Sveriges första nazistledare

Lyssna på reportaget:

Det var en sjuklig man som låg på sanatoriet i Arvika. En stillsam värmlänning strax över 60 år. Han led av tuberkulos, som även kallades lungsot, och diabetes. Han kom dit med jämna mellanrum för att utomhus på stora altaner inandas den friska skogsluften, inbäddad i filtar, övervakad av sjuksköterskor.

Vid samma tid kom också judiska flyktingar till Värmland, personer som överlevt koncentrationslägren och det nyss avslutade andra världskriget. De var svårt medtagna av bland annat tuberkulos och blev därför inlagda på sanatoriet. De var så många att en ny avdelning behövde byggas.

Det är oklart om någon av dem pratade med den gamle mannen. Om de börjat diskutera politik så hade de kunnat få höra upprörande påståenden som att Hitler egentligen hade rätt och att gaskamrarna inte existerat.

Mannen i sjukbädden hette Birger Furugård. Han var veterinär, och framförallt, Sveriges första nazistledare som grundade sitt parti redan 1924. Trots Tredje rikets kollaps och all dokumentation om Förintelsens fasor så vacklade han inte i sin tro. Det gör att han fortfarande hyllas av nutida nazister.

Den här, för de flesta ganska okända, berättelsen har journalisten och författaren Anna-Lena Lodenius fördjupat sig i. Hennes biografi En värmländsk Hitler – Birger Furugård och de första svenska nazisterna (Historiska Media) är en omfattande skildring av Furugård och hans tid. Det är en gedigen historieskrivning över den tidiga svenska nazismen.

Lodenius är en av landets mest erfarna och kunniga experter när det gäller högerextremism. Sedan hon 1991 gav ut standardverket Extremhögern tillsammans med Stieg Larsson, har hon gett ut en lång rad böcker om högerpopulism, rasism och terrorism. I somras kom dessutom hennes Svart på vitt – om Sverigedemokraterna (Atlas) som är en lättöverskådlig genomgång av partiets politik, skandaler och historia. Den beskrevs i DN som en ”Sverigedemokraterna för dummies”. Hon har även varit granskande reporter på radio och tv, och ingår numer i redaktionen för sajten Doku, som bevakar våldsbejakande islamism.

Anna-Lena Lodenius har arbetat med biografin över Furugård i fem års tid. Det omfattar gedigen research i både svenska och tyska arkiv. Hon fick impulsen efter att ha skrivit förord till en liten värmländsk bok med fakta om nazistledaren.

– I boken Extremhögern nämner vi honom bara på en halvsida. Även Helene Lööw, Lena Berggren och andra har förstås skrivit om honom, men han har aldrig beskrivits i helfigur. Det är heller inte så många som berättat om just 1920-talet. Den tiden vet vi inte så mycket om, hur gick det till? Det mesta har handlat om 30-talet och andra världskriget, säger hon när vi träffas en het sommardag nära hennes hem på Lilla Essingen i Stockholm.

I biografin beskrivs den värmländske nazisten inte enbart som en slags ondskefull nazi-demon utan som en person med uppenbara brister.

– Det var givande att skriva om en människa som inte är perfekt, som hon uttrycker det.

Men vi tar det från början. 

Redan 1924 bildades Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet, där Birger Furugård utsågs till partiledare. Sveriges första nazistparti startades bara några år efter att ”förlagan” bildades i Tyskland. Det är till exempel långt innan Norge, Danmark eller Finland hade ett motsvarande parti. Vid grundandet skrevs ett kort manifest som avslutas med en ”kraftig vädjan till alla ärliga svenskar att ansluta sig till enig kamp för vår urgamla frihet och vår stam, för social rättvisa och det arv, som fäderna gett oss att förvalta”. De valde ett gult hakkors på blå botten som sin symbol (en symbol som på 1990-talet plockades upp av Nationalsocialistisk Front, NSF).

Bland undertecknarna finns även två andra män med efternamnet Furugård: Sigurd och Gunnar. Syskonen hade växt upp tillsammans på en gård i utanför Årjäng i västra Värmland, nära gränsen till Norge. Om det är några som ska lastas för att ha tagit nazismen till Sverige så är det framförallt Birgers storebröder. Bitvis kan partiet ses som ett slags familjeföretag. Även brodern Georg var medlem och kandiderade i val. Brorsonen Tage var också nazist och tog på 1940-talet till och med värvning i Waffen-SS.

Sigurd Furugård hade som företagare rest i Ryssland efter revolutionen och utvecklats till en glödande antikommunist och antisemit. Han arbetade också i Tyskland och träffade i början av 1920-talet tillsammans med brodern Gunnar, som ibland följde med på resorna, ett gäng som lanserat en ny ideologi som kallades nationalsocialism. De hade grundat det som skulle bli NSDAP och som senare skulle sätta Europa i skräck. De mötte senare ledande personer som Adolf Hitler, Erich Ludendorff och Ernst Röhm. Det kom att bli gnistan som efter hemkomsten ledde till bildandet av ett svenskt nationalsocialistiskt parti.

Det fanns förstås också en rik inhemsk flora av rasistiska och antisemitiska skribenter och tidningar, det var knappast en importerad företeelse. Sions vises protokoll hade till exempel översatts 1919 och Statens rasbiologiska institut grundades 1922. Birger Furugård inspirerades av bland annat den rasbiologiskt inriktade skribenten och professorn Bengt Lidforss under studietiden i Lund. Det fanns en tydlig överlappning mellan de antisemitiska och högerextrema strömningarna i tiden. Storebror Sigurd hade innan partibildningen varit med och startat Svenska Antisemitiska Föreningen – även den med hakkorset som symbol.

– Det var nog tillfälligheter som gjorde att det bildades ett nazistparti i Sverige så tidigt. Grogrunden fanns också i andra länder. Framförallt berodde det på att bröderna fanns, och att Sigurd var internationellt inriktad, säger Anna-Lena Lodenius.

Birger Furugård försökte hävda att nationalsocialismen inte var en specifikt tysk lära. Antidemokratin, rasismen och nationalismen var förstås gemensam. De svenska nazisterna gick ibland rentav längre än det tyska partiet i sin antisemitism.

– Han menade att det finns svenska rötter till nationalsocialismen. Han hyllade Dalarna som ett urhem. Furugårds parti var mer kristet än de tyska nazisterna, de gick alltid i högmässan när de hade möten. Asatro och ockultism var inte intressant. De hade en mer konservativ syn på kvinnan. Man månade om traditioner och arv. Det handlade ofta om rättigheter för bönder. 

Medlemmarna gick i bruna uniformer och armbindlar. Partiet startade senare både egen kvinno- och ungdomsorganisation. De hade även sina våldsamma stormtrupper, SA, efter tysk modell.

Birger Furugård var dock en ganska osannolik Führer. Han var verksam som veterinär, och kallades ”Ko-doktorn”. Han var tunnhårig och verkar ha talat en ganska bred värmländska. Trots det utvecklades en personkult, det producerades vykort, affischer, sånger. Han sågs till en början på med respekt av det ledande skiktet i det tyska nazistpartiet och bjöds ofta in att tala i landet. 1927 höll han till exempel tal vid ett partimöte i Essen inför tusentals åhörare. Resan dokumenterades med ett foto tillsammans med Hitler och Goebbels, som sedan hängde i Furugårds arbetsrum.

Efterhand märks dock tvivlet från de ideologiska fränderna. Samtidigt som det tyska partiet växer explosionsartat står det svenska broderpartiet och stampar. De första åren har de inte mer än några hundra medlemmar. Det dyker under de kommande åren upp flera konkurrerande organisationer med fascistisk eller nazistisk grund, många med förvillande likartade namn. Starten för nazismen i Sverige präglas av personstrider och splittringar. Ingen lyckas riktigt samla skarorna.

Även Birger Furugårds parti genomgår en lång rad namnbyten och konflikter. Partiet byter namn till bland annat Svenska Nationalsocialistiska Bonde- och Arbetarföreningen och Svenska Nationalsocialistiska Partiet.

Sven Olov Lindholm var en av Furugårds närmaste män innan han bröt sig ut och startade det konkurrerande Nationalsocialistiska Arbetarpartiet, som han var ledare för ända fram till nedläggandet 1950.

Kampen mellan ”furugårdare” och ”lindholmare” är omtalade från det 1930-tal när rörelsen var som starkast. 1932 talar Birger Furugård i nazistuniform på Hötorget inför nära 10 000 personer, ett av de dittills största politiska möten som hållits i Stockholm. I mitten av 1930-talet hade hans parti 130 lokalavdelningar och möjligen så många som 8 000-10 000 medlemmar.

Efter ett katastrofalt val 1936 bestämmer sig ändå ”Deje-Hitler” – under många år hade han sin praktik förlagd till värmländska Deje – oväntat för att lägga ner partiet och uppmanar medlemmarna att istället ansluta sig till Lindholms parti.

Även om valresultaten blev skrala så fanns vid tiden kraftiga strömningar av antisemitism, kommunisthat och en vurm för Nazityskland som partier som Furugårds bidrog till att sprida.

– De fångade ju upp åsikter som fanns på andra håll i samhället. Men människor i gemen ville inte gå lika långt som nazisterna. Man kan jämföra med 68-vänstern, vars partier inte fick särdeles många röster, men som ändå präglade en generation, säger hon.

Birger Furugård hade ekonomiska problem som förföljde honom livet igenom. Han var sjuklig och misskötte sitt arbete. Han drack för mycket och skrev ut apotekssprit med sådan iver att hans rätt att göra det till sist drogs in. Belackarna kallade partiet till och med för ”Groggpartiet” på grund av supandet. I förordet skriver Anna-Lena Lodenius: ”Hans personliga misslyckanden blev i viss mån också den svenska nazismens”.

– De hade chansen, men Furugård lyckades inte förvalta intresset för idéerna. Folk trodde inte riktigt på honom helt enkelt. Han fick ett rykte om sig som strulig. En stor del av misstagen gör han under påverkan av alkohol, det är ganska uppenbart. Furugård var för intresserad av sin makt och position och släppte inte fram andra. Han var inkapabel på många olika sätt.

Efter att ha lagt ner partiet fortsatte Furugård sin praktik som veterinär. När han blir intervjuad av Karlstads-Tidningen efter Hitlers självmord i maj 1945 så hävdar han att Tredje rikets Führer i själva verket var ”en stor människovän” som ”alltid varit samarbets- och samförståndsvänlig” gentemot andra länder.

Likadant när han intervjuas av Aftonbladet mindre än ett år innan sin egen död 1961. Han visade glatt foton där han sitter tillsammans med Hitler och Goebbels och hävdade att några gaskamrar aldrig existerat, det var en propagandalögn som spridits av kommunisterna. Han ångrade ingenting.

Det är också en starkt bidragande orsak till att han fortfarande hyllas på sin födelsedag i december av nazister och högerextremister, vilket Nordiska Motståndsrörelsen brukar rapportera om på sin hemsida. Nationalsocialistisk Front, NSF, som även plockade upp Furugårds gula hakkors på blå botten, var under en period drivande. Firandet togs över av efterföljande Svenskarnas Parti. Den våldsamma skinheadgruppen Hammerskin 38 har ett stort foto på Furugård i sin lokal, som ligger i just hans gamla hemort Deje. En medlem har även återutgett en gammal hyllningsskrift från 1930-talet.

– De har återvänt till Furugård framförallt på senare år. De ser honom som sina rötter och sitt arv, som de vill känna sig stolta över. Det finns en längtan efter de som förvaltat de här idéerna på svensk mark. Nutida nazister har bland annat tagit efter hans parti när det gäller att ha sommarläger, att ge sig ut i svensk natur och träna sina kroppar. Det gjorde ju även Sverigedemokraterna i början.

Anna-Lena Lodenius har ofta tänkt på just Sverigedemokraterna i sitt arbete med boken. Inte minst när det gäller Birger Furugårds retorik.

– Det finns ett tydligt populistiskt inslag. De framställer sig som folkets sanna företrädare och att alla andra partier har korrumperats av sin makt. De flesta skulle bli förvånade över hur lite i Furugårds tal som handlar om judar och rashat. Istället handlar det om hur hemsk Per-Albin är som har tappat sin förankring. Sossarna är på många sätt deras största fiende. Det ser vi ju även i dag, både från SD och andra partier i Europa. ’Vi är den enda sanna oppositionen’. Hela tiden finns kampen med som ledstjärna, man är någon form av soldat i ett ständigt pågående krig. Det är en så viktig del av Sverigedemokraternas identitet, även om nazister pratar om det mer öppet, säger hon.

– Det finns även likheter med SD:s föreställning om folket och kulturen. Att man är en slags produkt av platsen man kommer ifrån, med de svenska, rena rötterna. Ett slags ”blut und boden”-tänkande, helt enkelt.

Birger Furugård dog 1961 och ligger begravd vid Silbodals kyrka i Årjäng. Hans dotter bodde många år i Oslo, där gifte hon sig med en tidigare motståndsman som hon fick en son med. Det är en slags historiens ironi att familjen senare flyttade till Israel och att den gamle nazistledarens barnbarn därför kom att gå i skola tillsammans med framförallt judar.