Historien SD (inte?) vill begrava

Lyssna på reportaget:

”Rasistiska och nazistiska rötter”, ett ”mörkt förflutet”. Sverigedemokraternas historia återkommer hela tiden i den politiska debatten. Partiet har ömsat skinn för att vinna förtroende hos väljare och andra partier. Partisymbolen har bytts ut, program har skrivits om och personer har kastats ut.

Men historien är inte lika lätt att tvätta bort. Det gör den till politiskt sprängstoff.

De andra partiernas förhållningssätt till SD kommer att avgöra hur svensk politik formas under många år framöver. Samarbete eller inte? Köttbullelunch eller inte? I debatten om hur de andra partierna ska förhålla sig till SD har partiets rötter fått en allt större betydelse. I takt med att partiets retorik och analys normaliseras blir partiets förflutna det som tydligast gör dem till ett avvikande och hotande fenomen.

För partiets kritiker är påminnelser om SD:s rötter ett effektivt retoriskt grepp. Ibland som överdrifter och lögner kastade i ansiktet på Jimmie Åkesson i politiska debatter.

De opinionsbildare som vill normalisera SD försöker istället skyla över partiets rötter. Antingen genom att få det att låta som att alla hävdar att SD varit ett rent nazistparti, för att sedan argumentera mot det trots att de flesta kritiker aldrig ens påstått det. Eller ibland genom rena lögner om partiets historia.

Så, hur växte då Sverigedemokraterna egentligen fram.

Hur ser partiets rötter ut?

I augusti 1979 hade datateknikern Leif Zeilon och häktesvakten Jerker Magnusson tröttnat på att få insändare om den svenska invandringspolitiken refuserade. De formulerade ett kärnfullt budskap och satte det på ett flygblad som började spridas i Stockholmsområdet.

”För varje år blir svenskarna allt färre. Om fyra generationer finns inget svenskarnas Sverige. Med kanske en turk som diktator och en neger som utrikesminister. Folket blir då ett chokladbrunt blandfolk som inte talar svenska utan olika språk huller om buller.”

Budskapet undertecknades med parollen Bevara Sverige svenskt. Flygbladet blev starten för en av 1980-talets mest omtalade högerextrema grupperingar – BSS. Det blev också början på ett politiskt projekt som till slut fick namnet Sverigedemokraterna.

BSS var en nyskapande röst i den lilla och marginaliserade svenska nationella rörelsen. Andra världskrigets slut hade inneburit ett enormt bakslag för stora delar av Europas extremhöger. Grupper som levde kvar från tiden innan och under kriget var så förknippade med fascismen och nazismens illdåd att det var omöjligt att vinna allmänhetens stöd. Runt om i Europa började nya nationalistiska partier och rörelser växa fram ur spillrorna av den sönderfallna rörelsen. I Sverige blev BSS det nya svaret.

Leif Zeilon och Jerker Magnusson hade själva ingen bakgrund i den övervintrade extremhögern, men fick snabbt sällskap av den nationella rörelsens veteraner.

I den första styrelsen fanns personer med bakgrund i högerextrema grupper som Nysvenska rörelsen och Sveriges nationella förbund, organisationer som förvaltat 1930- och 1940-talets fascism. Det anslöt aktivister från nazistiska Nordiska rikspartiet. Snart dök även de högerextremt influerade skinnskallarna upp på mötena.

Ordföranden var Sven Davidsson, tidigare ordförande för Nysvenska rörelsens avdelning i Stockholm under 1960-talet. Efter att han fått uppdraget att leda BSS intervjuades han i organisationens tidning. På frågan om han var rasist svarade han:

”Ja, i ordets positiva betydelse. Jag önskar att raserna skall utvecklas separat, efter egna förutsättningar. De verkliga rashatarna är liberalerna, som önskar förstöra raserna genom integration och rasblandning.”

På kort tid flätades BSS samman med resten av Nordeuropas fascistiska och nazistiska rörelse. Samarbetet med Nysvenska rörelsen och Sveriges nationella förbund gick så långt att medlemmarna i någon av de tre organisationerna automatiskt fick medlemskap i de andra två.

I Norge samarbetade BSS med nazistiska Nasjonalt folkparti. Organisationen lades ner 1985 efter att en medlem sprängt flera dynamitladdningar mot Norra moskén i Oslo. Dådet ledde till att polisen gjorde razzior hos flera NF-medlemmar. De hittade bland annat vapen och sprängämnen. Flera av medlemmarna dömdes senare till fängelsestraff.

Bevara Sverige svenskt hade bildats för att vrida opinionen i invandringsfrågan. 1983 fastslogs fyra politiska krav:

• Endast etniskt besläktade människor från kulturellt närstående länder ska principiellt kunna accepteras som invandrare i Sverige.

• Inga utlänningar – utom främmande staters representanter, anställda i utländska dotterbolag, forskare, specialister och gäststuderande – ska kunna sammanhängande vistas i riket i längre än tre år.

• Adoptioner av utländska barn ska förbjudas i lag.

• Abortpolitiken ska bli restriktivare.

BSS hemlighetsfulla profil, rasism och hatkampanjer mot journalister drog till sig medias uppmärksamhet. Men den politiska effekten uteblev. BSS-ledningen behövde växla upp. Ute i Europa hade högerextrema partier lyckats vinna små, men symboliskt viktiga, segrar. Nu var det dags för BSS att ta efter den nya trenden.

Leif Zeilon hade hittat en passande partner i civilekonomen Stefan Herrmann, ordförande för Framstegspartiets Stockholmsavdelning, ett parti med en helt annan bakgrund än BSS-gänget.

Under 1970-talet hade en högerpopulistisk våg dragit in över Norden. Skattejuristen Mogens Glistrups Framstegspartiet hade chockat det danska politiska etablissemanget. Med drastiska utspel, humor och populism gick han till storms mot danska Socialdemokraternas höga skatter. I Norge drevs samma linje av den karismatiske Anders Lange. Även hans rörelse tog senare namnet Framstegspartiet.

I Sverige fanns samma tendenser. 1968 bildades det svenska Framstegspartiet. Grundarna, som hade sin bas i Skåne, hade förgäves försökt få de borgerliga partierna att gå samman för att välta den socialdemokratiska dominansen. Nu gjorde de ett nytt försök, men satsningen drabbades snabbt av interna konflikter. Partiets olika fraktioner bröt med den etablerade borgerligheten. I stället tog partiet inspiration av Mogens Glistrup.

Den populistiska strategin tog snabbt plats i partiprogrammet, med paroller som sänk skatten, släpp spriten fri och kvinnorna tillbaka till spisen.

Framstegspartiet var långt ifrån ensamma. Under slutet av 1970-talet dök flera nya högerpopulistiska partier upp, främst i Skåne.

Under 1980-talet upptäckte de nordiska högerpopulisterna en ny fråga att vinna väljare på – flyktingmotstånd. Rörelsen hade redan från början markerat mot internationell solidaritet och invandring, men nu blev invandringen ett huvudnummer. Danska Framstegspartiet bytte namn till Dansk Folkeparti. I dag är partiet en av Sverigedemokraternas närmaste internationella partners. I Norge etablerade sig Framstegspartiet i Folketinget. I Sverige vann den splittrade högerpopulismen bara lokala framgångar i Skåne. Ofta med en tydlig invandringsfientlig och antimuslimsk agenda, kombinerat med klassisk populism.

Även Framstegspartiets lokalavdelning i Stockholm – BSS kommande partner – hade gjort sig kända för att angripa den förda flyktingpolitiken. Stefan Herrmann utreddes till och med för hets mot folkgrupp för uttalanden som gjordes i partiets närradiosändningar. ”Om de är flyktingar och desperata så kan man ju kastrera dem om de kommer in. Det kanske låter brutalt, men varför inte?” föreslog en av rösterna i partiets sändningar.

1986 bildade BSS och Framstegspartiet avdelning i Stockholm det nya partiet Sverigepartiet. Två politiska traditioner som möttes i motstånd mot invandring och bitterhet mot det politiska etablissemanget.

Det visade sig snabbt att sammanslagningen var ett misstag av BSS-fraktionen. Partiet slets snart isär av interna konflikter. BSS-fraktionen var missnöjda med Stefan Herrmans ledning. Herrman å sin sida tyckte sig vara utsatt för ett kuppförsök. Till slut föll partiet samman och Stefan Herrman lyckades behålla rätten till partinamnet. Trots att BSS-aktivisterna hade förlorat striden om partiet gav de inte upp.

Nu var det dags att ta nästa steg i kampen om väljarna.

1988 samlade BSS-gruppen ihop sig tillsammans med de anhängare de lyckats få med sig ur resterna av Sverigepartiet. Enligt det officiella styrelseprotokollet bildades den 6 februari 1988 det nya partiet Sverigedemokraterna.

Bland de nio personer som valdes in i Sverigedemokraternas första styrelse hade samtliga bakgrund från BSS-falangen i Sverigepartiet.

Den första avdelningen bildades i Malmö, som till stor del var en ombildning av Sverigepartiets lokala grupp. Där fanns flera personer med lång politisk erfarenhet.

Gustaf Ekström, hade varit aktiv i Nationalsocialistiska arbetarpartiet. Under andra världskriget tog han värvning i nazisternas frivilligkår Waffen-SS.

Gösta Bergquist, som började sin politiska bana i det nazistiska ungdomsförbundet Nordisk ungdom.

Fritz Håkansson, före detta aktivist inom Nordiska rikspartiet.

Partiet lyckades aldrig vinna några mandat i valet 1988. Framtidstron var ändå stor när partiet sommaren året därpå samlades till årsmöte. Ny talesman för partiet blev Anders Klarström från partiets Göteborgsavdelning. Klarström hade börjat sin politiska bana i Nordiska rikspartiets RAG-grupper som under 1980-talet hade terroriserat invandrare, homosexuella och politiska motståndare. 1985 nystades brotten upp i en härva som omfattande ett 30-tal av aktivisterna. Två av dem fälldes för ett brutalt mord på en homosexuell man i Göteborg.

Klarström erkände att han deltagit vid vandalisering av vänsterbokhandlar och medverkat vid falska bombhot. Dessutom hade han hotat den folkkäre tv-profilen Hagge Geigert över telefon. Den då 19-årige Anders Klarström hade 1984 lämnat ett meddelande på tv-profilens telefonsvarare:

”Vi ska bränna dig ditt jävla judesvin. Fy fan ditt äckliga lilla judesvin. Passa dig! Vi ska komma och döda dig!”

Den tidigare ostraffade Klarström dömdes till villkorlig dom. I Sverigedemokraterna spelade hans förflutna ingen roll. Han sågs i stället som en exceptionellt god talare och pådrivare.

Det var inte bara i toppen av partiet som SD öppnade dörren för personer med bakgrund i fascistiska och nazistiska grupper.

I medlemsbulletinens novembernummer 1989 publicerade partiet artikeln ”Svenskt och osvenskt” av Gunnar Prawitz, tidigare ledande ideolog i det svenska nazistpartiet Svensk socialistisk samling.

Samma år publicerade partiets officiella partiorgan, som då hette Sverigekuriren, en berättelse om det svenska nazistpartiet Nationalsocialistiska arbetarpartiet, författad av den tidigare ställföreträdande ledaren för partiet, Erik Walles.

Sverigedemokraterna fick under 1990-talets början konkurrens av det nya partiet Ny demokrati. Partiet stormade in i Riksdagen i valet 1991. De färgstarka partiledarna Ian Wachtmeister och Bert Karlsson slogs mot etablissemanget, ställde upp en kravlista på marknadsliberala reformer och flirtade med den växande flyktingfientliga opinionen. Medan Ny demokrati tog flyktingmotståndet in i maktens korridorer harvade SD vidare i den högerextrema krets som partiet kommit ur.

Under 1990-talets början fick den svenska nazismen en ny vår. Skinnskallekulturen, som delvis präglades av extremhögerns ideal, slog igenom på bred front. Sverigedemokraterna gjorde vad de kunde för att rida på vågen. Relationen till de högerextrema skinnskallarna hade varit komplicerad redan under BSS tid. Bland skinnskallarna fanns potentiella nya medlemmar och aktivister som kunde fylla leden vid manifestationer. Samtidigt var de opålitliga, ibland mer lockade av våldet och stöket än av ideologin. Under 1990-talets första hälft gjorde SD-ledningen ändå ett försök att få dem på sin sida. Vit makt-musiken, som var ett av fundamenten i den högerextrema subkulturen var ett sätt att locka dem. Den 30 november 1991 anordnade Sverigedemokraterna en demonstration i centrala Stockholm. Senare på kvällen bjöd de in till en konsert med vit makt-bandet Vit aggression. På scenen stod Anders Klarström och förklarade att ”ZOG mördat en patriot”. ZOG är förkortningen för ”Zionist Occupation Government”, på svenska sionistisk ockupationsregering, bland nazister en vanlig benämning på en föreställd judisk världskonspiration.

Valet 1994 blev ett fiasko för Sverigedemokraterna. Partiledningen var utbränd och Anders Klarström avgick. Flera andra som varit med från partiets start försvann bort i utbrytarna Hembygdspartiet. När den nye partiledaren Mikael Jansson tillträdde 1995 la partiet om sin strategi. SD skulle bli ett respektabelt parti. Men det var inte de extrema företrädarna som skulle bort. Det var skinnskallarna. Inte på grund av sina åsikter, utan på grund av sitt beteende. De hade gett Sverigedemokraterna dåligt rykte, resonerade ledningen.

Det var då, i samma veva som flera ur den första generationen SD-företrädare försvann från partiet, som Jimmie Åkesson gick med.

Sedan dess har Sverigedemokraterna utvecklats som parti. Under början av 2000-talet sög partiet upp resterna av den skånska högerpopulism som slagit igenom några decennier tidigare. Det är det SD vi ser i dag. En hybrid mellan de två politiska traditioner som varit mest högljudda i sitt motstånd mot invandring och ett mångetniskt Sverige – högerpopulismen och den svenska extremhögern.

Historien om SD-företrädare med kopplingar till fascistiska och nazistiska grupper upphörde inte med Mikael Janssons tillträde. I valet 1998 avslöjades att stora delar av partiets avdelning i Malmö hade kopplingar till fascistiska och nazistiska grupper. Partiets tredjenamn på listan i valet till Malmö kommunfullmäktige var samtidigt aktiv i fascistiska Nysvenska rörelsen. Åttonde namnet hade året innan valet deltagit på en midsommarfest arrangerad av den nazistiska gruppen Nationalsocialistisk front.

När partiet samma år firade sitt tioårsjubileum tvekade man inte att hylla de gamla hjältarna. En av gästerna var Sven Davidsson, tidigare ordförande för Bevara Sverige svenskt, han som en gång i tiden lagt grunden för partiet och stolt erkänt sig som rasist. I ordets ”positiva betydelse”.

Sverigedemokraterna vet att synen på partiets historia och rötter spelar roll. Partiet har tagit till alla tänkbara grepp för att kunna frikoppla sig från sitt förflutna.

Bevara Sverige svenskt var en högerextrem, öppet rasistisk kampanjorganisation för etnisk homogenitet.

Men när SD talar om BSS kallar de det för ”en tvärpolitisk lobbyorganisation”.

Sverigedemokraterna uppstod ur resterna av de fascistiska och nazistiska grupper som under andra världskriget stått på Hitler och Mussolinis sida. Närheten till den öppet antidemokratiska extremhögern har följt sedan dess. En granskning av partiets kopplingar till den svenska nazismen visade att hälften av partiets samtliga kandidater i valet 1998, före, under, eller efter sin kandidatur hade haft kopplingar till nazistiska grupper.

Men SD talar istället om ”enstaka individer, som var medlemmar i partiet under dess barndomsår på tidigt 90-tal, och som före eller efter tiden i SD engagerat sig i nazistiska grupper.”

För att slippa tala om sin historia har partiet istället fokuserat på sina politiska motståndares förflutna. Inför förra valet blev det ett av partiets huvudnummer. I filmen ”Ett folk, ett land” producerad av den SD-ägda tidningen Samtiden, gick SD till attack mot Socialdemokraterna. Inget av innehållet var egentligen nytt. I filmen beskrivs rasbiologiska institutet och den svenska rasbiologin. Steriliseringspolitiken. Den svenska undfallenheten inför Nazityskland. Den ständigt närvarande antisemitismen och djupa rasismen.

Tittaren leds till att förstå att Stefan Löfven minsann inte har rätt att anklaga SD för deras historiska rötter, när Socialdemokraterna har ett ännu värre förflutet.

Det skulle gå att göra liknande filmer om de flesta partier med en lång historia. Går man tillräckligt bak i tiden så landar vi i tidsepoker där antisemitismen var en del av det offentliga politiska samtalet. Där rasistiska teorier helt dominerade synen på människor.

Det som sticker ut i SD:s historia är att när Sverige börjat jobba sig vidare från den typen av tänkande så bildades SD för att vrida tillbaka utvecklingen.

Det är bara att läsa SD:s egna första politiska program från 1989. Socialdemokraterna lyckades under sin barndom göra Sverige till ”en idyll, något av ett mönsterland”, skriver partiet. Men sedan, under 1970-talet, skulle Socialdemokraterna svika och ”internationaliseringsprocessen” börja.

Det var där SD började. I extremhögerns längtan tillbaka till en tid där det rasistiska tänkandet formade vårt samhälle från högsta ort.

Det socialdemokratiska Sverige som SD sa sig vilja återskapa beskrivs nu som ett brunt förflutet. Det hänger inte ihop. Men för SD spelar det ingen roll. Partiet använder sig av historien, inte för att förstå det förflutna, utan för att göra politiska poänger.

Kanske är det också så partiet ser på den vitbok som ledningen sagt att man vill göra. Som ett sätt att tvätta rent partiet, istället för att göra upp med det som ligger i partiets bagage.

Hittills har ingen forskare nappat på erbjudandet att bidra till en vitbok. Under tiden försöker SD själva skriva historien om sitt parti. Som i partiets jubileumsbok från 2008, 20 röster om 20 år. Flera av partiföreträdarna som bidrog till antologin påtalade gärna de organisatoriska bristerna under partiets barndom.

Det hade också funnits ”oklara gränsdragningar mot extremism”, tillstod Mattias Karlsson, i dag riksdagsledamot och hjärnan bakom SD:s ideologiska utveckling.

Så talar SD ofta om sin historia, som om partiet har varit nedsmutsat av tendenser och personer utifrån. Men att partiet egentligen inte stått för det som företrädare och grundare sagt och gjort.

Sverigedemokraternas logik är att partiet ska förstås och hållas ansvarigt för det som står i principprogram och det som sägs i sanktionerade uttalanden. Under den tid då partiets program var som mest radikalt beskrivs partiet närmast som kapat eller kidnappat.

Men ett parti är mer än bara det som står i principprogram. Det kommunicerar genom symboler, retoriska signaler och genom de sammanhang de rör sig i. De utgörs av människor, vars bakgrund spelar roll för hur tankar formas och partikultur skapas. Partier föds ur politiska miljöer som har sin alldeles egna logik och interna fraktioner. Därför är också ett parti format och påverkat av sin historia och sina ideologiska rötter.

Sverigedemokraterna är det parti det är, delvis på grund av det parti det har varit. Hur mycket SD än vill att vi ska tro att historien är överspelad.