Krafter bakom svensk mångkultur?

Hösten 2021 anordnades det visningar av propagandafilmen Varför är Sverige en mångkultur? Innan den lades ut på olika sociala medier med uppmaningen att fritt sprida den vidare. Filmen rönte omgående positiva reaktioner i stora delar av den svenska extremhögern och spreds vidare i en mängd olika kanaler. Bakom filmen står det högerextrema bolaget Palaestra Media, som drivs av Jonas Nilsson, som i sin tur har sin bakgrund inom den nazistiska miljön. 

I filmen målas det upp en svart-vit bild av ett splittrat Sverige som på grund av invandringen är i förfall. Filmen driver tesen att ett riksdagsbeslut från 1975 är orsaken till situationen och att det i sin tur drevs på av ”judiska intressen” – inte minst via samhällsdebattören och journalisten David Schwarz. 

Det är en konspirationsteori som fått fäste i stora delar av den svenska extremhögern. 

”Det här är vår tids viktigaste fråga, och om vi kan förstå hur och varför vi har hamnat där vi har hamnat så kan vi lättare ta ut en riktning mot ett samhälle som vi kan vara till freds med” står det att läsa i den ödesmättade presentationen av filmen. Omslaget visar tunga svarta moln över Rosenbad, en öde gata förutom en förbipasserande kvinnogestalt i svart fotsid abaya, den traditionellt muslimska kvinnodräkten som täcker hela kroppen utom ansiktet, och ett uppförstorat sepiatonat porträtt av Olof Palme. 

Palme-regeringen var efter valet 1973 inne på sin andra mandatperiod. Men det parlamentariska läget var svårt. S och V hade 175 mandat, lika många som M, C och FP. I de fall riksdagen inte kunde enas var det lottning som gällde. Efter mandatperioden ändrades riksdagens sammansättning för att undvika att en liknande situation skulle ske igen. 

Men när riksdagen den 14 maj två år efter valet hade regeringens proposition för invandrar- och minoritetspolitiken på dagordningen behövdes ingen lottning. Målen och riktlinjerna klubbades igenom av en enig riksdag. Det fastslogs bland annat att politiken ”bör präglas av en strävan att skapa jämlikhet mellan invandrare och svenskar.” Borta var assimilationsparadigmet. 

Den ansvarige ministern och statsrådet Anna-Greta Leijon (S) var nöjd. 

”Herr talman! I dag är det en viktig dag för svensk invandrarpolitik. Man kan hävda att det är första gången vi lägger fast en långsiktig målsättning för samhällets insatser när det gäller att förbättra invandrarnas sociala och kulturella situation”, sammanfattade hon från talarstolen. 

Anna-Greta Leijon blev tillfrågad av Olof Palme efter valet 1973 om att ingå i regeringen. Hon hade då en gedigen erfarenhet av att arbeta med frågor rörande arbetsmarknad och jämlikhet, bland annat från Arbetsmarknadsstyrelsen. Det var också de frågorna som hamnade på hennes bord. 

– Men sedan kom Palme och sa att du måste ta invandrarfrågan också, säger Anna-Greta Leijon när hon i dag tänker tillbaka på tiden för hennes tillträde. 

När hon ser tillbaka på riksdagsbeslutet 1975 så kan hon fortfarande känna stolthet över beslutet och den utredning som låg bakom det.  

– Det var en visionär utredning och jag var stolt över att vi kunde lägga fram den och jag är fortfarande stolt över det, säger hon och konstaterar samtidigt att det sedan dess hänt mycket och att utmaningarna ser annorlunda ut i dag. 

Hon ger flera exempel på vad beslutet fick för konsekvenser de kommande åren: hemspråks- som svenskundervisningen reformerades, den kommunala rösträtten för utländska medborgare boende i Sverige infördes, stöd i olika former till kulturella verksamheter för ”språkliga minoriteter” kom på plats, tolkfrågan lyftes och mycket annat. 

Sedan tidigare fanns ett uttalat jämlikhets- och valfrihetsmål, men nu tillkom ett mål om samverkan. 

– Det senare hade man inte betonat så mycket tidigare, alltså behovet av att få en samverkan mellan gamla och nya svenskar. Sedan var det så, och det står väldigt tydligt, att man måste kunna välja i vilken grad man vill uppgå i en svensk kulturell identitet och i vilken grad man vill behålla och utveckla den ursprungliga identiteten. 

Hon påpekar att det såklart handlade om att man ska göra det inom ramen för svensk lagstiftning och en intressegemenskap som omfattar hela det svenska samhället. Hon påpekar också att de här diskussionerna fördes i många länder vid den här tiden. I Europa hade man de föregående decennierna sett en ökad arbetskraftsinvandring och prognosen var att invandringen skulle komma att öka.  Sedan dess har debatten om invandring, integration och assimilation gått het. Och i dag är den enighet som rådde 1975 som bortblåst. 

Sverigedemokraterna hävdade i sin budgetmotion 2014 att beslutet som togs 1975 innebar att ”Sverige inte längre ska vara en svensk nation, utan en mångkulturell sådan”.  Andra har gått än längre i sin tolkning av riksdagsbeslutet.  

Den ovannämnda filmen var inte först ut. Konspirationsteorin började spridas för snart 15 år sedan, när boken Hur Sverige blev en mångkultur skriven av pseudonymen Meister Eckehart kom ut på ett till Nationalsocialistisk front närstående förlag. 

Men det är under senare år som konspirationsteorin börjat få ett större fäste. Ingrid Carlqvist, en centralfigur inom den svenska extremhögern, gav till exempel 2018 ut sin bok Från Sverige till Absurdistan där teorin gavs stort utrymme. Intresset har även föranlett en nytryckning av Meister Eckeharts bok, förlaget har dock hunnit byta ägare och är i dag knutet till den rasideologiska föreningen Det fria Sverige. 

Det ska påpekas att antisemitiska grupperingar länge hävdat att judar är pådrivande i invandringen till Västvärlden. Det finns även moderna sådana teorier som till exempel kopplas till finansmannen George Soros. Men det nya här är att det härleds till ett specifikt år och en specifik lag i den svenska historien, även om de andra teorierna vävs in även i denna. 

Som så ofta när det kommer till antisemitiska konspirationsteorier och myter om en dold judisk och världsomfattande makt, så blandas historiska fakta med påhittade samband, omtolkningar och rena lögner. Enskilda händelser, företeelser och personer väljs ut och ges en överdriven – eller förminskad – betydelse för ett större händelseförlopp. 

I det här fallet påstås till exempel så väl samtida politiker som allmänheten inte ha haft koll på vad det var de egentligen klubbade igenom 1975. Åtminstone förstod få vilka konsekvenserna skulle bli och i vems ledband de gick. 

Anna-Greta Leijon reagerar på hur extremhögern förvanskar det historiska skeendet. 

– I den här konspirationsteorin framställs beslutet som om det närmast var en kupp, att det var ogenomtänkt och inte förberett. Och det är ju verkligen så fel som det kan vara med tanke på den gedigna utredningen vi hade en gång i tiden. Det var en parlamentarisk utredning och en omfattande remissbehandling. Man kan verkligen inte säga att det var ett beslut som kuppades igenom utan att det var väl förberett, säger hon.

Frågan om varför Sverige har mångkultur, eller kulturpluralism som det tidigare kallades, och vilka intressen som drev på utvecklingen är enligt den högerextrema mytologin något som än i dag är höljt i dunkel för den stora allmänheten. Mångkultur är dessutom en omständighet som inte ens får ifrågasättas enligt samma berättelse. Högerextremisterna själva anser sig dock ha genomskådat lögnen.  

”Det faktum att processen att omvandla Sverige från en kulturellt homogen nation till en mångkultur i grund och botten var en etnisk konflikt märks framför allt om man betraktar bevekelsegrunden hos de aktivister som verkade för denna process. Att de drevs av etniska särintressen står bortom allt tvivel, vilket inte minst var synbart bland de judar som var aktiva i processen, vilka utgjorde den mest pådrivande och av allt att döma den avgörande gruppen för en omvandling av Sverige till en mångkultur”, menar Eckehart, som specifikt lyfter David Schwarz som den drivande.  

Ingrid Carlqvist är i sin bok Från Sverige till Absurdistan inne på ett likande spår om en ”etnisk konflikt” där ”svenskarna” står som förlorarna.  ”Sedan David Schwarz och hans trosfränder började arbeta på att förvandla det homogena Sverige till en mångkultur, har vårt land blivit extremt mycket sämre för oss”, skriver Carlqvist. 

I konspirationsteorin påpekas att även röster från andra minoriteter gjorde sig hörda i den förda debatten. Men det framhålls samtidigt att det judiska dominerar och har ett större inflytande.   

David Schwarz står alltså i centrum för den högerextrema konspirationsteorin. Han föddes 1928 i Polen, i ett judiskt hem. 1950 kom han till Sverige efter att ha överlevt nazisternas koncentrationsläger och Förintelsen. De första åren i Sverige tillbringades på sanatorier på grund av tuberkulos.  

1964 reagerade Schwarz, som då var en nyexaminerad student, på ett inslag i Sveriges Radio om invandring. Samma år skrev han en uppmärksammad debattartikel i Dagens Nyheter. Inlägget blev en startpunkt på följande års debatt om att förändra assimilationspolitiken till att handla om integration.  

De föregående decennierna hade Sverige sett en arbetskraftsinvandring från länder som Italien, Jugoslaven, Grekland och framför allt Finland. Många av dem som kom på grund av jobb valde senare att stanna. Schwarz menade att det var en utveckling som förändrade Sverige.  

– Han var tidigt ute och påpekade att omvandlingen av Sverige till ett invandrarland kommer att få konsekvenser, att det var en ny tid. Assimilering präglade då synen – vilket han tyckte var en orimlig hållning. Han ansåg att man kunde integreras och samtidigt behålla sin egen bakgrund och kulturella särart.  

Det säger Henrik Román, som i dag är lektor på Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier vid Uppsala universitet. 1994 skrev han en debattstudie och levnadsteckning med fokus på David Schwarz. Román säger att han inte minns alla detaljer från studien, men han påpekar att Schwarz hade en central roll i dåtidens invandrardebatt.  

– Schwarz var en pionjär i den frågan. En fritänkande. Han var också glad i att skapa debatt.  

För extremhögern står David Schwarz för någonting annat. Så här förklaras händelseförloppet och den ”etniska konflikten” i Meister Eckeharts bok:  ”Den process som omvandlade Sverige från att eftersträva kulturell homogenitet till att bli en mångkultur var ytterst snabb. Den inleddes med Schwarz debattinlägg i Dagens Nyheter 1964 och fortsatte i de efterföljande tidningsdebatter där främst medlemmar ur olika minoritetsgrupper, framför allt judar, krävde införandet av mångkultur.” 

Längre fram i boken förstärks den konspirationsteoretiska synen på judar och Schwarz roll ytterligare:  

”Det fanns ingen annan folkgrupp som lika aktivt agerade för mångkultur, och i synnerhet ingen annan person som lika påtagligt kom att prägla debatten om invandrarpolitiken i Sverige som Schwarz.” 

Men det är inte bara debatten som utgör ”bevisen” för det judiska inflytandet i den högerextrema progandan. En väv av möten, omständigheter och händelser binds samman för att mottagaren av konspirationsteorin dels ska förstå hur raffinerad den judiska planen är, dels inse vilket inflytande judarna har på makten.  

Det handlar om allt från att debatten startade i den ”judiska” tidningen Dagens Nyheter till att David Schwarz vid ett tillfälle mötte Olof Palme – som enligt konspirationsteorin agerade under starkt inflytande av judiska krafter. Enligt den högerextrema berättelsen så är det ”judiska intressen” som driver David Schwarz och han backas upp av andra judar för att nå sitt mål, något han anses lyckas med. Det är således förklaringen till att det 1968 tillsätts en Invandrarutredning som senare kom att ligga till grund för riksdagsbeslutet 1975.  

– David Schwarz egen bild var att han hade bidragit till att frågan hade kommit på bordet. En av dem som dragit sitt strå till stacken. Mer sammanbundet minns jag det inte som, nyanserar Henrik Román bilden av Schwarz.  

Henrik Román påpekar också att politiken som genomfördes nog inte som helhet var något som Schwarz tyckte gick tillräckligt långt. 

– Min slutsats var att han hade sin röst och roll för att förorda en typ av kulturell mångfald, vikten av att få ha flera identiteter och att det var en del av en framgångsrik invandringspolitik. Han upplevde under 90-talet att detta inte hade nåtts. 

Henrik Román menar att det i hans egen studie fanns en poäng att lyfta fram David Schwarz bakgrund som polsk-judisk flykting för att förstå varför de här frågorna hade betydelse för honom. 

– Att utifrån det göra någon koppling att det skulle finnas en judisk organisatorisk idé bakom är långsökt. Men att ens eget engagemang bottnar i ens egen erfarenhet är ju vanligt. Och för honom var det erfarenheten av det som skedde under andra världskriget och att komma till Sverige efter kriget, säger han. 

Journalisten Nora Weintraub tog 1996 över efter David Schwarz som chefredaktör på Invandrare och minoriteter, den tidskrift Schwarz grundade 1974. De hade en professionell relation fram till David Schwarz död 2008. Hon menar att Schwarz var en eldsjäl som var före sin tid och som krävde mycket av sina medarbetare.  

Hon tycker att det är rimligt att lyfta fram Schwarz gärningar. Han var drivande i många frågor som än i dag är aktuella som kampen för bevarandet av minoritets- och invandrarspråken. 

– David Schwarz tyckte att det är viktigt att människor kan ha dubbla identiteter, tala flera språk på modersmålsnivå och känna sig hemma i flera kulturer, säger Nora Weintraub.  Enligt Nora Weintraub så bör vi förstå Schwarz eftermäle med att han ställde de obekväma frågorna och att de frågorna kom att inspirera till att det forskningsfält rörande frågor om integration, migration etc som vi ser i dag utvecklades.  

– Det startade med Davids frågor, och det är ganska stort. Han ställde frågorna som forskningen senare kunde ge svar på. Det är fantastiskt. Det är inte hans forskning, eller hans svar. Men han krävde svar från forskare och politiker. Han lyfte frågor som vi fortfarande diskuterar, säger hon.  

Nora Weintraub menar att David Schwarz skrev anmärkningsvärt lite om den judiska minoriteten, med tanke på sin bakgrund. Att han skulle ha agerat med målet att bara gynna den judiska gruppen menar hon är trams.  

– Det är ju traditionell antisemitisk propaganda som vi sett sedan Hedenhös. Och den här konspirationsteorin är ju horribel, det går inte att säga något annat.

I konspirationsteorin kring riksdagsbeslutet och det påstådda judiska inflytandet blandar extremhögern uppgifter från etablerade studier och forskning med slutsatser från internationella antisemitiska författare och debattörer. Mycket av omständigheterna runt Schwarz och den debatt han var del av bygger på Henrik Románs studie från 1994. Att använda sig av etablerade studier och forskning ger arbetet ett skimmer av vederhäftighet. 

Men även om personerna som driver på konspirationsteorin hämtar information från Románs studie, så har de samtidigt anpassat och förvanskat datan för att passa deras egna syften. 

Román har i sin studie en bibliografi över tidnings- och tidskriftsartiklar kopplade till debatter som kan knytas till David Schwarz. Det är dels artiklar som Schwarz själv skrivit, dels reaktioner som var relaterade till hans inlägg.  

Det Meister Eckehart gör i sin bok Hur Sverige blev en mångkultur är att han, utifrån Románs översikt, sammanställer hur många artiklar det rör sig om, vilka som har skrivit dem och lägger utöver det till information om skribentens ”etnicitet”. I det finstilta påpekas att information är bearbetad, men hur och vad som har bearbetats framgår inte.  

I Eckeharts bearbetning uppges 40 procent av alla inlägg komma från ”judar”, något han sedan använder som ett bevis på hur judedominerad debatten var (”svenskar” står i samma bearbetning för 33 procent av inläggen). Att det rör sig om blott tre personer som står för det ”judiska” problematiseras inte. Men framför allt undviker Eckehart att påpeka att Románs förteckning inte är en fullständig sammanställning av debattinlägg som rör invandrarpolitiken utan sådana som är kopplade just till Schwartz (som själv står för en betydande majoritet av de så kallade judiska inläggen).  

Totalt är det 72 inlägg och ledartexter under perioden 1964 till 1968 som Eckehart hänvisar till. Dessa är hämtade från ett flertal olika medier. Att utifrån ett sådant litet material, i genomsnitt 1,2 inlägg i månaden, landa i slutsatsen att frågan styrdes och kontrollerades av judar kan te sig märkligt.  

Utifrån Eckeharts bearbetade data kan man dessutom konstatera att inläggen från ”judar” under perioden i genomsnitt var ett varannan månad. Det hindrar honom inte från att dra slutsatsen:  ”Detta faktum i sig ger en god bild av hur framträdande och pådrivande Schwarz var i invandrardebatten”. 

– Verkligheten kan konstrueras utifrån egna syften. Och så uppfattar jag att min bok har använts här. Det är ju ett sätt att ge en vederhäftighet till teorin, och det bör man såklart förhålla sig kritisk till, säger Henrik Román.  

När Ingrid Carlqvist i sin bok Från Sverige till Absurdistan sprider vidare samma konspirationsteori utifrån Eckehart har uppgiften om att datan är bearbetad helt försvunnit. Hon skriver att ”Román slog fast att gruppen judar stod för 29 inlägg (40 procent)” och tillägger att det är ”anmärkningsvärt” med tanke på hur liten andel av den svenska befolkningen som utgörs av judar.  

– De debatter jag redogjorde för har de sammanfattat utifrån sin egen ideologiska ingång – på ett sätt som definitivt är deras egen bearbetning. De har använt ett källmaterial som de sedan kokat ihop till en konspirationsteori. Att någon har förekommit i en debatt anses bevisa att personen är drivande, inflytelserik etcetera, säger Henrik Román. 

Det mesta tyder på att konspirationsteorin om ett judiskt inflytande över den svenska mångkulturen är inspirerad av den amerikanska akademikern Kevin MacDonald, som är närmast fixerad vid judar och som driver tesen att judar har ett antal egenskaper, ”karaktärsdrag”, som deterministiskt påverkar deras handlande.  

I sin bok Kritikkulturen, som 2004 gavs ut på svenska av högerextrema Nordiska förlaget, skriver han bland annat att den ”judiska inblandning i påverkan på Förenta staternas invandringspolitik är särskild värd att uppmärksamma” och driver tesen att det finns en ”etnisk konflikt mellan judar och icke-judar på invandringspolitikens område”.  

Kevin MacDonald menar att judar i USA och andra länder drivit på för en ökad invandring till Västvärlden:  

”En rimlig slutsats synes vara att judiska organisationer enhetligt förespråkat en omfattande invandring av alla rasliga och etniska grupper till västerländska samhällen och även förespråkat en mångkulturell modell för dessa samhällen.” 

I den svenska filmen Varför är Sverige en mångkultur? och de nämnda böckerna fångas de här idéerna upp. Men det framställs samtidigt som att ”judarna” har en dubbel agenda, dubbla lojaliteter. När det kommer till Israel är de sionister som förespråkar judisk nationalism och ett etnonationalistiskt tänkande.  

Judarna drivs alltså enligt högerextremisterna av den här ”dubbelheten” och beroende på var de befinner sig i världen försöker de påverka styret för att gynna deras eget välbefinnande. Enligt den högerextrema logiken tjänar judar alltså på mångkulturen eftersom den samtidigt försvagar majoritetsbefolkningens makt.  

”Man får en mångkultur här, där man erhåller ett stort minoritetsskydd bland andra minoriteter och så får man en etnostat där med Israel som utgör ens hjärta och andliga centrum”, säger Jonas Nilsson i filmen Varför är Sverige en mångkultur?.  

Mångkulturens negativa sidor är ingalunda okända för den judiska gruppen, enligt konspirationsteorin. Jonas Nilsson igen: 

”De motsättningar vi upplever i dag är ett direkt resultat av den mångfald Schwarz förespråkade, vilket Schwarz och de övriga judiska opinionsbildarna och lobbygrupperna var väl medvetna om. Det är också anledningen till att de inte applicerar samma form av mångfald och öppna gränser i Israel.” 

Det ”judiska” inflytandet ökar samtidigt som ”svenskarna” allt mer förlorar kontrollen över sin egen nation, enligt Nilsson.  ”De främjar samtidigt sin grupp varpå vi får den här situationen där en extrem liten minoritet kan få ett extremt stort inflytande”, sammanfattar han situationen.   

Tillbaka till Anna-Greta Leijon som suckar efter att hon tagit del av konspirationsteorin. 

– Även om David Schwarz var en aktiv röst i debatten så var det ju inte han eller någon  sammansvärjning utav judiska intressen som styrde det här, säger hon. 

Anna-Greta Leijon påpekar att det inte finns någon grund i att David Schwarz var bakgrunden till invandringsutredningen 1968 eller drivande i att det blev ett riksdagsbeslut 1975. Hon hänvisar till den stora uppslutningen bland såväl remissinstanser som riksdagspartierna.    

– David Schwarz var ju en aktiv person som syntes i tidningarna och jag vet att jag träffade honom några gånger. Han var ju väldigt ivrig och aktiv. Men att det här skulle vara en judisk konspiration, och alla de här teorier de för fram, det är ju bara skitsnack.