Hets inom lagens ramar

Den 1 januari 2019 – efter beslut av två riksdagar, trädde flera regeländringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen ikraft. En betydande ändring rörde ansvarig utgivares möjlighet till ansvarsfrihet rörande äldre digitalt material.

Frågan aktualiserats 2013 när Högsta domstolen, HD, ansåg att den dåvarande ansvariga utgivaren på Dagens Nyheter, Gunilla Herlitz, hade ansvar för en artikel som publicerats flera år innan hon tillträdde. Den aktuella artikeln var fortfarande tillgänglig på nätet.

Många publicister var kritiska till domen och den delen av ensamansvaret som innebär att en utgivare riskerar att få ta ansvar för publiceringar som gjorts innan hen ens tillträtt på posten. Det har kommit att kallas ”arvsyndsregeln”. För det HD slog fast var att Herlitz var ansvarig för allt som publicerats på sajten, även för artiklar som lagts ut under tidigare ansvarige utgivare – samtidigt ska påpekas så dömdes hon inte för förtal rörande den anmälda artikeln.

Lyssna på Studio Expo:

Efter domen kom krav på en lagändring. Frågan drevs på av olika mediehus och dess branschorganisationer som ansåg att modellen om utgivarens ansvar måste reformeras när det kommer till äldre internetpubliceringar och mediernas alltmer omfattande databaser. Det påpekades till exempel att tryckta skrifter har en preskriptionstid.

”Regeringen måste omedelbart ta initiativ till en lagändring annars urholkas det svenska systemet med ansvarig utgivare. Och det brådskar”, menade till exempel dåvarande vd för branschorganisationen Utgivarna, Jeanette Gustafsdotter, efter domen.

Kritikerna fick gehör hos regeringen, som ansåg att en förändring var angelägen.

Även remissinstanser som Lagrådet, Åklagarmyndigheten, Säkerhetspolisen och en mängd andra ställde sig bakom förslaget om att ändra regelverket av mediernas databaser.

Den lösning som vann bifall och som sedan 2019 gäller, innebär att om Justitiekanslern, JK, i egenskap av ensam åklagare på tryck- och yttrandefrihetens område, inleder en förundersökning rörande en digital publicering äldre än ett år, så får ansvarig utgivare, efter delgivning, en tidsfrist på två veckor att bedöma materialet.

Om publiceringen under den perioden tas bort så undgår utgivaren straffansvar, i annat fall så betraktas det som ett nytt publiceringsbeslut och ansvarig utgivare blir då straffrättsligt ansvarig. Förenklat betyder det att ansvarig utgivare ges ett val att låta en äldre publicering prövas av Justitiekanslern och själv riskera att straffas eller självmant plocka ner den och undgå rättslig prövning och därmed straffansvar.

Domen mot Herlitz på Dagens Nyheter skapade oro bland publicister. Men om grundlagsändringen löste ett uppfattat problem så skapade den samtidigt nya.

Expo har granskat ärenden från 1 januari 2019 och framåt där JK beslutat att gå vidare med inkomna anmälningar och inleda förundersökning avseende hets mot folkgrupp i digitala publiceringar som är äldre än ett år.

Totalt rör det sig om 581 publiceringar där JK gjort bedömningen att det rör sig om misstänkta fall av yttrandefrihetsbrottet hets mot folkgrupp. Samtliga är kopplade till publiceringar som nazistiska aktörer gjort. Förundersökningarna rör i ett fall nätbutiken Midgård, i övrigt är samtliga riktade mot Nordiska motståndsrörelsens två sajter.

14 av de 581 identifierade misstänkta publiceringarna har lett till åtal och prövats i domstol, efter att ansvarig utgivare valt att inte avpublicera dem. Två av dem var kopplade till den nuvarande ansvarige utgivaren för NMR:s sajt Nordfront, de övriga åtalen rörde hennes föregångare. Tio av de 14 åtalspunkterna resulterade senare i fällande dom i tingsrätten.

Fyra av de 581 publiceringarna är i skrivande stund öppna ärenden där förundersökning pågår.

Övriga 563, 97 procent av samtliga utredningar, är misstänkta fall av hets mot folkgrupp där ansvarig utgivare avpublicerat efter delgivning och på så sätt fått ansvarsfrihet. Den misstänkta hetsen har alltså inte prövats.

– Det här är precis de effekter som jag förutspådde. Min huvudsakliga kritik är att med den här regleringen kan i praktiken en utgivare för en databas med utgivningsbevis undgå ansvar, säger Mårten Schultz, professor i civilrätt.

Mårten Schultz var tillsammans med den ideella föreningen Juridikfronten en av få som innan ändringarna genomfördes i medielagarna lyfte ett varnade finger för vilka konsekvenserna kunde bli.

– Jag är inte alls lagd åt alarmism när det gäller lagändringar. Men det här var verkligen häpnadsväckande ogenomtänkt, säger han i dag.

Han är inte förvånad över att Expos genomgång visar att det är nazister som i huvudsak kunnat dra nytta av den här regeln – endast något enstaka förtalsärende avviker från den bilden.

– Det är ju inte de etablerade medierna som är det stora problemet. Men publikationer längst ut på högerkanten har en upparbetad kunskap om vad man får göra. Det var ju helt uppenbart att de här grupperna skulle använda sig av den här nya möjligheten. Det borde alla ha förstått, säger han.

En av de saker som Mårten Schultz varnade för var att de nya reglerna öppnade upp för olika typer av manipulation, som att sätta fel datum-markering på en publicering eller helt utelämna den uppgiften. Den farhågan har inte besannats. Men även sådant som inte hänt måste vi ha ett vakande öga på menar han.  

– Än så länge har det visat sig att den här straffriheten framför allt rört brottskategorin hets mot folkgrupp, som relativt sett får mindre konsekvenser än andra potentiella brottskategorier, som skulle kunna bli aktuella, som till exempel hot mot rikets säkerhet eller uppvigling.

JK var tillsammans med Journalistförbundet de remissinstanser som tydligast var kritiska mot den här delen av mediegrundlagsändringen.

I sitt yttrande motsatte sig JK förslaget om att en utgivares ansvar för äldre nätpubliceringar bör ändras. Bland annat lyfts det fram att förslaget innebär att publiceringar kan fortgå ”straffritt”. Att det är omöjligt för en ny ansvarig utgivare att ta del av allt det omfattande material som kan finnas i en databas menar JK kan framstå som problematiskt, men tillägger att det är en ”ofrånkomlig konsekvens av den grundläggande principen om ensamansvar”.

Mari Heidenborg tillträdde som JK efter remissrundan. Hon menar att hon inte haft någon anledning att omvärdera dåvarande JK:s kritik.

– Nej, det har jag inte. De synpunkter som dåvarande JK förde fram i remissvaret har bärkraft. Jag tycker att de invändningarna var och är relevanta, säger hon.

Hon poängterar samtidigt att politikerna i slutänden gjorde en avvägning där man ansåg att det var tillräckligt gott resultat om ett anmält material togs bort, även om ingen behövde ta ett straffrättsligt ansvar.

Samtidigt finns det delar i regelverket som kan vara svårtillämpat och framstå som inkonsekvent. Mari Heidenborg lyfter exempelvis konsekvensen att en utgivare som varit anställd mer än ett år också kan åtnjuta straffrihet, trots att det rör material som ansvarig utgivaren själv godkänt.

Nordiska motsmotståndsrörelsen, vars sajter kontinuerligt blir föremål för utredningar och åtal, har utåt framställt det som att de inte tänker vika sig för vad de beskriver som ett försök att ”förminska yttrandefriheten för vita människor”.

I en text direkt riktad till Mari Heidenborg 2020 skriver dåvarande ansvarige utgivaren för Nordfront att Nordiska motståndsrörelsen inte tänker ”böja oss för din vilja att vi skall ta ned material”. Angående två veckors-regeln skriver han att de bara ”ibland” kommer att plocka ner publiceringar som utreds av JK.

”Det är nämligen på det viset att om materialet är äldre än ett år så kan vi undvika åtal helt om vi bara åtlyder vad Justitiekanslern vill. Ibland gör vi det för att vi vet om att Nordfronts ansvariga utgivare har blivit åtalade för det innan och förlorat i rätten, vilket gör att yttrandefriheten inte bara har blivit begränsad för oss utan för alla vita människor i Sverige.”

Men i praktiken använder NMR sig av möjligheten om straffrihet oftare än de vill ge sken av. Expos granskning visar att 97 procent av inläggen tas bort efter delgivning av JK. Mari Heidenborg ser också den utvecklingen.

–  Vad vi har kunnat notera är att de nu mer eller mindre som regel låter sig delges och avpublicerar det materialet som vi har utrett att vi anser vara otillåtet, säger hon

Expos genomgång visar samtidigt att tiden mellan en inledd förundersökning och en avpublicering kan bli betydligt längre än två veckor. Det vanligaste sättet för JK att delge en ansvarig utgivare som är misstänkt för hets mot folkgrupp är att skicka ett delgivningskvitto som ska undertecknas. Den två veckor långa tidsfristen för straffrihet startar när utgivaren bekräftar delgivningen.

I ett fåtal fall så svarar ansvarig utgivare på delgivningen efter någon eller några dagar. I ytterligare ett fåtal fall som Expo tagit del av går det inte att utläsa datum för delgivningen. Men i en absolut majoritet av fallen så rör det sig oftast om runt två månader mellan att ett utskick om delgivning gått iväg och att det undertecknats. I några fall upp till tre månader – och först efter det aktiveras två veckors-regeln.

Inläggen som på detta sätt kunnat ligga kvar rör hets mot HBTQI-personer, flyktingar, judar, muslimer och andra, samt publiceringar där nazismen och Hitler glorifieras.

– Det här med att delgivningsprocessen gör att de två veckorna kan förlängas ytterliga är ju ännu ett verktyg som riksdagen bjöd rasisterna på, kommenterar Mårten Schultz.

Mari Heidenborg säger att hon inte betvivlar uppgiften, även om hon inte har koll på varje enskilt mål.

–  Vi räknar 14-dagarsfristen från att vi får in beviset om delgivning. Så det är klart att håller du på det så kan det ju naturligtvis dra ut på tiden.

Men Mari Heidenborg påpekar också att de skickar ut påminnelse om svaret inte kommer in.

Morgan Johansson (S) var justitieminister när utredning pågick och ändringarna röstades igenom. I en debatt­artikel i början av 2018 skrev han i Svenska Dagbladet att samtliga partier, som även hade representanter i utredningen, var ense om de stora dragen i utredningen. Möjligheten att undgå straffrättsligt ansvar och den så kallade två veckors-regeln kommenteras:

”Orsaken till det är att förtal eller hets mot folkgrupp inte ska ligga kvar på nätet även om ingen kan hållas straffrättsligt ansvarig. Att det finns en frist på två veckor beror på att en utgivare måste ges rimlig tid att ta ställning till om en publicering är motiverad.”

I ett svar till Morgan Johansson påpekar dåvarande ordföranden för föreningen Juridikfronten, Johan Nordqvist, att det är ”uppenbart” att ”nazistiska webbplatser kommer missbruka regeln för att ansvariga utgivare ska undgå straffansvar”.

Expo har sökt Morgan Johansson för en intervju för att ställa frågor om lagförslagets konsekvenser, men han har inte återkommit. Istället får vi ett skriftligt svar Ida Karkiainen (S), ordförande i Konstitutionsutskottet.

– Det fanns många aspekter att väga in när besluten om de ändrade mediegrundlagarna skulle tas, inklusive det möjliga missbruk som bland annat Svenska journalistförbundet varnade för. Samtidigt var fristen på två veckor ett sätt att hantera ansvaret som lades på ansvariga utgivare för äldre material. På det hela var förslaget väl avvägt, menar hon.

En som var med under processen och engagerad i frågan var dåvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP). Hon delar Ida Karkiainens bild av att riskerna med en lagändring identifierats.

– Samtidigt var det tydligt att ansvariga utgivare bör hållas ansvariga för egna publiceringar, och inte andras som kan ha skett tiotals år tidigare – den så kallade ”arvssynden”. Förutsättningarna för ansvariga utgivare behövde därför förbättras. Med detta sagt, var det svåra avvägningar och just därför är din granskning värdefull.

Ida Karkiainen menar att det kan finnas anledning att utvärdera resultatet av lagändringen.

– När ändringarna nu varit gällande ett antal år kan det såklart finnas anledning att utvärdera konsekvenserna och om någon förändring bör genomföras. Vi är öppna för en sådan utvärdering.

Vare sig Mari Heidenborg eller Mårten Schultz kan på rak arm komma på nån annan del i vårt lagsystem där en misstänkt under en period har juridisk fri lejd att fortsätta med en eventuell brottslig handling.

Mårten Schultz menar att vi hamnat i den här situationen för att flera centrala publicister varit framgångsrika att inför det här lagförslaget sätta bilden av att den dåvarande ordningen var farlig för de traditionella medierna.

– Men om man har evighetslånga publiceringar digitalt så måste nån ha ett ansvar för dem, det tycker jag är rimligt. Det konstiga är väl att alla från så väl publicistiskt, myndighets till politiskt håll såg det här som ett problem som var tvunget att rättas till, säger Mårten Schultz och kallar det för en PR-framgång för tidningsutgivarna.

Han tycker att nu när det visar sig att de problem han förutsåg besannats så borde hela beslutet ses över igen.

– Jag kan gå så långt som att säga att det här är en av de dummaste reformerna av tryck- och yttrandefrihetsrätten som jag känner till i modern tid. Man löste ett ”problem” som inte fanns och samtidigt de facto avkriminaliserade, framför allt, hets mot folkgrupp. Det får särskilt genomslag bland de publiceringar som aktivt vill hetsa mot folkgrupp och som i praktiken har gjorts straffrättsligt immuna. Att det inte fanns nån riktig debatt om detta i riksdagen inför omröstningen är så dumt att man baxnar.