Högljutt motstånd

Byn Jamel, i nordösttyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern, är en återvändsgränd. Svänger man norrut från landsväg B105, mellan Lübeck och Rostock, hamnar man efter ett par bilminuter genom majsfält och skogspartier vid en vändplats och samhällets enda busshållplats. Men sista fredagen i augusti tar sträckan betydligt längre tid att köra. Hundratals bilar, med tusentals festivalsugna, från när och fjärran köar hela vägen in till Jamel. Stämningen är god, i alla fall bland de flesta.

Artikeln är hämtad ur tidskriften Expo #3-2024

Att bli i majoritet, att ha egna fastigheter och självstyre är en högst levande dröm inom extremhögern, även i Sverige. Vi ville visa på konsekvenserna när det sker. Därför åkte vi inför detta nummer till Jamel i forna Östtyskland.
Dessutom kollar vi i detta nummer närmare på andra strömningar i de högerextrema och konspirationstroende rörelserna - de som kallar sig pronatalister och på hur självförbättring och wellness kommit att bli allt viktigare för både rekrytering och finansiering till fascism.

👀 Läs mer om numret här.

🗞 Prenumerera på tidskriften här.

En Jamelbo i 50-årsåldern är uppenbart irriterad. På en fyrhjuling drar han i högt tempo förbi de köande bilarna. När några fotgängare står i hans väg låter han motorn yla hotfullt för att skingra dem. Mannen bär militärkläder, har rakat huvud och tatuerade armar. Han heter Sven Krüger. Trots att det egentligen är två andra bybor som bjudit in besökarna, är det i viss mån ändå han som är anledningen till att de denna helg väller in till byn. Jamels årliga musikfestival är nämligen Tysklands mest politiskt skarpladdade grannfejd.

Birgit och Horst Lohmeyer flyttade till Jamel 2004. Med en bakgrund i socialt arbete och i konstvärlden, och efter ett händelserikt liv i Hamburgs socialt utsatta hamn- och nöjesområde Sankt Pauli, såg de fram emot att leva sina äldre dagar i en mer harmonisk miljö. De köpte en stor före detta jägmästargård i utkanten av byn.

Att deras blivande granne Sven Krüger var nazist kände de till. I de lantliga regionerna av forna DDR har nazister varit ett stående inslag sedan murens fall. Vad paret Lohmeyer inte visste, var vilken central roll Sven Krüger spelade i den militanta högerextrema rörelsen – och vilka planer han hade för den avlägsna byn.

Sven Krüger har varit med i de informellt organiserade skinskallestrukturerna runt nazistiska Nationaldemokratiska partiet NPD, numera känt som Die Heimat, sedan ungdomen. Redan på 1990-talet hade han suttit av flera fängelsestraff för bland annat våldsbrott. Inom vit makt-organisationen Hammerskins tyska gren har han varit en ledargestalt. 2011 dömdes han återigen till fängelse efter att polisen, i samband med en husrannsakan, hittade en k-pist hos honom.

När paret Lohmeyer flyttade till Jamel hade rörelsen Sven Krüger tillhör vind i seglen. I delstats­valet 2006 fick NPD över sju procent av rösterna. Inom nazistmiljön ansågs den glest befolkade regionen ha potential som det gällde att ta vara på. Man inledde en strategisk satsning på ”nationellt befriade zoner”. Genom samordnad inflyttning och aggressivt uppträdande skulle hela samhällen tas över, och förvandlas till no-go-zoner för meningsmotståndare. Det långsiktiga målet: ”Att erövra städerna från landsbygden”.

Med intäkter från sin rivningsfirma (vars ursprungliga logga föreställde en arbetare som med slägga krossar en Davidsstjärna), köpte Sven Krüger upp flera hus i Jamel. Samtidigt som hans kamrater började flytta in, fördrevs andra bybor med en terrorkampanj bestående av både hot och anlagda bränder.

Snart hörde flertalet av byns knappt 40 invånare till den högerextrema miljön. Även byns gemensamma ytor förändrades. I centrum restes en hemma­snickrad vägskylt med pilar mot före detta tyska städer i Tredje riket som Breslau (Polen),   Königsberg (Ryssland) och Braunau am Inn (Adolf Hitlers födelse­ort i Österrike). En fasad bakom den kommunala lekplatsen täcktes av en väggmålning bestående av ett känt propagandamotiv från NSDAP.

Även Jamels närområde präglades alltmer av nazisterna. Småstaden Wismar, en mil österut, uppmärksammades 2006 efter att poliser fick dra sina tjänstevapen för att skydda en antifascistisk demonstration från skinnskallar med basebollträn. I småstaden Grevesmühlen, en mil västerut, började Sven Krüger 2009 att bygga ut en industrilokal till ett nav för högerextrema spelningar och NPD:s partiverksamhet. En stor grill på dess gård pryddes med orden ”Happy Holocaust”.

Men trots att Birgit och Horst Lohmeyer hade hamnat mitt i getingboet gjorde de öppet motstånd mot det nazistiska övertagandet. Deras strategi var att söka offentligheten och dra uppmärksamhet till byn. Från 2007 började de bjuda in till en musikfestival för demokrati och tolerans i sin trädgård. Det var en lek med elden.

– Vi började ju rätt småskaligt, minns Birgit Lohmeyer i dag.

Initialt kom bara ett 30-tal besökare och stämningen var allt annat än trygg. Festivalen utsattes för både hot och övergrepp. Polisen var inget vidare stöd.

– De trodde inte att det fanns en politisk bakgrund. I ett samtal med lokala polischefen fick vi höra att det hela säkert skulle lösa sig, bara vi försökte samtala med Herr Krüger, berättar Birgit Lohmeyer.

2015 ändrades dynamiken radikalt. Bara ett par dagar innan festivalen stod paret Lohmeyers lada i lågor, en anlagd brand som snudd på tog bostadshuset med sig. Medan polisen förgäves försökte hitta gärningsmannen, fick Lohmeyers ett samtal från managern för Die Toten Hosen, ett av Tysklands mest framgångsrika rockband. Bandet ville visa sin solidaritet med paret och deras kamp mot nazismen. Kort därpå uppträdde rockstjärnorna som överraskningsgäster på festivalen. Bandet förmedlade även kontakter till branschproffs, som därefter tog över merparten av festivalorganiseringen på ideell bas.

Sedan dess har några av Tysklands mest kända artister uppträtt till självkostnadspris. För att säkerställa att publiken lockas av evenemangets värderingar, och inte bara det billiga tillfället att se kända artister, är artistbokningarna hemliga. Spänningen inför varje uppträdande är påtaglig, även på årets upplaga.

– Jag tror det blir Die Ärzte, säger en besökare på lördagskvällen uppspelt till sin polare, strax innan huvudakten kliver på scenen.

– Nä, svarar kompisen, som lyckats skymta bandet genom en glänta i draperierna runt scenen.

– Det är ett gäng med långt hår, det har ingen i Die Ärzte, som dessutom redan spelat här förut.

Ett ögonblick senare öppnas ridån, publiken dränks i strålkastarljus, och hela Jamel skakas av öronbedövande gitarrvrål. På scenen står det världskända tyska metalbandet Heaven shall burn.

Det är lätt att se historien om Jamel som en framgångssaga. Festivalen har blivit en institution. Sedan 2016 är delstatens nuvarande regeringschef, socialdemokraten Manuela Schwesig, dess officiella beskyddare. I delstatsvalet samma år åkte NPD ur parlamentet. Hammerskins förbjöds i fjol, och föreningslokalen i Grevesmühlen har den högerextrema rörelsen nyligen sålt.

Också samarbetet med polisen beskriver Birgit Lohmeyer numera som gott. För att förebygga sammandrabbningar mellan festivalbesökarna och de lokala nazisterna, som Sven Krüger brukar samla samtidigt under parollen ”Grillfest mot vänstern”, placeras numera alltid flera piketbussar i byn.

– Polisledningen är inte längre blind på högra ögat, utan förstår mycket väl att vi har att göra med våldsbenägna yrkeskriminella, säger Birgit Lohmeyer nöjt.

Årets enda nämnvärda incident blev en ambulansinsats som hon inte är särskilt bekymrad över.

– Nazisterna hade positionerat sig på en av containrarna borta i byn, för att kunna glo på och reta oss. En av dem föll ner, och skadade sig så pass illa att han fick åka in till sjukhuset, förklarar hon med ett leende.

Och saker har kanske inte gått helt enligt Sven Krügers plan. I stället för att ostörd få förvandla Jamel till ett nazistfäste bortom omvärldens insyn, har byn blivit det motsatta, åtminstone en helg om året. Utöver musikprogrammet präglas festivalområdet av ett flertal civilsamhällsorganisationer, fackföreningar och medborgarinitiativ mot rasism.

– Det är fantastiskt att kunna samlas i en informell atmosfär med andra som jobbar i liknande projekt. Det ger mig kraft för mitt fortsatta arbete, säger exempelvis Rostockbon Konstanze Kappell som är här för femte året i rad. Hon står vid ett infostånd tillhörande ett regionalt facknära rådgivningsinitiativ mot diskriminering på arbetsplatser som hon är en del av. Det är många som delar hennes känsla.

– Det är det perfekta tillfället att prata med och lära av andra från regionen, eftersom alla kommer hit, säger en 18-årig antifascist och blivande barnskötare från Grevesmühlen, som introducerar sig som Lenny.

Bastian Szesny, som växte upp i Wismar, och i dag är delstatens ungdomssekreterare hos den tyska LO-motsvarigheten DGB, håller med.

– Kampen mot fascismen är såklart en stor del av vår ungdomsverksamhet, och där är festivalen en av årets viktigaste händelser. Att vara här med över 3000 andra, att veta att man inte är ensam, när man dag in och dag ut är omgiven av högerextrem skit, ger en enorm styrka, sammanfattar industrimekanikern.

Men besökarnas glädje över att få samlas med likasinnade speglar även en vanmakt som vilar som en skugga över festivalen. Resten av året står de nämligen inför allt styvare motvind.

– Sedan AFD:s valresultatet blivit allt bättre, har vi mött växande motstånd, säger Konstanze Kappell.

– Det händer att folk ställer sig upp under våra workshops på arbetsplatser och heilar eller säger öppet att de är högerradikala. Så var det inte för ett par år sedan, menar hon.

18-åriga Lenny berättar att han känt sig tvungen att sluta bära kläder som utmärker honom som vänster när han rör sig i offentligheten.

– Våldsbenägenheten har de senaste åren blivit betydligt större överallt i delstaten, menar han.

Medan festivalen i Jamel framstår som starkare än någonsin, har den bredare samhällsutvecklingen gått i Sven Krügers riktning. Speciellt denna helg. Samtidigt som festivalbesökarna kör hemåt på söndagen, tar högerextrema Alternativ för Tyskland hem historiska segrar i delstatsval i Sachsen och Thüringen. I Mecklenburg-Vorpommern kan partiet, som tog sina första mandat i delstatsparlamentet samma val som NPD åkte ur, enligt opinionsundersökningar bli starkaste kraft i valet 2026. Och trots att NPD förlorat betydelse, har den militanta miljön kring det gamla nazistpartiet snarare förstärkts. Det berättar André Aden, som genom medieprojektet recherche-nord bevakat den högerextrema miljön i Tyskland under lång tid.

– De anser att det som AFD gör på de högre nivåerna ändå är i deras intresse, så de fokuserar på att bygga ut sin makt i kommunerna, förklarar André Aden.

Jamel är långt ifrån den enda orten i regionen där extremhögern bitit sig fast.

– Det finns många liknande nazistiska bosättarprojekt i delstaten, bland annat runt Güstrow, där min familj bor, säger Konstanze Kappell på festivalen.

– Och i många byar är det ingen som vill eller vågar göra motstånd.

Frågar man paret Lohmeyer hur de tror utvecklingen kan vändas, har deras svar varit mer eller mindre det samma i alla år.

– Upplysning, upplysning, upplysning, säger Birgit Lohmeyer.

– Det gäller att förmedla demokratins fördelar, och hur den fungerar, om man vill göra folk immuna mot högerextrema paroller, säger hon.

Men AFD:s framfart på östtyska landsbygden har bland annat förklarats med en utbredd känsla av att vara förfördelade och som ett resultat av vad många där upplever som en uppläxande framtoning från det urbana och kulturella etablissemanget. Polariseringen är på sina håll avgrundsdjup och i ljuset av det framstår Lohmeyers lösning kanske som något naiv. I hennes egen hemkommun har hon i alla fall svårt att få gehör.

2019 valdes Sven Krüger med hundratals röster in i kommunfullmäktige i Gägelow, som Jamel tillhör, medan Birgit Lohmeyer, som också ställde upp, endast fick ett trettiotal. I senaste valet, tidigare i somras, lyckades Sven Krüger dessutom förbättra sitt resultat, och vann fler röster än någon annan kandidat. Även en av hans nazistiska grannar, Tino Streif, valdes in. I år lyckades den nazistpräglade kommunen nästan förhindra festivalen, genom att förhala en tillståndsprocedur kring en kommunägd åker som arrangemanget är beroende av.

På så vis är Jamel en återvändsgränd även i politisk bemärkelse.

– Det enda som Lohmeyers och alla dessa civilsamhällsinitiativ kan göra är att lägga ett finger i såret, tror researchern André Aden.

Enligt honom sitter nazisterna tryggt i sadeln och känner att de har tiden på sin sida. Och tvärt­emot de förhoppningarna som Birgit Lohmeyer säger sig ha på den yngre generationen, verkar extremhögern gå starkt även där, i såväl Jamel som resten av regionen.

På senare tid har det enligt 18-årige Lenny blivit tydligt i hans hemstad Grevesmühlen. Dels i samband med de bitvis våldsamma demonstrationer som anordnats mot ett flyktingboende. Sven Krüger agerade i bakgrunden av protesterna men det var nästa generations nazister, däribland Krügers son, som tog synlig plats. Men också i skolan har Lenny upplevt att han behövt vara försiktig. Den antifascistiskt orienterade vängruppen han tillhörde var i tydlig minoritet. Och inte bara runt Jamel dominerar extremhögern bland unga. 

– Växer man upp på landsbygden här i delstaten finns det helt enkelt väldigt få möjligheter, säger Konstanze Kappell.

– Finns det någon fritidsgård alls, är den ofta i deras händer. Det känns som man står inför valet att antingen ansluta sig till nazisterna, som kanske är den enda strukturen som finns, eller att ta ställning emot dem och riskera att få stora problem. Fenomenet är extremt, säger hon.

I år är det 20 år sedan paret Lohmeyer flyttade till Jamel. I och med den rikstäckande publicitet de fått genom festivalen känner de sig i dag relativt skyddade från angrepp. Men eftersom de trots allt inte vill lämna gården obevakat, kan de aldrig gemensamt åka på semester. Ändå säger de sig vara lyckliga med sitt liv.

– Vi är rätt nöjda med vår roll som nagel i ögat på nazisterna, förklarar Birgit Lohmeyer stolt.

– Det blev ingen no-go-area, lägger hennes make Horst till nöjt.