Lyssna på artikeln:
Vi har stora planer för framtiden, twittrade Ungerns premiärminister Viktor Orbán efter sitt första telefonsamtal med Donald Trump, bara timmar efter att resultatet i USA:s presidentval var ett faktum. Andra utländska politiker var lika extatiska, från Argentina och Israel till Storbritannien. Italiens Giorgia Meloni hyllade ”den orubbliga alliansen, de gemensamma värdena och den historiska vänskapen” mellan sitt land och USA.
Faktum var att ledare av alla politiska färger snubblade över varandra för att gratulera Trump och betona sina länders nära band. ”Jag ser fram mot det nära samarbetet utifrån de gemensamma intressena mellan USA och Nederländerna”, sade Dick Schoof, ledare för det holländska koalitionsstyret som domineras av ytterhögern. ”Som de tätast allierade står vi skuldra vid skuldra i försvaret av våra gemensamma värden frihet, demokrati och företagande” instämde Labours Keir Starmer från Storbritannien.
Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #4-2024
SD och stora delar av svensk extremhöger har länge varit motståndare till lagen om hets mot folkgrupp. Med SD i Tidö-samarbetet är det läge att höja kunskapen om vad HMF-lagen är tänkt att motverka. I det här numret av Expo tittar vi närmare på såväl rättspraxis som på ursprunget till de bilder som Jomshof delat.
Dessutom: statsvetaren Cas Mudde analyserar Supervalåret 2024, vi följer upp frågan om förbud mot rasistiska organisationer och berättar om USA:s för tillfället mest aktiva nazistorganisation och hur den flera gånger har besökt Sverige och Europa.
Det råder inga tvivel om att 2024 var ett stort år för ytterhögern, ett förfärligt år för sittande regeringar och ett bekymmersamt år för demokratin världen runt. Men det kommer inte få lika stora effekter som 2016 – ett ”annus horribilis” som kom med både Brexit och Trumps första seger.
Orsaken är lika enkel som deprimerande: ytterhögern inledde redan för länge sen processen av mainstreaming och normalisering. Det senaste året har inte varit ett år av politisk förändring utan snarare ett befästande av den politiska förvandling som startade i början av milleniet. Folk har bara inte noterat det.
2024 såldes in som ”supervalår”. Enligt tidskriften Economist höll 67 stater med totalt 3,4 miljarder människor val under 2024, även om inte alla var fria och rättvisa. I många av de största länderna, som till exempel EU, Indien och USA, gick det bra för ytterhögern. Medier runt om i världen frågade dystert om demokratin skulle överleva.
Det finns många olika sätt att förstå vänster-högerdimensionen. Jag definierar högerideologier som de som tycker att sociala olikheter är bra eller naturliga och som inte tror att stater har ett ansvar för att skapa mer jämlika samhällen. Inom denna vida grupp står mainstream-högern upp för de grundläggande institutionerna och den liberala demokratins värden. Det gör inte ytterhögern. I dess kärna finns nativismen, en xenofobisk form av nationalism – och auktoritarianism, en fundamental tro på ordning och disciplin.
Inom ytterhögern finns också extremhögern som avvisar demokratin – idén att folket väljer sina ledare med majoritet – medan radikalhögern bara motsätter sig delar av den liberala demokratin, framför allt minoriteters rättigheter och fördelning av makten. Under senare år har vissa inom den här gruppen radikaliserats, till exempel genom att underminera det demokratiska systemet (som Orbán) eller genom att avvisa valresultat(som Trump). Dessa hybridformer beskrivs bäst som extremhöger.
Om vi fokuserar enbart ytterhögerns resultat i parlamentsvalen ser vi inte bara att de har gått fram 2024, utan också att de har gått fram stort. Det finns två tydliga undantag. Det bulgariska partiet Revival (Vazrazjdane), men viktigare och mer överraskande, var utfallet för Indiens regerande parti Bharatiya Janata Party (BJP) som förväntades krossa motståndarna i de fria men orättvisa val som det själv hade utlyst. BJP backade oväntat men kunde behålla makten.
Vid sidan av dessa fick tre ytterhögerpartier små framgångar (mindre än 2 procent) och fem gick fram stort (mer än 10 procent), bland dem de i Frankrike och Storbritannien. Man bör också lägga till det starka resultatet i presidentvalet för Sannfinländarnas ledare Jussi Halla-aho, Trumps seger och de lysande resultaten i EU-valet där ytterhögern fick grovt räknat en fjärdedel av rösterna och erövrade nästan 200 av 720 platser.
Ytterhögern är den enda ideologiska familj som gick fram över hela EU, men det finns subtila nationella och regionala skillnader. I några länder handlade det framför allt om partiförskjutningar inom ytterhögern – som i Italien, där de samlade rösttalen var i stort sett oförändrade men Matteo Salvinis Lega förlorade de flesta av sina väljare till Melonis FDI. I norra Europa gick det också ganska dåligt för ytterhögern – notervärt för Sannfinländarna och Sverigedemokraterna som båda ingår i respektive stöder ländernas koalitionsregeringar.
Det är otvivelaktigt så att ytterhögern gynnas av ekonomiska och politiska ”kriser” som skapar ekonomisk ångest och kulturell backlash. Men man frågar sig mera sällan varför ytterhögern är den enda politiska familj som gynnas. Visst är det förklarligt att de skulle gynnas av den så kallade flyktingkrisen liksom av 9/11, givet de islamofobiska reaktionerna på dem. Men det är mer oklart varför de skulle få framgångar efter andra kriser på 2000-talet, den stora lågkonjunturen, pandemin och kriget i Ukraina. Ingen av dessa är direkt relaterade till ytterhögerns kärnintresse: nativism, alltså främlingsfientlig nationalism.
Faktum är att de här tre kriserna alla kunde ha lett till ökat stöd för vänstern, både center och radikal, eftersom de avslöjade nyliberalismens brister och begränsningar. Ändå har inte partier och politiker på vänsterkanten, med få undantag, lyckats nå framgång de senaste åren.
Två av 2024 års mest hyllade ”segrar” för vänstern var faktiskt långt ifrån imponerande. I Storbritannien fick Labour den största ökningen i antalet platser sedan 1945, men bara med 1,6 procent fler röster än 2019. I absoluta tal fick Keir Starmer mer än en halv miljon röster färre än Jeremy Corbin 2019. Och detta efter mer än 14 år av katastrofalt konservativt styre och med historiskt lågt stöd för Tories. Den stora vinnaren i valet 2024 var Nigel Farage, inte Starmer. Medan Labours väljarstöd ökade med bara 1,6 procent fick Farages parti Reform 12,3 procent fler röster än han tog hem i valet 2019 med sitt Brexitparti.
I Frankrike firades årets valresultat som en seger för yttervänstern och ett nederlag för ytterhögern, men det handlade framför allt om oavbrutet sänkta förväntningar. Le Pens RN blev inte bara med god marginal det största partiet, det fick också fler röster än vänsterns Nya Folkfronten, ett valsamarbete mellan ett drygt dussin partier. Precis som i Storbritannien var det det oproportionella valsystemet som gav vänstern i Frankrike ”segern” – inte väljarna.
Sammanfattningsvis: också i de få länder där vänstern vann politiskt var det ytterhögern som vann röstmässigt.
De politiska chockerna 2016 gav upphov till skränade rubriker om ”demokratins globala kris”. Några studier tycktes backa upp moralpaniken. Ett exempel är det inflytelserika V-Dem-projektet, baserat i Göteborg, som kalkylerade att andelen av världens befolkning som levde i demokratier minskat till 29 procent 2021. Men nedgången var starkt påverkad av demokratiska försämringar i några få folkrika länder, framför allt Indien. Så, är ”demokratin” verkligen i kris? Och om det är så: kan den överleva utvecklingen?
Som så ofta beror svaret på hur vi definierar demokrati. I elektorala demokratier kan medborgarna välja sina företrädare i fria och rättvisa val, men de saknar skydd för sina individuella och minoritetsanknutna rättigheter. Det är det bara de liberala demokratierna som garanterar. Antalet elektorala demokratier ökar fortfarande om än i lägre takt än tidigare decennier. Däremot minskar under 2000-talet antalet liberala demokratier – vars antal i och för sig alltid varit lägre.
Mera generellt står människor både i demokratier och autokratier inför ”autokratisering”. Detta är den stora historien om 2000-talet – liberala demokratier eroderas. Det analyseras träffande av Daniel Ziblatt och Stephen Levitsky i How Democracies Die, en av få demokratiska domedagsböcker som verkligen hjälper oss att förstå den samtida politiken.
Räknat i absoluta tal har de många valen i år inte förändrat mycket. Den politiska modellen är oförändrad i de flesta länderna och ytterhögern fortfarande i opposition, i Indien var den redan tidigare vid makten. Med detta sagt: ytterhögerns förstärkning, liksom den fortsatta mainstreamingen och normaliseringen, kommer att allt mer försvaga minoriteters rättigheter (för grupper som hbtq+ och muslimer) och institutioner som medier och universitet.
Men 2024 medförde i alla fall en regimförändring – i världens mäktigaste land. Donald Trumps återkomst till Vita huset kommer att påverka inte bara läget för den liberala demokratin i USA utan också över hela världen.
För det första liknar Trump 2.0 inte alls Trump 1.0. Hans första period var en koalitionsregering med det gamla republikanska etablissemanget. Den här gången kommer Trump inte att möta mycket till politisk opposition. Partiet har ställt upp på hans linje, och den bredare konservativa infrastrukturen har till största delen radikaliserats. Dessutom kommer Trump att trona över en enhetlig statsapparat genom kontrollen av båda kamrarna i Kongressen och kontrollen av Högsta domstolen. Den tyngsta motvikten är landets starka federalism, men den skyddar bara människor i de delstater som kontrolleras av Demokraterna.
I fråga om utrikespolitiken kommer Trump 2.0 på samma sätt vara mycket värre. I den förra administrationen var Trumps politiska position snarare ointresserad än aktivt avståndstagande. Han drog USA ut ur några viktiga internationella avtal som Parisavtalet om klimatet, men visade för övrigt lite intresse för resten av världen. En av de få fördelarna var, till Le Pens och Orbáns stora besvikelse, att det inte blev något riktigt försök att organisera en ”förenad global front mot liberalismen”. I stället utvecklade Trump bromances med en grupp ideologiskt mångskiftande autokrater, som Kim Jong-Un i Nordkorea och Vladimir Putin i Ryssland. Men mest drevs han av personliga ekonomiska intressen.
Nu har Trump skaffat sig nya ”vänner” inom ytterhögern, viktigast Orbán, vars regering har köpt sig inflytande utomlands genom att förmedla stora summor genom organisationer som tankesmedjan Danube Institute. Men Trump verkar fortfarande ointresserad av internationell politik. Viktiga personer i hans krets, och inom republikanerna generellt, har dock kommit mycket närmare partier och politiker inom ytterhögern i världen. Det finns nära band mellan republikanska Heritage Foundation och Orbáns nätverk av pseudo-NGO:er medan högt uppsatta republikaner har deltagit i möten hos ytterhögerpartier i Europa. Autokrater och miljardärer vet nu hur lätt det är att manipulera Trump. Med ett ”beautiful letter” eller en fet check köper man stöd och inflytande, som Kim Jong-Un och Elon Musk har visat. Och en Trump 2.0 som är totalt fångad av inhemska och utländska auktoritära politiker och libertianska affärsmän kommer att ha ännu mindre intresse av att skydda demokrati och mänskliga rättigheter runt om i världen.
Inget av detta var oundvikligt. Ytterhögerns frammarsch och krisen för demokratin är konsekvenserna av politiska val. På mikronivån kan de främst förklaras med arrogans, okunnighet och egenintresse. Men på makronivån visar de på ett mer problematiskt strukturellt problem: det begränsade stödet för liberal demokrati och dess inneboende sårbarhet.
Ytterhögern slog igenom bland väljarna innan den hade kunnat bygga en kraftfull egen medial infrastruktur. I många år var ytterhögern och medierna ”frenemies” som älskade att hata varandra. Å ena sidan gav många mediekanaler, särskilt tabloider, välvillig rapportering åt auktoritära, nativistiska och populistiska åsikter. Å andra sidan klagade ytterhögerns partier och politiker över den negativa behandlingen i andra medier, med attacker som fake news och rentav Lügenpresse. Men de drog också fördelar av den oproportionerliga uppmärksamhet som de fick. I takt med att ytterhögern blev mera mainstream, särskilt genom att samarbeta och även gå samman med den etablerade högern, började många högermedier öppet stödja ytterhögerns partier och politiker.
Självklart spelar sociala medier också en roll, även om den inte är så stor som allmänt antas. Geert Wilders var otroligt effektiv med att sätta den politiska agendan med hjälp av Twitter. Han skickade en ”provokativ” tweet på morgonen, den plockades upp av journalister som använde den för att konfrontera mainstreampolitiker, och så kunde Wilders i sin tur svara dem på kvällen – varigenom han kontrollerade dagens nyhetscykel.
Många studier har visat hur ytterhögern utnyttjar ”algoritmisk radikalisering”, alltså utsätter dem för mer och mer radikalt innehåll. Samtidigt ska man ta in att studier har visat att sociala mediers inflytande på väljarbeteenden är relativt litet. På liknande sätt är de första intrycken att AI:s inverkan på val är väldigt mycket mindre än befarat.
De politiska eliternas beteende har haft mycket större betydelse, mest men inte bara på högerkanten. Precis som i Europa under det tidiga 1900-talet har det politiska etablissemanget spelat en avgörande roll för att normalisera ytterhögern. Efter att först ha ignorerat eller stött bort ytterhögerns budskap började många högerpartier ta till sig dem efter de fick genomslag hos väljarna 2016. Att man tog till sig ytterhögerns positioner, särskilt kring immigration, gjorde dem till en logisk koalitionspartner i allt större utsträckning. Det kan man se i nästan alla europeiska länder.
På 1990-talet hade bara en handfull länder en regering där ytterhögern ingick, men nu ingår den, eller har ingått, i regeringar på nationell eller regional nivå i de flesta EU-länderna och ett växande antal stater i Asien och Latinamerika.
De etablerade partierna var inte tvingade att omfamna ytterhögern. De valde att göra det. Ofta av mer strategiska skäl än ideologiska och i tron att det i slutändan skulle gynna dem själva. I de flesta fallen underskattades ytterhögern och man trodde sig kunna kontrollera den. Både i Bolsonaros och Trumps fall fanns det en stark övertygelse att ”de vuxna i rummet” skulle kontrollera de impulsiva och inkompetenta hetsporrarna. För hundra år sedan trodde högerns eliter detsamma om Benito Mussolini och Adolf Hitler, med liknande resultat.
Medier och politiska eliter hävdar ofta att dessa mainstreamkonservativa bara gör vad ”folket” vill. Men fast det är sant att åsikter och röster från ytterhögern länge har förbisetts och förminskats, så tror journalister och politiker ofta att ”folket” står mycket längre till höger än vad de faktiskt gör. De tror också att befolkningen har blivit mer högervriden på senare år, vilket empirin visar är felaktigt. Den amerikanska samhällsvetaren Larry Bartels har funnit att befolkningarna i EU och USA inte har gått åt höger. Om något har de blivit lite mer inkluderande, snarare än exkluderande. Det beror inte så mycket på att människor har ändrat åsikt utan på att mer inkluderande unga ersätter exkluderande gamla som dör undan.
Men väljarna har skiftat fokus. Politiken handlade på 1900-talet om socioekonomiska frågor men under 2000-talet dominerar i ökande grad sociokulturella aspekter. Enkelt uttryckt, kulturkrig har ersatt klasskamp. Återigen är detta inte en process nerifrån och upp. Folket följer eliterna som har makten att sätta agendan. Olika slags forskning visar att när medierna fokuserar en stor del av sin journalistik på ett särskilt ämne, som immigration, så tycker folk att det är viktigare.
Men även när immigrationen inte är en toppfråga för väljarna – som i årets USA-val där den kom först på sjätte plats – kan nativism påverka röstandet. Det sker när andra politiska frågor, också socioekonomiska, blir rasistiskt laddade. Man kan som exempel ta bostadsfrågorna både i Nederländerna och USA. I det första fallet var bostäder en huvudfråga i valrörelsen 2023, men mycket av diskussionen fokuserades kring det tryck som flyktingarna påstods utöva på bostadsmarknaden – medan i verkligheten bara 10 procent av de subventionerade bostäderna i Nederländerna gick till flyktingar. I USA beskrev mainstreammedierna ”massdeportationer för att minska trycket” som en del av Trumps bostadspolitik.
De kommande åren kommer vi säkert att se en ny boom för demokratiska domedagsrubriker. Många kommer att se bakåt för att finna svaren för framtiden. Inget av detta hjälper oss särskilt mycket. För att bekämpa ytterhögern och stärka den liberala demokratin, måste vi lära de korrekta läxorna. Vi står varken inför ytterhögern från 1980–talet eller den från 1930-talet. Både hoten från ytterhögern och de politiska sammanhangen är fundamentalt annorlunda. Konsekvensen är att de politiska lösningarna måste bli fundamentalt annorlunda.
Timothy Snyders bok On Tyranny har legat högt på bästsäljarlistorna sedan Trump valdes 2016. Som andra böcker om fascism och dess starka män undersöker den i huvudsak samtidens ytterhöger från den historiska fascismens perspektiv.
Oberoende av om man tror att vi studerar samma ideologi som tidigare är dagens ytterhöger primärt ett hot genom de allmänna valen, vilket historisk fascism aldrig var. Med några undantag, viktigast Hitlers nazistparti, var fascisterna små spelare i valen och kom till makten bara genom en semi-kupp (Mussolinis Marsch mot Rom) eller genom utländsk ockupation, framför allt från Nazityskland. Utöver det har de politiska sammanhangen ändrats fundamentalt. På 1930-talet var demokratin djupt impopulär och oprövad. I dag har demokratin fortfarande en hegemonisk ställning, även om stödet för den viker.
1980-talet erbjuder inte många insikter heller. Ytterhögerns partier då hade i stort sett samma ideologi som i dag – fast de var mindre öppna med sin extremism. Men de var i de flesta fall illa organiserade, beroende av sin ledare och fick ensiffriga väljarstöd. Dessutom hölls de tillbaka av en ”cordon sanitaire” – de flesta etablerade partier vägrade att samarbeta med dem. På samma sätt marginaliserades ytterhögerns aktörer av medierna – även om några tabloider och privata tv-kanaler redan hade börjat mainstreama ytterhögern. De flesta av dessa partier hade små ambitioner att förändra systemet inifrån eftersom de trodde att det var ett orealistiskt mål.
Om vi går till de här historiska perioderna för lärdomar hur man ska bekämpa ytterhögern och rädda den liberala demokratin hittar man inte mycket användbart. Den historiska fascismen mötte föga motstånd inom länderna och besegrades slutligen med utländsk vapenmakt i ett världskrig. Det är varken inspirerande eller uppbyggligt. En helt annan historia är hur ytterhögern på 1980-talet drevs tillbaka med en ideologisk och moralisk konsensus som inte är effektiv i dag. Dessutom blev den inte besegrad utan bromsades bara. Många av idéerna och partierna från den tiden har nu blivit mycket mer accepterade.
Det enda sättet att skydda demokratin mot samtidens ytterhöger är att utgå från vad ytterhögern och demokratin är i dag, inte vad de var för 40 eller 100 år sedan.
Demokratin är fortfarande hegemonisk, men liberal demokrati är ifrågasatt. Kampen mot ytterhögern är viktig men den är inte någon slutpunkt. Snarare måste kampen mot ytterhögern, också i första hand, vara en kamp för liberal demokrati. Den måste vara positiv snarare än negativ, proaktiv snarare än reaktiv. Den måste vinna över de grupper inom eliten och massorna som antingen inte gillar eller inte förstår den liberala demokratin. Och fast det skulle vara idealiskt om det skulle kunna åstadkommas enbart med ideologiska och normativa argument är det viktigt att också vädja till egenintresset. Till sist är liberal demokrati det enda systemet som skyddar minoriteters rättigheter – och vem som helst kan någon gång bli en minoritet.
Men en liberal demokrati kräver ansvarskänsla; återigen både inom eliten och massan. Medier och politiska eliter måste sluta negligera eller avvisa ”folkets” handlingsförmåga. Väljarna är inte ”förförda” eller ”lurade” av ytterhögerns politiker. De vet vem och vad de röstar på.
Eliterna i liberala demokratier ska inte bidra till att normalisera aktörer och idéer från ytterhögern. Det betyder inte att ytterhögern – dess aktörer, idéer och supportrar – ska ignoreras. Men eftersom den hotar den liberala demokratin ska den behandlas annorlunda än mainstreampartier som faktiskt stöder den liberala demokratin. Ytterhögern har avslöjat sig med att arbeta i ond tro, sprida konspirationsteorier och lögner – liberala demokratiska medier kan helt enkelt inte ta dem på orden. Snarare än att publicera deras opinionstexter eller okritiska intervjuer med dem ska de kritiskt analysera ytterhögerns krav och påståenden och påpeka såväl de ideologiska grunderna för dem som sakliga oriktigheter.
Den politiska eliten ska också börja behandla ytterhögern som talesmän för en högröstad minoritet snarare än för en tyst majoritet. Det betyder inte att man ska ignorera ytterhögerns frågor eller ställningstaganden men inte heller beskriva dem som dominerande eller som de enda frågorna som engagerar ”folket”. Grundvalen för liberal demokrati är pluralism, den erkänner att samhällen består av olika individer och grupper med en mångfald av intressen och värderingar. Alla dessa olika intressen och värderingar är legitima, och det är politikernas uppgift att hitta kompromisser som tillgodoser majoritetens behov och önskningar.
Att hävda att det finns en bästa lösning för alla, som både nyliberalismen och populismen gör, inte bara försvagar den liberala demokratin, den stärker också ytterhögern.
Cas Mudde är en nederländsk statsvetare med fokus på politisk extremism och populism. Efter många positioner i Europa och USA är han numera verksam vid University of Georgia, USA.
Texten publicerades ursprungligen i brittiska Prospect Magazine och har översatts och redigerats för publicering i Expo.
