Bosnien hotas av nytt krig

Den serbiska flaggan var 527 meter lång och bars fram genom östra Sarajevo av en skanderande hop. Helikopterbilderna gav intrycket av en jättelik orm. Själva storleken på flaggan blev en världsnyhet, även om symboliken inte var tydlig för alla. Datumet för processionen var 9 januari 2022 – exakt 30 år tidigare hade bosnienserberna utropat sin självständighet från Bosnien-Hercegovina.

Vänner och släkt som var på plats beskriver en känsla av déjà vu. Nu som då var stämningen präglad av nationalistiska symboler, militaristiska marscher och brandtal. 1992 satt den bosnienserbiska ledningen i Sarajevos utkanter och dirigerade en fyra år lång belägring. Från sin höjd i bergen hade de bra sikt över en lokalbefolkning som terroriserades med artilleripjäser och krypskyttar. Drygt 10 000 civila mördades, varav 1 600 barn.

Ett annat centrum för serbisk politisk makt låg då som nu i min hemstad Banja Luka. Även här firades 30-årsdagen med parader och hundratals marscherande poliser. När demonstranterna sammanstrålade under presidentrådsmedlemmen Milorad Dodiks podium fick de höra ungefär samma tal som krigsbrottslingen Radovan Karadžić höll 1992. Budskapet var övertydligt. Serber kan inte leva under det bosniska oket. Dodik vill frigöra sig från de sista resterna av centralstyret i Sarajevo och bland annat skapa sin egen armé.

Jag var på plats i Banja Luka när den första bosnienserbiska armén skapades i början av 1990-talet. De första kringströvande soldaterna såg uttråkade och vilsna ut. De frågade vad jag hette, vem min pappa var och – när de hörde det muslimska namnet – var han befann sig. Med jämna mellanrum fick pappa gå under jord, för att en dag dyka upp ovårdad och trött, och allt mindre trovärdig i sina löften att allting var bra. Jag var åtta år gammal men inte helt dum. Han gav mig intervjuträning och dispens att ljuga. I nödlägen skulle jag uppge ett serbiskt namn – Zoran eller Goran, det spelade ingen roll.

Från och med 9 januari 1992 började icke-serber försvinna från arbetsplatser och skolklasser. Vissa flydde utomlands, andra hamnade i koncentrationsläger. Nästan varje natt demolerades en ny moské. Ovärderliga kulturskatter från 1500-talet pulveriserades till stenhögar, som våra grannar klev över på sin dagliga promenad. Totalt förstördes 613 moskéer i Bosnien, som en del i planen att radera varje spår av muslimskt liv i landet.

Våren 1992 bankade en serbisk soldat på vår dörr. Med sig hade han sin fru och en automatkarbin. Han vecklade fram något slags dokument som visade att lägenheten nu var hans. Han erbjöd oss inte att läsa det, och vi vågade inte fråga. Frun följde med som smakråd och uppmanades att peka på de möbler hon ville ha. Under tiden gjorde mamma kaffe till gästerna. Paret ville behålla allt, och mannen gav oss några dagar att lämna.

Banja Luka var nu fullt av soldater och kalt på minareter. Ändå krävdes ett öppet vapenhot för att vi skulle förstå att det var dags att fly. Naiviteten är svår att begripa i efterhand. Det rådde ingen brist på signaler att kriget var på väg. Inte ens när kriget i Kroatien hade börjat 1991 trodde man att det skulle spridas söderut mot oss. Förnekelsen kan delvis förklaras med tron på den jugoslaviska idén, sammanfattad i mottot ”broderskap och enighet”, som var djupt rotad i oss.

Filosofen och forne jugoslaven Slavoj Žižek menar att den jugoslaviska ideologin byggde på att ingen tog den på allvar. Jugoslavien styrdes av en flexibel diktator – Josip Broz ”Tito” – som gillade att ha roligt och som alltid hade en kreativ lösning för att komma runt sin egen doktrin. Man skulle lajva kommunist, inte vara det på riktigt. Riktiga kommunister hamnade på Nakna ön (Goli otok) i Adriatiska havet och bröt stenar i fyrtio graders hetta tills de storknade.

På Titos tid hade jugoslaverna det ekonomiskt bra, jämfört med andra kommunistiska diktaturer. De hade också större friheter än sina ideologiska fränder i Östblocket. Men så dog kamrat Tito 1980. Många jugoslaver tog emot nyheten med en blandning av sorg och befogad rädsla inför den ovissa framtiden. På 1980-talet återuppväcktes de slumrande nationalismerna, medan den kommunistiska ledningen famlade efter en ny väg framåt för federationen.

Serbiska och kroatiska nationalister, anförda av presidenterna Slobodan Milošević respektive Franjo Tudjman, valde erövringskrig och skakade hand på att dela upp Bosnien sinsemellan. Även när Serbien och Kroatien krigade mot varandra förblev Bosnienöverenskommelsen intakt. De två grannländernas aggression mot Bosnien kostade ungefär 100 000 människor livet och hundratusentals tvingades lämna sina hem. Koncentrationsläger uppfördes i Europa mindre än 50 år efter andra världskrigets slut. Tiotusentals bosniakiska kvinnor våldtogs systematiskt. Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien i Haag (ICTY) fastställde att våldtäkterna användes som vapen i kriget mot bosniakerna.

Förföljelsen av bosniakerna nådde kulmen med folkmordet i Srebrenica 1995. Dessa fakta till trots finns i dag en hel generation av serber i forna Jugoslavien som, avskurna från andra folkgrupper, skolats med retuscherade läroböcker där folkmord inte nämns, där etnisk rensning beskrivs som befrielse och överfall som försvar. På flera orter i den bosniakisk-kroatiska federationen segregeras barnen utifrån etnicitet, så att bosniakiska och kroatiska barn inte blandas. Systemet kallas för ”två skolor under ett tak”. De två grupperna har varsin ingång, skolgård och läroplan. Mina släktingar i Travnik, som har gått i en sådan gymnasieskola, brukar påpeka att styggelsen inte fanns ens när det var som värst på 1990-talet. Utvecklingen går åt fel håll.

Fredsavtalet i Dayton 1995 förväntades dra ett streck över våldet en gång för alla, och i bästa fall leda till försoning. Tyvärr blev det inte så. Milorad Dodik har sedan mitten av 2000-talet stärkt sin makt i Republika Srpska och återkommande hotat med att Republika Srpska ska lämna Bosnien och Hercegovina. Sommaren 2021 var det dags igen. Upprinnelsen till den nuvarande krisen var en ny lagändring mot folkmordsförnekelse. När Valentin Inzko, internationella samfundets forne Höge representant i Bosnien, drev igenom lagändringen i somras fördömdes han som ”serbfientlig” av nationalister i Bosnien och Serbien. Serbiska politiker och tjänstemän drog sig ur de statliga institutionerna och påbörjade diskussioner om att skapa egna myndigheter. Utbrytningen är i full gång, understödd av Serbien, Ryssland, Ungern och Slovenien.

Valentin Inzkos efterträdare, tysken Christian Schmidt, jämställde utvecklingen med en självständighetsförklaring. I sin årliga rapport till FN från början av november 2021 skriver han att om Dodik gör verklighet av sitt hot att återskapa en separat serbisk armé är risken för nationellt sönderfall stor. Om det händer måste den internationella militära närvaron trappas upp avsevärt för att undvika fullskaligt krig, menar Schmidt.

En annan viktig faktor som hotar freden i Bosnien är Kroatien och den bosnienkroatiska ledningen. För några somrar sedan påmindes jag om hur lite Kroatien har gjort upp med sin historia. På en strandpromenad längs den kroatiska kusten möttes jag av en fyrdelad husfasad – mitt i idyllen reste sig fyra hjälteporträtt av dömda krigsförbrytare. En av dem var generalen Slobodan Praljak, som 2013 dömdes av ICTY till 20 års fängelse för krigsförbrytelser mot bosniaker. Han dömdes också som huvudansvarig för förstörelsen av den unika Gamla bron i Mostar, som hade stått i staden sedan 1566. Stunden efter att han fick avslag på sin överklagan och förklarades skyldig av en andra instans, drack han ett gift under pågående rättegång i Haag och avled kort därefter. Den dramatiska gesten har gjort honom till en martyr bland kroatiska nationalister, och uppenbarligen också till en turistattraktion.

Kroatiens sittande president, socialdemokraten Zoran Milanović, är öppen med sitt motstånd mot principen om en person – en röst i Bosnien, som han menar inte ligger i Kroatiens intresse. Han lovade att göra allt i sin makt för att höstens val i Bosnien inte ska bli av. Bilden av Bosnien som ett näste för islamistisk fundamentalism där bosniska kroater förtrycks sprids av alla, från premiär- och utrikesministern till kroatiska EU-parlamentariker och tjänstemän.

Den självutnämnde ledaren för bosniska kroater, nationalistpolitikern Dragan Čović, har i över ett decennium arbetat för att skapa en självstyrande kroatisk enhet i Bosnien. Svepskälet är kroaternas påstådda underrepresentation i de statliga institutionerna. Milorad Dodik har uttryckt sympati för vad han kallar ”kroaternas legitima strävanden efter jämlikhet”, så länge de inte söker den i Republiken Srpska förstås, varifrån över 200 000 kroater fördrivits och där återvändare trakasseras av serbiska extremister.

Både Čović och Dodik ses som korrupta och anklagas för att använda nationalism som ännu en lukrativ affär, inte minst av den Biden-ledda amerikanska administrationen. Bosniakerna har sin egen motsvarighet i bland andra Bakir Izetbegović, sonen till Bosniens första president Alija Izetbegović. Han ärvde den politiska makten från sin far, och skänkte en bit av den till sin fru och ett gäng lojala politiker och affärsmän. I den korrupta trojkan är dock Izetbegović den ende som inte vill se landet falla sönder.

För att lösa krisen i dagens Bosnien krävs både långsiktiga och kortsiktiga åtgärder. På längre sikt behöver Bosnien en författning som respekterar alla människors lika värde. En sådan reform kräver att domarna från Europadomstolen i

Strasbourg rörande mänskliga rättigheter i Bosnien införlivas i landets lagstiftning. Det är också ett av 14 krav som EU-kommissionen ställer för att Bosnien ska kunna påbörja förhandlingar om EU-medlemskap.

Just nu är läget akut och kräver konkreta och snabba insatser. Nato, som är den yttersta garanten för Daytonavtalets fortlevnad, behöver öka sin närvaro i Bosnien. De 600 fredsbevarande soldaterna från EU räcker inte för att hindra en väpnad konflikt.

Rysslands desperata försök att hindra Nato från utvidgning österut har inte bara drabbat Ukraina, som efter ett åtta år lågintensivt krig mot Ryssland i februari tvingades möta en fullskalig invasion. Fronten mellan Nato och Ryssland fortsätter från Ukraina ner mot Sydosteuropa och skär rakt genom Bosnien. Just i denna region har Vladimir Putin bedrivit aktivt sabotage mot varje land som har ansökt om Nato-medlemskap. Han vill under inga omständigheter se Bosnien och Serbien i försvars-alliansen. Nordmakedonien sattes under enormt tryck från Ryssland men blev medlem till slut. Ryska och serbiska säkerhetstjänster misstänks för inblandning i det påstådda statskuppsförsöket i Montenegro 2016, även det ett misslyckat försök att hindra landets upptagning i Nato.

Ryssland fortsätter att elda på de etniska motsättningarna i Bosnien. De kontakter Putin har med landet går via Republika Srpska och Milorad Dodik, aldrig via den legitima statsmakten i Sarajevo. Det är ett medvetet brott mot diplomatisk kutym. Vad skulle hindra honom från att erkänna Republika Srpska som självständigt, precis som han gjorde med regionerna Luhansk och Donetsk i Ukraina. Skulle det hända har det med tydlighet visat sig att steget inte är långt för Putin att skicka in rysk militär för att bevara den nya ordningen.

Utvecklingen i min hemstad Banja Luka, Republika Srpskas huvudstad, har varit till Putins fördel. Den ortodoxa kyrkan har blivit mäktig och nationalismen spirar. Gator och torg har bytt namn i den riktningen. Folkmordförnekare, som Nobelpristagaren i litteratur Peter Handke, belönas med en staty i centrala Banja Luka. Här är Putin en hjälte och jag en främling. Jag har inte varit där sedan vi flydde 1993. Allt tyder på att Putin hinner se min hemstad före mig. Han är definitivt mer välkommen.