Våldet ekar fortfarande tio år efter Trollhättan

Att se videon utan ljud framkallar starkare känslor än med kvällstidningarnas pålagda effektmusik. Bilderna har visats oräkneliga gånger, men väcker fortfarande obehag. Skolkorridoren som ligger öde, den svartklädda gestalten som marscherar iklädd en lång slängkappa, en replika på en nazitysk militärhjälm och en mask som täcker ansiktet. Han vilar ett långt svärd mot sin högra axel och bär på en japansk dolk.

Övervakningsfilmen från grundskolan Kronan i Trollhättan visar ett stycke svensk historia, vare sig vi vill det eller inte. Den svartklädda gestalten är Anton Lundin Pettersson som den 22 oktober 2015 dödade tre personer och skadade två, det första skoldådet i Sverige med rasistiska motiv.

Med svärd tog den 21-åriga gärningsmannen elevassistenten Lavin Eskandars, läraren Nazir Amsos och eleven Ahmed Hassans liv. När det nu gått 10 år sedan dådet är offren långt mindre kända vid namn än mördaren. Det är ett faktum som går att betrakta som både oundvikligt och samtidigt bottenlöst orättvist — både hur minnet av ett sådant dåd lever kvar och att det inspirerat till nya dåd och nya offer för rasistisk terror.

I flera högerextrema våldsdåd efter skolattacken i Trollhättan har gärningsmännen refererat till eller hyllat den svenska skolmördaren. Under moskéskjutningarna i nyazeeländska Christchurch hade gärningsmannen bland många andra namn även den svenska mördarens skrivet på vapnet som han sköt ihjäl 51 människor med 2019. När en 18-årig man mördade tio personer i Buffalo 2022 – alla svarta – så listade massmördaren även han den svenska skolmördaren som en av flera personer som han ville visa sitt stöd för.

I Sverige finns också en rad exempel. 2021 gick en 25-årig gärningsman till attack med yxa och kniv på sin tidigare skola i Varberg och skadade en person efter att ha delat ett klipp där han hyllar Anton Lundin Petterson och Nordiska motståndsrörelsen. Senare samma år skadades en lärare när en 15-årig elev gick till attack med kniv i Eslöv. Även han inspirerad av skolattacken i Trollhättan. Till dessa kan också flera svenska planerade eller avvärjda dåd läggas till. Gemensamt för samtliga är att de direktsändes, eller skulle ha direktsänts, på nätet.

På flera av de mest populära plattformarna för digital kommunikation, som exempelvis Telegram, sprids det material som många ensamagerande skapar under sina dåd, genom att just direktsända allt som sker. Det fyller flera funktioner. En del av gärningsmännen ser en chans att få evigt liv och hög status bland sina gelikar. Andra ser det som sitt bidrag till den obskyra internetmiljö de allt som oftast vistats i tiden före utförda eller planerade attacker.

Tina Askanius, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Malmö universitet, har under många år forskat på extremhögern och dess digitala kommunikation. Hon beskriver den högerextrema digitala kulturen som i huvudsak visuell.

– Bilder är helt centrala. När man pratar om extremhögerns digitala kultur så pratar man ofta om den i termer av ett transnationellt språk som är visuellt – att man uttrycker sig och kommunicerar genom bilder, säger hon.

Skolattacken i Trollhättan har, enligt henne, blivit en del av det bildspråk som cirkulerar i det högerextrema ekosystemet av bilder, som fortsätter att motivera och inspirera ensamutförande att själva gå till attack.

– Bilder av Anton Lundin Pettersson delas där tillsammans med andra gärningsmän. Alltifrån Anders Behring Breivik och dådet i Christchurch till gärningsmannen som gick till attack mot en synagoga i Halle i Tyskland 2019, säger Tina Askanius.

Det senaste exemplet hon sett på när skoldådet i Trollhättan refererats till i samband med ett högerextremt dåd skedde i augusti 2024. Då knivskar en 18-åring fem personer utanför en moské i Turkiet. Gärningsmannen var maskerad med en dödskallemask och bar bland annat den nazistiska symbolen svarta solen vid dådet. I ett 17 sidor långt manifest, som enligt Global Network on Extremism and Technology (GNET) präglades av högerextrem accelerationism, hyllades skoldådet i Trollhättan bland en rad andra högerextrema våldsdåd.

Tina Askanius säger att den svenska skolmördaren Anton Lundin Pettersson i delar av extremhögern ingår i en slags exklusiv samling av våldsverkare som ikoniserats.

– Även om han eller bilder från hans attack inte delas lika frekvent som av andra dåd så har han placerats in i den här ”adeln” av högerextrema martyrer.

Men samtidigt som skolmördaren i Trollhättan mytologiseras av likasinnade online så framkommer en annan bild av Anton Lundin Pettersson i ett av de två avskedsbrev han lämnade efter sig.

Åsa Erlandsson är granskande reporter på Dagens Nyheter. 2017 tilldelades hon Stora Journalistpriset och nominerades till Guldspaden för sin reportagebok Det som aldrig fick ske: Skolattentatet i Trollhättan.

Vid sidan om de drabbades berättelser, medias rapportering och polisens arbete så skildrar hon i sin bok också gärningsmannen. Bilden av honom skiljer sig från den idolisering som stundom förekommer i delar av den högerextrema miljön.

– Det ena avskedsbrevet var en politisk pamflett som han visste att polisen skulle hitta direkt. I det använde han en retorik som är kopierad från andra gärningsmän. Där fanns inga originella tankar, säger Åsa Erlandsson.

Det andra brevet hittar hon när hon följer i Trollhättanmördarens digitala spår. Det är ett arbete som polisen aldrig gjorde. Brevet är skrivet till den som Anton Lundin Pettersson beskriver som sin enda vän – en homosexuell ung man i Nederländerna som han umgåtts med digitalt på gamingplattformar. Anton Lundin Pettersson skriver till sin vän att han hoppas att poliserna siktar ordentligt när de skjuter honom, att han hatar sig själv och att han vill dö. Åsa Erlandsson beskriver honom som en ensam människa. Hon talar om det utan att ladda påståendet med känslor – som ett faktum som bara inte går att bortse ifrån.

– En monumental och livslång ensamhet. En ensamhet man nästan bara annars möter hos bortglömda åldringar – när han var 21 år.

Lyssna på Studio Expo:

Hon framhåller att han var ideologiskt motiverad och utförde ett rasistiskt, högerextremt mord på tre personer. Han valde sina offer efter deras hudfärg och hade marinerats i högerextrem propaganda online. I det ena av sina avskedsbrev skyller han sin attack på invandringen och samhället. Samtidigt är förklaringen till dådet mer komplex än så, enligt Åsa Erlandsson. Hon menar att högerextremismen avgjorde måltavlan för mördarens våld medan rotorsaken till attacken finns i gärningsmannens inre.

– Han hade misslyckats med i princip alla grundläggande delar i livet så som relationer, jobb och ekonomi. Anton hade svårt med sociala relationer och hans storebror berättar i min bok att han funderade på om Anton hade autism. Något som aldrig utreddes. Efter gymnasiet sökte han ett stort antal jobb utan att komma på intervju. Han var deprimerad och brottades med självmordstankar. Många lever så och forskningen har hittills inte klarlagt vad som skiljer ut dem som tar till våld, men sammantaget blev Anton en tryckkokare inombords. Den utlösande faktorn var ett jobb som han hoppats få, men som gick honom förbi. Då gick han hem och sökte efter hjälp mot depression, men övergav det och började i stället planera skoldådet, säger Åsa Erlandsson och fortsätter:

– Jag tror att han ville uppnå det som kallas herostratisk ryktbarhet. Världskänd för ett illdåd. Att han tänkte: ’nu ska jag göra det här och nu ska ni lyssna – ni ska aldrig glömma mig’.

Skolattackerna är som en digital smitta. Trollhättanmördaren hade studerat tidigare skolattacker och massmord. Skolskjutningen på Columbine High School 1999, incelvärldens första kända massmördares illdåd – massakern i Isla Vista 2014 – och den norska terroristen Anders Bering Breivik var alla inspirationskällor. På samma sätt ville Lundin Pettersson också föra smittan vidare – få andra att minnas honom och själva begå våld.

Åsa Erlandsson beskriver det som en narcissistisk form av brottslighet. En slags besatthet att få uppmärksamhet och att få evigt liv i samhällets gemensamma minne.

Läs även

Blodsbröder – nätverket som planerar skolattacker

Expo har kartlagt användare och både slutna och öppna forum där pojkar radikaliseras till potentiella skolmördare.

Skolmördaren i Trollhättan var nyklippt när han begick sin skolattack. Dagarna innan bad han en familjemedlem att ta en bild på honom i sin nya frisyr. Han, som nästan aldrig mötte kamerans lins med blicken, såg plötsligt rakt in i den. Fotot laddade han sedan upp som profilbild på sitt nystartade Facebook-konto.

– Det var självklart också en del av brottsplanen, även om familjen inte anade någonting. Han visste hur han ville bli ihågkommen, säger Åsa Erlandsson.

Hon nämner det faktum att han låter sig fotograferas med två elever under själva attacken. De båda eleverna fick syn på mördaren i sin utstyrsel när han marscherade genom korridorerna och trodde att det rörde sig om ett skämt eftersom dådet utspelades runt Halloween.

Kylan i ett sådant beslut är svår att ta in. Det är ett ögonblick som ingen kan planera för. Men när det plötsligt uppstår ser den 21-åriga mördaren sin chans att leva kvar i högerextrem och våldsglorifierande propaganda efter sin egen död. En ögonblickets chans att bli en evig symbol för kallsinne och ondska som Anton Lundin Pettersson inte tvekade att fånga.

Samtidigt tror Åsa Erlandsson att Trollhättanmördaren hade velat ha högre status bland sina gelikar än den han har i dag.

– Han har inte blivit den här frontfiguren för den här rörelsen som jag tror att han hoppades på – och faktiskt trodde – att han skulle bli. Ja, det finns flera gärningsmän i Sverige och utomlands som refererar till Trollhättan men det är inte i närheten av andra attacker och gärningsmän som förekommer mycket oftare.

Det faktum att Trollhättanmördaren med sitt dåd, som så många andra gärningsmän i skolattacker, också önskade att få andra att gå till attack är en svår utmaning för journalistiken. Var går gränsen mellan att informera om en händelse och att faktiskt amplifiera, förstärka, ett extremt och våldsamt politiskt budskap? Medier har att förhålla sig till risken att göra sig till megafon för exempelvis en rasistiskt motiverad massmördare. Samtidigt som rapporteringen om skolattacker eller högerextrema våldsdåd av flera anledningar är viktig.

Enligt Tina Askanius har det stor betydelse hur en ensamutförandes egna material från ett dåd sprids i traditionella medier.

– Det finns numera mycket skrivet om hur medier blir en del av problemet. När man ger de här aktörerna uppmärksamhet så måste man ta ansvar i den processen så att man inte låter sig bli en slags ofrivillig distributör av deras idéer till en ny publik.

Enligt henne finns det anledning för svenska medier att vara självkritiska till hur rapporteringen kring skoldådet i Trollhättan gjordes för tio år sedan.

– En av journalistikens uppgifter blir att inte dramatisera det som hänt. Då kanske man borde ha undvikt den typen av bilder som spreds på Anton Lundin Pettersson, man kanske har anledning att inte upprepa hans namn, säger hon och fortsätter:

– Samtidigt finns det ju något slags inbyggt dilemma. Man kanske hellre vill att människor läser om det i Expo snarare än att de går till exempelvis Flashback.

Hon understryker att medier inte ska undvika att rapportera vid exempelvis skolattacker, men att det är viktigt att den rapporteringen görs utan att man samtidigt reproducerar idéer, propagandabilder eller benämningar som aktören gärna själv vill ha.

– Det här är ju personer som är väldigt nöjda med att få sina symboler, bilder och slagord återpublicerade i stora medier.