieberg. Även här finns uppgifter om judar som utplånades. Deras namn finns på Utrikesdepartements och Socialstyrelsens så kallade vägradelista med cirka 7 000 namn på oönskade personer, varav några förekommer dubbelt. Med hjälp av journaliststudenter från Södertörns högskola kontrollerar jag stickprovsvis namnen mot bland annat Yad Vashems och Arolsenarkivets databaser, i Israel respektive Tyskland. Yad Vashem är Israels officiella arkiv och museum över Förintelsen, Arolsenarkivet är efterföljaren till ITS, International tracing service, upprättat av de allierade efter kriget. På den vägen hittar jag minst 307 personer som vägrats en fristad i Sverige under åren 1935 till 1942 – och som alla mördades i Förintelsen.
Mörkertalet är dock enormt.
Norrköpingsbon Julius Austerns namn får lyckligtvis ingen träff mot Yad Vashems databas. Detsamma gäller för övriga judar förhörda av Norrköpingspolisen.
Tanken svindlar om vad som kunnat ske vid en tysk ockupation av Sverige, med SSS:s och Carlbergs register samt självaste Socialstyrelsens kartläggning som arresteringsunderlag.
Frågan är också i vilken utsträckning svensk polis och svenska myndigheter skulle ha kollaborerat med ockupationsmakten – och vad som skulle hänt efter kriget. I Norge avrättades Quisling, ministern Risnaes blev (läs: spelade) galen och slapp dödsstraff, svensken Nylander och polisministern Lie dog naturligt. Knut Röd blev fängslad, men fick sedan fortsätta inom polisen fram till sin pension på 1960-talet.
Först 2012 bad norsk polis om ursäkt för sin roll i Förintelsen, som en del i bearbetningen av det norska traumat. Här i Sverige har bearbetningen inte ens börjat, trots att också Sverige skickat judar mot döden. Även här var marken väl förberedd för en storskalig deportation av judar. Det var bara ockupationsmakten som saknades.
Christoph Andersson, gav 2024 ut boken "De avvisade — om judarna som Sverige skickade mot döden" (Norstedts)
Källor: Riksarkivet i Marieberg (Vägrandelistan, Erik Walles arkiv, underlagen till Sandlerkommissionen och Socialstyrelsens utlänningsräkning), Riksarkivet i Arninge (säkerhetspolisens akt om Erik Walles), Landsarkivet i Vadstena (Norrköpingspolisens utlänningsräkning), ”Den störste forbrytelsen” av Marte Michelet (Gyldendal), NOU 1997:22, Yad Vashem, Arolsen archives och Levande Historia.
