”Trodde aldrig det var något jag själv skulle uppleva”

Var det i Frankrike, USA eller England förnekandet först dök upp? Var det kanske en skotte, en engelsman eller till och med en svensk?

I antisemitiska kretsar är förnekande och förminskande av Förintelsen ständigt närvarande. Inom forskningen har olika teser lyfts om vem som var den första förintelseförnekaren.

När Historisk tidskrift 1996 hade temanummer om antisemitism framförde idéhistorikern Stéphane Bruchfeld i en artikel själv tesen att det första förnekandet uppstod i Frankrike. I dag kallar han jakten på den första förintelseförnekaren för nonsens.

– Jag baserade det på sekundärkällor då, som man ju ofta gör. Jag visste inte bättre kan man säga.

Nu, efter att ha bedrivit egen forskning med olika intensitet och med olika ingångar i ämnet i ytterligare 25 år, gör han det. De första förintelseförnekarna var varken fransmän eller amerikaner, det var den nazityska regimen själv.

– Väldigt mycket av förnekar- och revisionistpropagandan har förebilderna och rötterna i förkrigstidens och krigstidens nazipropaganda. Lite förenklat uttryckt följer man Joseph Goebbels hela vägen fram till i dag. Det finns en kontinuitet sedan 30-talet, säger Stéphane Bruchfeld.

Joseph Goebbels var Adolf Hitlers propagandaminister och hade en central roll i spridandet av antisemitisk propaganda. Som ett sätt att legitimera krig och förföljelser hävdade Nazityskland alltid att de försvarade sig, i själva verket hade judarna förklarat krig mot Tyskland, hävdade de. Regimen använde sig av konspirationsteorier och obskyra skrifter som skulle visa en global judisk komplott för att utrota tyskarna och erövra världen.

Än i dag är det vanligt i miljöer där Förintelsen förnekas att påstå att Nazityskland i själva verket ”försvarade sig”. Andra centrala element i förintelseförnekandet är att vägra erkänna att det fanns en systematisk utrotningspolitik över hela den europeiska kontinenten och delvis Nordafrika. De verkliga krigsförbrytarna var i stället Tysklands allierade fiender. De allierade beskrevs som judarnas verktyg i deras kamp mot Tyskland.

– Det handlar om att förneka, förminska och relativisera Nazitysklands förbrytelser. I förnekarmiljöerna kretsar egentligen allt kring judarna och det är ett arv från nazisterna. Judarna var och är huvudfienden.

Stéphane Bruchfeld själv kom först i kontakt med förintelseförnekandet under det tidiga 1990-talet när han utifrån sitt intresse för historia och politik brukade läsa på de så kallade BBS-forumen, elektroniska anslagstavlor som var föregångare till det vi i dag kallar internet.

– Där fanns ett par förnekare som la ut jättemycket material och jag blev otroligt provocerad för att jag inte kunde bemöta dem direkt. Så jag började läsa på, lärde mig om Förintelsen och förnekande i en parallell process. Sen slogs jag på de här BBS-tavlorna, bland annat tillsammans med Ali Esbati som väl bara var runt 16 år då – men det vet han inte för jag använde inte mitt eget namn.

Sedan dess har Stéphane forskat på antisemitism och förintelseförnekandets upprinnelse. Den aktivistiska ådran han hade som yngre forskare, där föreställningar om att avslöja och bekämpa förnekarna var en drivkraft, har i dag runnit av honom. Nu drivs han istället av nyfikenhet och en vilja att förstå en politisk miljö och utveckling. De oerhörda påståendena som förs fram inom förnekarmiljöerna till trots ser han något djupt mänskligt i att hamna i en föreställningsvärld, en bubbla, och försvara den.
Samtidigt menar han att det är viktigt att förändra bilden av förnekandet som något som efter kriget plötsligt dök upp från ingenstans.

– Man hittar det tidiga förnekandet framförallt i miljöer och hos individer som sympatiserade med Nazityskland och nazismen under 1930-talet och som under kriget ställde sig på Nazitysklands sida och aldrig backade från den positionen. Vissa i de här miljöerna gjorde faktiskt det, men de som jag studerar tog aldrig det steget utan de fortsatte att bränna broar och gick också djupare och djupare in i förnekandet. De hittade hela tiden nya vägar och argument att försvara Nazityskland och sig själva. Människor hör vad de vill höra, så har det alltid varit.

– Min poäng är att det inte finns någon första förnekare, det är fel frågeställning. Fel perspektiv. Det börjar överallt samtidigt och varje land har sitt eget rotsystem. Jag skulle utifrån innehållet i till exempel svenska Dagsposten, som kom ut som dagstidning mellan 1941 och 1951, kunna säga att de första förnekarna fanns i Sverige. Men det skulle bara vara nonsens, säger Bruchfeld.

Stéphane Bruchfeld pekar ut fyra centrala pelare som alltid varit grundläggande i förintelseförnekande: sympati och beundran för Nazityskland, försvar av Nazityskland mot olika anklagelser, motanklagelser mot de allierade och antisemitism.

– I Sverige började det redan på 30-talet, med en beundran för det ”nya Tyskland” som ur en katastrofal situation hade växt sig starkt. Pronazistiska Sveriges nationella förbund (SNF, reds. anm) ordnade till exempel studieresor till Tyskland 1938 och 1939 och reserapporterna i partitidningen uttrycker genomgående stor sympati och beundran.

– Man har tydliga sympatier för nationalsocialismen, när det gäller kritik så tillbakavisar man den som lögner och hetspropaganda. SNF är på sätt och vis särskilt intressant att studera, och partiet skiljer sig på flera sätt från rörelser som redan från början var tydligt fascistiska och eller nazistiska, fortsätter Bruchfeld.

Stéphane Bruchfeld beskriver att SNF blev allt mer antisemitiskt och anammar den nazityska världsbilden under Hitlerstyret och med det den nazityska propagandan och förintelseförnekelsen.  

– Men 1933 var förbundet inte pronazistiskt och de var inte heller ideologiska antisemiter. En ledande medlem förklarade till exempel 1933 att i SNU, som förbundet hette då, skulle det inte finnas någon antisemitism. Men det förändras snart. Man kan se hur den så kallade judefrågan som från att i princip ha varit en icke-fråga växer i betydelse för förbundet efter 1935, och vid krigsslutet förklarades kriget och Tysklands nederlag med att det var den ”internationella judendomen” som alltid hade stått bakom Tysklands fiender.

Enligt Stéphane Bruchfeld är förintelseförnekarna inte intresserade av att förneka andra förbrytelser – mer än som hjälpargument. Politiken mot romerna under 1930- och 40-talen, bryr de sig inte om. Tar de upp Zigenarnatten i Auschwitz-Birkenau, där över 3 000 romer gasades, är det för att förneka att någon kunde gasats – inte för att förneka den nazistiska politiken mot romerna, menar Bruchfeld.

I nazistiska och pronazistiska miljöer i Sverige menade man under kriget att uppgifterna om den pågående Förintelsen syftade till att driva in Sverige i kriget med ”lögnaktig hetspropaganda”.

– De förlitade sig på den tyska propagandan och de tyska förklaringarna. De var upprörda över propagandan från de allierade och de svenskar som stod på de allierades sida, som de kallade för ”skadegörare”.

I dag är det inte ovanligt att förintelseförnekare påstår att Förintelsen används för att ge judar sympati och pengar och legitimera Israel.

Att jämställa olika historiska tider och skeenden med andra är inte något som intresserar Stéphane Bruchfeld som idéhistoriker. Men är det något som han tycker att vi kan lära av historien för att förstå vår egen tid så är det att radikaliseringsprocesser kan gå väldigt snabbt.

– Människor förändras, man står på en plats och plötsligt står man på en annan, rent politiskt alltså, och då kan det vara svårt att gå tillbaka. När kriget tog slut var det i princip omöjligt att backa för dem som stöttat nazismen.

– För 20 år sedan trodde jag aldrig att det var något jag själv skulle uppleva runt omkring mig men se till exempel på trumpifieringen av det republikanska partiet under de senaste fyra åren, det blir svårt för dem nu att hitta en väg tillbaka. Och i Sverige och Europa ser vi en gradvis anpassning till nationalism, rasism och på sina håll fascism.

När vi sedan ska titta tillbaka på vår egen tid kan den sortens gradvisa förskjutningar vara svåra att upptäcka. Kanske är det därför som förintelseförnekande och historierevisionism har framställts och behandlats som något mystiskt, som något oförklarligt som plötsligt uppstått efter Förintelsen.

– Det jag vill bidra till är en avmystifiering. Det finns inget mystiskt alls med den.

Daniel Vergara