Latinamerikas höger i spåren av Bolsonaro

Nästan exakt tre år efter stormningen av Kapitolium i USA, den 8 januari i år, stormade anhängare till ex-presidenten Jair Bolsonaro inte bara en utan alla tre byggnader som representerar den högsta offentliga makten: parlamentet, presidentpalatset och Högsta domstolen. Likheterna med stormningen av Kapitolium var slående: en rörelse som förkastade ett valresultat, organisering över internet, ett plötsligt utbrott av våld som chockade landet, men som i alla fall för tillfället misslyckades med att nå sina mål.

Det var en signal: Brasilien, och andra länder i Latinamerika har med ett par års fördröjning fått sin egen MAGA-rörelse. Utmärkande för MAGA, som är förkortningen på Donald Trumps slagord ”Make America Great Again”, är att den växte fram kring en populär, och populistisk, politiker men samlar anhängare som är beredda att gå längre än de flesta. En rörelse som både mobiliserar och radikaliserar.

– Likheterna är ingen slump. De Bolsonaro-trogna aktivisterna är djupt inspirerade av högerkanten i Republikanska partiet i USA och har medvetet kopierat mycket av vad Trump gjort, säger Joana A Coutinho, sociolog på universitetet i Maranhão, Brasilien, som ägnat de senaste åren åt att studera bolsonarismen.

Vill du att fler ska kunna läsa artiklar som den här?
Hjälp oss att fortsätta granska.
Stå upp för demokratin. Bli månadsgivare

Under ett par årtionden, efter militärdiktaturernas avveckling, hade Latinamerika inte mycket till extremhöger, eller den var i varje fall föga aktiv. Idéer som kunde förknippas med diktaturerna var – om än i varierande grad i olika länder – tabu. Den fråga som den europeiska och nordamerikanska ytterhögern mest framgångsrikt mobiliserat människor kring, invandring, har ingen stor sprängkraft i Latinamerika, en kontinent som definierats genom vågor av invandring och där de största grupperna av invandrare i dag oftast kommer från kulturellt närstående länder.

–  Efter militärregimen fanns förstås högern kvar, men den skämdes, den ville inte kalla sig höger, säger Joana A Coutinho.

Vägen fram till Bolsonaro, som i sin tur banade väg för liknande politiker och opinionsbildare i andra länder, var slingrande. Den började, menar Couthinho, med demonstrationerna mot höjda biljettpriser i São Paulo och mot miljardsatsningarna på fotbolls-VM 2014. Det som hördes då var snarast vänsterparoller, men de lade grunden till en ung, hipp, nätbaserad rörelse som radikalt vände sig mot Arbetarpartiets regering.

Initialt var rörelsen politiskt diffus men den kom snart att domineras ideologiskt av högerkrafter. Till att börja med muterade den till Movimiento Brasil Livre (MBL), Rörelsen ett fritt Brasilien, som framförallt var marknadsliberal och angrep Arbetarpartiet för verkliga och påhittade korruptionsskandaler. Rörelsens frontfigur, avhoppade studenten Kim Kataguiri, gjorde satiriska videor där han och hans kompisar klädde ut sig till vänsterledare.

När så småningom den politiske uppstickaren Bolsonaro visade sig bli den politiska figur som sög upp de nya strömningarna, med den ultrakonservative, konspirationsteoretiske filosofen och astrologen Olavo de Carvalho (som menar att samhället förfallit sedan 1500-talet och försvarar Inkvisitionen) som ideologisk ledstjärna ångrade sig libertarianen Kataguri. Men då var det för sent.

Det skickliga användandet av sociala medier, politik via memes och fejknyheter, var en del av Bolsonaros strategi enligt Joana A Coutinho.

–  Bolsonarismen är en diffus rörelse, av flera nätverk som går in i varandra och hålls ihop av tankesmedjor och stiftelser, som ”alternativmediegruppen” Brasil Parelo.

På dess radikalaste kant finns direkta nazister. I en granskning som TV-programmet Fantástico gjorde hittade 550 brasilianska sociala medie-konton som spred nazistiskt innehåll, nästan en fyrdubbling från 2019 till 2021.

–  Det finns en kärna [av en högerextrem politisk miljö reds. anm] som legat lågt under årtionden. De områden i Brasilien dit nazister främst flydde efter andra världskriget är där de än i dag återuppstår starkast, säger Coutinho.

Bolsonaros första kulturminister, Robert Alvim, fick sparken efter två månader när det avslöjats att han kalkerat ett tal efter en förlaga av Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels.

Men Bolosonaro hade lyckats sätta ihop allianser bakom kulisserna.

–  En av hans viktigaste stöttepelare är de evangelistiska rörelserna, som i Brasilien har megakyrkor med egna påkostade TV-kanaler. De tidigare regeringarna försökte bygga goda relationer och gav dem utrymme, vilket nog var ett misstag. De är djupt konservativa och hjälpte till att sprida Bolsonaros budskap under radarn. En annan är den ekonomiska makten – delar av den traditionella eliten som känner att de håller på att komma efter i globaliseringen och som tilltalas av en nationalistisk politik, säger Joana A Coutinho.

En annan tung spelare i Bolsonaros allians är militären och säkerhetsstyrkorna.

–  Inom militären finns en djup misstänksamhet mot Arbetarpartiet, som de ser som smygkommunister och antinationella.

Militärledningen ogillade exempelvis att den första Lula-regeringen under 00-talet avvecklade den speciella kontroll med stor autonomi som militären allt sedan diktaturens dagar haft över Amazonas påpekar Joana A Coutinho.

–  Bolsonaro fyllde också myndigheter med tidigare officerare, vilket är en position de är missnöjda med att förlora nu, säger Lia Pinheiro Barbosa, statsvetare från den progressiva forskningsstiftelsen CLACSO, Latinamerikanska rådet för sociala vetenskaper på svenska.

Det kan vara en förklaring till att kuppförsöket och de tusentals demonstranterna den 8 januari bara möttes av en symbolisk polisinsats – färre än 100 poliser – varav många inte ens konfronterade demonstranterna utan tvärtom fastnat på bilder när de uppmuntrade dem eller anslöt sig.

–  Det hade varit omöjligt för manifestationen att närma sig Praça dos Três Poderes [”de tre maktgrenarnas torg”, reds. översättning] utan aktiv hjälp från Brasilias delstatspolis, säger Pinheiro Barbosa.

Regeringen diskuterade att skicka statliga säkerhetsstyrkor i förväg – men fick av den federala underrättelsetjänsten veta att inga oroligheter väntades. Efter attacken, när statlig polis redan hade rensat byggnaderna runt Praça dos Três Poderes, hindrade militären dem under natten från att gå in på högkvarterets område. Under tiden tros de ha hjälpt aktiva och tidigare officerare som deltagit i protesten att fly.

Den ende ur statsapparaten som hittills ställts till svars är delstatens säkerhetsminister Anderson Torres, som sitter häktad för sin roll i att dra tillbaka polisen från gatorna.

Attacken illustrerade ett särdrag som extremhögern i flera latinamerikanska länder delar – dess kopplingar in i statsapparaten, speciellt polisen och militären, där det ofta finns nätverk att utnyttja som överlevt från militärdiktaturernas dagar. Men ett bredare stöd har de mest radikala Bolosnaroanhängarna inte fått. I en opinionsundersökning gjord dagarna efter av institutet Quaest var bara 8 procent ”glada” över stormningen, medan negativa reaktioner som ”sorg”, ”rädsla” och ”avsmak” tillsammans utgjorde nära 90 procent. Företaget analyserade också 2 miljoner sociala medieposter och fann 90 procent negativa mot 10 procent positiva.

–  På ett sätt sköt demonstranterna sig själva i foten genom attacken, eftersom den stötte bort den breda majoriteten, säger Pinheiro Barbosa och fortsätter:

–  Men samtidigt visade den att de kan hota regeringen Lula, som nu kan känna sig tvingad att samarbeta med allt som inte är Bolsonaros rörelse för att ”försvara demokratin”.

Enligt Pinheiro Barbosa synliggjorde kuppförsöket i januari att allt inte hänger på Bolsonaro som person utan att den rörelse han skapat kan samlas igen kring någon annan i framtiden.  Och med behovet av breda allianser för att hålla extremhögern ute ser hon en risk att den nuvarande regeringen blir mer försiktiga med att driva sina egna frågor vilket i sin tur riskerar att försvaga förtroendet.

Precis som Trump var Bolsonaros inspiration och förebild, har den brasilianske presidenten blivit inspiration för en våg av politiska efterföljare i andra latinamerikanska länder.

Veckorna efter valet i Brasilien fanns hela den miljön samlad på en konferens i Mexiko anordnad av organisationen CPAC (Konferensen för konservativ politisk handling). Där deltog Trumps rådgivare och ideolog Steve Bannon, som oreserverat ställt sig bakom bolsonarismens anklagelser om valfusk. Konferensens talare tog upp många teman som är välbekanta i den internationella ytterhögern – politisk korrekthet, ”genusideologin”, ”kulturmarxism” och Agenda 2030.

Men också med ett för de latinamerikanska rörelserna speciellt fokus på ”kommunismen”. Vänsterns tidigare starka ställning på kontinenten och särskilt São Paulo-forumet – ett årligt möte för sociala rörelser som hade sin storhetstid under 00-talet – har i den latinamerikanska ytterhögerns världsbild fått en roll som ett kontinentalt center för en förmodad kommunistisk konspiration, dirigerad från Venezuela och Kuba, med syfte att infiltrera och ta över land efter land.

På konferensen i november förra året mötte Jair Bolsonaros son Eduardo Bolsonaro spanska ultrahögerpartiet Vox ledare Santiago Abascal, Chiles tidigare presidentkandidat José Antonio Kast och Argentinas Javier Milei, som seglat upp som en överraskande stark kandidat inför presidentvalet i oktober.

José Antonio Kast är kanske den mest konventionella högerpolitikern i gruppen, som varit kommunpolitiker och senare parlamentsledamot för Chiles traditionella högerparti UDI sedan 90-talet. Men 2016 lämnade han partiet och började föra kampanj med en ny, mer aggressiv stil. Kast fick stor uppmärksamhet genom avsiktliga provokationer – bland annat föreslog han att gräva en vallgrav längs landets norra gräns för att stoppa invandrare från Venezuela, med Trumps berömda mur som uppenbar förebild.

José Antonio Kast, vars pappa var nazist invandrad från Tyskland och vars storebror var Pinochet-minister, har sagt att han skulle rösta för Pinochet om han fortfarande levde. Han har talat om ”gaydiktatur” när parlamentet inför Pride lystes upp i regnbågsfärger. Till skillnad från Trump och Bolsonaro accepterade han dock sitt nederlag mot nuvarande presidenten Gabriel Boric i valet 2021, och har inte uppmuntrat radikala aktioner utanför det politiska systemet. Samtidigt har José Antonio Kast fortfarande stort inflytande över chilensk politik. I maj i år blev hans Republikanska partiet största parti med drygt 40 procent av rösterna, i den församling som ska arbeta fram landets nya konstitution för att ersätta den som hängt kvar sedan Pinochet.

På andra sidan Anderna, i Argentina, hittar man den senaste uppstigande stjärnan inom ytterhögern som enligt opinionsundersökningar har en chans att nå presidentposten i höstens val. Det är den politiker som tydligast använder provokationen och en avsiktligt skandalös image som metod: Javier Milei.

Milei är ekonom, och var under åtskilliga år främst känd som en stående deltagare i TV-paneler, där han ofta arbetade upp sig till raserianfall, förolämpade motståndare, och ibland stormade ut ur studion. När han förra året meddelade sin presidentkandidatur var det få som tog det på allvar från början. Men han hade korrekt läst av en opinion som, efter år av ekonomisk kris, både är missnöjd med den sittande peronistiska center-vänsterregeringen och med den traditionella högeroppositionen som förknippas med den impopuläre ex-presidenten Mauricio Macri.

Något som utmärker den latinamerikanska ytterhögern generellt och som Bolsonaro och Kast har gemensamt är, till skillnad från de ibland mer välfärdsvurmande europeiska motsvarigheterna, en hård liberalism i ekonomiska frågor. Men ingen annan går så långt som Argentinas Milei, som själv kallar sitt regeringsprogram ”Motorsågsplanen”.

Han vill ersätta den nationella valutan med dollar, avskaffa eller skära ned mängder av sociala program och säger att det totala avskaffandet av staten bara är ”ett tekniskt problem att lösa”. Han ser heller inget moraliskt problem med att människor säljer sina organ och menar att det på sikt borde vara tillåtet för föräldrar att sälja sina barn.

I den offentliga debatten är det främst sådana ekonomiska frågor, och angrepp på motståndarnas korruptionsaffärer, han talar om. Inför övertygade anhängare har han också tagit upp teman typiska för den internationella extremhögern: när han bjöds in som talare av spanska Vox fördömde han ”genusideologin”, varnade för en världsomspännande ”kulturmarxistisk” konspiration och en kommade ”ekologistisk diktatur” via ”Agenda 2030”. Han delar också med Bolsonaro, och med deras nordamerikanska förebilder, idén om att låta befolkningen beväpna sig.

På den irländska puben Dekker’s Beer i Buenos Aires-förorten Avellaneda har Mileis kampanj ett möte för att drilla och peppa lokala aktivister. I panelen är de mest kända deltagarna Lu Palavecino och Lilia Lemoine, två sociala medie-stjärnor som blandar lättklädda bilder med konservativ politik. Progressivismen är kvinnornas fiende, menar de, och plockar upp argument bekanta från den internationella antitrans-debatten. Palavecino kallar abort ”mord med familjerelation som försvårande omständighet”. Vid några tillfällen varvas föreläsningarna med talkörer och en kampsång som i stilen är lustigt lika ärkefienden peronismens motsvarigheter. 

En annan av föreläsarna på kampanjmötet är César Moreno, politisk youtuber med publik över hela Latinamerika. Han påminner deltagarna om att dela något utspel från kampanjen varje dag.

–  Det här landet har gått så långt till vänster att sunt förnuft kallas högerextremism. Man bestraffar ansträngning och belönar passivitet, säger han.

Milei är den första politiker han känt något förtroende för.

–  Den etablerade oppositionen må låta bra när de talar, men de gör ingenting i praktiken. Bakom kulisserna hör de alla till samma system, regering och opposition.

Som flera av föreläsarna talar han om en ”kulturkamp”.

Den 1 september förra året blev det uppenbart att även Argentina har fått en ytterhöger beredd till våld. Det var då Fernando Sabag Montiel klev fram framför vicepresidenten (och ex-presidenten) Cristina Fernández de Kirchner och kramade avtryckaren på en pistol bara någon decimeter från hennes huvud. Pistolen klickade. Hade skottet gått av hade landet antagligen kastats in i politiskt kaos.

Sabag Montiel identifierades snart som medlem i den radikala organisationen Revolución Federal. Han och tre andra ur gruppen var den cell som direkt planerat attentatet. Ytterligare fyra medlemmar, däribland ledaren, har gripits och åtalats för brott som uppvigling, men det återstår ännu att se om de också kan knytas till mordförsöket.

Var Revolución Federal egentligen står politiskt är lite oklart; deras sociala medie-inlägg är nästan helt inriktade på hatiska attacker och öppna våldsuppmaningar mot sittande regering och ibland ”socialister” i allmänhet.  Men Fernando Sabag Montiel själv har uppmärksammats för att han har nazistsymboler tatuerade.

Milei och hans rörelse vill se sig som helt skilda från terroristerna som försökte mörda Fernández de Kirchner. Så när avslutningstalaren på evenemanget säger att valet handlar om ”seger eller nederlag, att döda eller dö” ska det förstås metaforiskt. Men det går inte att komma ifrån att den alarmistiska retoriken och totala demoniseringen av motståndarna liknar den som drev Revolución Federal till mer militanta metoder.

–  Det finns inte en sammanhållen organisation utan en diffus rörelse, ett nätverk med forum, tankesmedjor och forskningsstiftelser som knutpunkter. Stormtrupperna på gatan är en del av det nätet, säger Paula Giménez, från forskningsstiftelsen Latinamerikanska centret för strategisk analys.

Indikationer – men än så länge inga definitiva bevis – pekar också mot att cellen kan ha haft stöd från mer etablerade kretsar.

En parlamentsledamot på ytterkanten i den etablerade högern gjorde dagarna innan attentatet uttalanden som verkar tyda på att han hade kunskap om vad som skulle hända. En utredning pågår och polisen har beslagtagit datorer och telefoner tillhörande honom och hans stab, men ingen har hittills meddelats brottsmisstanke.

Cristina Fernández de Kirchner och hennes anhängare har anklagat polisen och rättsväsendet för att sabotera en effektiv utredning av sådana kopplingar uppåt – bland annat raderades innehållet i Sabag Montiels mobiltelefon i vad som sades vara ett misstag. Trots att mycket av innehållet har kunnat återskapas spär det på misstron. Och i Argentina, liksom andra länder i Latinamerika, finns det enligt Paula Giménez särskilda skäl till oro när den radikala delen av ytterhögern växer sig starkare och går längre.

–  Det finns sympati för högerextrema rörelser inom delar av samhällseliten, däribland några av landets rikaste familjer, och inom statsapparaten och rättsväsendet. Det var så under diktaturen och det lever fortfarande kvar.