De Geer ”med stort D” som Carl Johan är noga att påpeka. Ett namn med långa anor. Adelssläkten har haft flera högt uppsatta och kända män. Louis De Geer (1587–1652) som brukar kallas ”den svenska industrins fader”. Sveriges första statsminister och grundare av den riksdagsordning som gällde i Sverige från slutet av 1800-talet fram till grundlagsreformen på 1970-talet och så ytterligare en svenska statsminister. Båda med namnet Louis De Geer.
Och så Carl Johan Louis De Geer, född 1938. En diplomatson som tidigt kom till insikten att adel och borgerlighet inte är bättre eller finare än andra. Uppväxt på både skånska slott och hos sin psykiskt sjuka mamma, som lyckades dölja vanvården av barnen och misären i hemmet bakom sin friherrinnetitel och den fina östermalmsadressen. Dessutom ett par år hos sin mormor – en trygg och kärleksfull vuxen men samtidigt en övertygad nazist och Hitler-älskare.
Med den brokiga bakgrunden började hans konstnärliga yrkesbana vid en tid när socialism, feminism och internationell solidaritet präglade Stockholms kulturella och politiska liv. Carl Johan De Geer blev en del av den gemenskapen.
Under tidigt 1960-tal var han med i en liten organisation som kallade sig Totalvägrarna. Inga vapen, ingen militärtjänstgöring – inte ens civilplikt.
– Vi ansåg att alltihop stöttade militärstrukturen som inte borde finnas. Vi resonerade mycket kring att det skulle finnas en positiv fred som betydde att alla var vänner.
Antimilitarism, antiimperialism och antirasism.
I sommar fyller Carl Johan De Geer 86. Men hans ungdomspolitiska uppfattningar är fortfarande i stort sett desamma. Det berättar han när vi möts på en uteservering i centrala Stockholm.
Han beskriver sig fortfarande som en internationalist, en världsmedborgare.
– Jag blir väldigt upprörd av alla valaffischer nu inför EU-valet när de fjantar sig med att det ska bli mer gränser. Det kommer ju bli en katastrofal flyktingsituation i framtiden med tanke på klimatförändringarna och då skulle vi väl behöva ta emot många många fler.
Det var engagemanget i Vietnamrörelsen som på 1960-talet fick honom att bli förbannad på nationalismen. Längs demonstrationståget utmed Strandvägen mot USA:s ambassad stod män i kavaj och slips med svenska flaggor. De protesterade mot demonstrationen.
Carl Johan blev arg och på natten skrev han ”kuken” på en brinnande svensk flagga ihop med uppmaningen att svika fosterlandet och vara onationell. Året var 1967 och det grafiska bladet skulle komma att bli ett av hans mest kända verk efter att polisen gick in på galleriet där de ställdes ut och beslagtog trycken.
– Det är ju ganska uppseendeväckande. Det är ju sånt som sker i Ryssland eller under nazismen i Tyskland men inte i Sverige. Fyra år senare ändrades lagen och de var inte längre olagliga men då var trycken redan förverkade.
Carl Johan dömdes för uppvigling och för skymfande av rikssymboler.
Även om Carl Johan De Geer står fast vid sina politiska övertygelser så finns det en fråga han bytt hållning i. Från avståndstagande från släkt och familj till en känsla av ansvar för vad namnet De Geer för med sig. Eller som han själv beskriver det i den inspelade speakerrösten som fyller rummet på hans utställning ”Släkten och slavarna”, som visats på flera håll i landet och i skrivande stund på Stadsmuseet i Stockholm:
”Vi var överens om en sak, vi hade inget ursprung. Dessa tankar var en viktig del av tidsandan. Det gällde att börja om från början med allting. Genetiskt sett fanns en släkt men jag suddade bort det där ur mitt huvud. Bättre att låta sina vänner bli ens nya släkt.”
Utställningen syftar till att revidera historien om den första Louis De Geer, ”industrins fader”. Under 1600-talet hade han en slavstation i Ghana där slavars såldes och skeppades till Sydamerika och Västindien. Historien var inget det pratades om i familjen och Carl Johan fick kännedom om den först i början av 2000-talet i mötet med en nigeriansk man på en mataffär i Stockholm som upplyste honom om Cape Coast Castle som stationen hette.
– Att vara mot slaveri är ju inte direkt någon kontroversiell åsikt, men med tanke på att man har velat förtiga det var det viktigt för mig att jobba med. Det går ju inte bara att tycka att Louis De Geer var en strålande person som förde Sverige in i framtiden.
Louis De Geer bodde själv ett stenkast från Stadsmuseet och det gör även Carl Johan. Louis De Geer levde i en tid där mänskliga rättigheter inte existerade och tyckte uppenbarligen inte att människohandel låg i strid med att vara en god kristen eller ett brott mot den allmänna moralen.
Även i dag utmanas mänskliga rättigheter, som exempel tar Carl Johan Israels krigföring Gaza. Men också de politiska krafter som undergräver FN:s mandat och ställning och som ser internationella konventioner som ett hot mot den nationella suveräniteten.
En utveckling som Carl Johan beskriver som ”chockerande”.
2001 släpptes kortfilmen Mormor, Hitler och jag. Även den en uppgörelse med den egna familjehistorien.
– Vem har en släkting som ätit lunch med Mussolini? Det är ju jättekonstigt att kunna säga det och att mormors enda beskrivning av lunchen var att det var trevligt, att de var finklädda och att det bjöds på god mat.
Mormodern, som var nazist, beskyllde judarna för morfaderns självmord innan Carl Johan var född. Hon förbjöd barnbarnen att ha judiska lekkamrater och hade tidningen Die Kunst im Deutschen Reich med stora hakkors i guld på omslaget liggandes i tamburen. Tidningssamlingen gick i arv till Carl Johan.
Samtidigt var mormodern kärleksfull, tryggheten under en i övrigt otrygg barndom. Dubbelheten skildras i kortfilmen. Bakgrunden till att han gjorde den var morden i Malexander. Carl Johan De Geer hade sett Lars Noréns uppsättning 7:3 på Riksteatern i Hallunda och drabbades efter polismorden i Malexander av dåligt samvete.
– Jag förstod inte det diaboliska. Jag tyckte när jag såg den att de här personerna verkade ganska intelligenta och att man förstod dem lite. När sedan de där morden skedde så förstod jag att jag inte hade tagit nynazismen på tillräckligt allvar.
Trots de tunga temana så är Carl Johan De Geer känd för starka färger, lekfulla stil och humor. Han har jobbat med fars, bland annat de kultförklarade tv-serierna Tårtan och Privatdetektiven Kant. Han kallar stilen för skämtfri humor. Han står bergfast i sitt försvar för konstens frihet och rätt att häckla ideologier, religion och makthavare.
Förutom sitt eget åldrande, rädslan för att inte kunna fortsätta arbeta så är han rädd för den politiska utveckling han tycker sig se. Demokratin som riskerar monteras ned.
Samtidigt, kanske tack vare de många tidsperioder han varit verksam under, tycker han sig se en viss komik när han betraktar samtiden. Humor och allvar. Som livet i stort. Och kanske är det särskilt sant för den före detta adelsmannen och totalvägraren Carl Johan De Geer.
