Inbitet judehat | Expo.se

Annons

Nosferatu, still
Långläsning

Inbitet judehat

Ur Expo #3 2020

Förtäckt av mantel, blod och likblekhet. Men för den som vågar lyfta på kistlocket blir antisemitismen synlig i vita dukens vampyrklassiker.

Mäklaren Knock, den krumme 
lille mannen med kraftigt buskiga ögonbryn, sitter uppflugen vid sin pulpet. Upphetsat läser han ett papper fullklottrat med mystiska tecken, ingen vanlig skrift. Han skrattar för sig själv och beordrar Hutter, en av sina anställda, att åka till greve Orlok i Transylvanien – greven vill köpa ett hus i staden. Orkestermusiken stegras.

”Du kan tjäna mycket pengar … det krävs lite uppoffringar … lite svett och kanske … några droppar blod! … ”



 

Fladdermus

Under större delen av mitt liv som cineast har det varit en öppen hemlighet. Jag har sett och älskat F. W. Murnaus mästerliga vampyrklassiker Nosferatu från 1922 ett otal gånger – men inte insett, eller velat inse, det uppenbara. Det har inte varit något som togs upp när jag läste filmhistoria eller nämnts i någon av den litteratur jag läst. Jo, jag har sett att det är en slags version av kabbalistiska tecken vampyren läser i meddelandet från underhuggaren herr Knock. Noterat, men inte riktigt dragit slutsatsen.

Först då jag för ett par år sedan kom i kontakt med en tysk uppsats om filmen, ”Der Vampir als Volksfeind” (”Vampyren som folkfiende”) av Jürgen Müller (först publicerad 1998) trillade polletten ner. De kabbalistiska tecknen i brevet och vampyren greve Orloks fysionomi, i kombination med teman som ”utsugning”, blodsoffer och titeln – från grekiskans nosophoros – som betyder smittspridare. Ja, filmen är faktiskt antisemitisk.

Müller har tittat på filmens uppkomsthistoria och kontext och ser en koppling mellan Nosferatu och den skräck för judiska flyktingar från Östeuropa som rådde i Tyskland under Weimartiden. ”Östjudarna”, som de kallades, sågs som främmande och ovälkomna inslag i kulturen; inslag som hotade den tyska folkkroppen.

De var synonyma med ocker och spekulation, de gavs skulden för såväl fläcktyfus som bostadsnöd. Synen på dem passade in i den levande antijudiska traditionen som daterar tillbaka till tidig kristendom och medeltid, då bilden av juden som det kristna folkets fiende etablerades, och föreställningar om judar som konsumerade kristnas blod och kött spreds. Ända in på nittonhundratalet har det funnits områden i Tyskland och på Balkan där judar betraktats som kannibaler. Under pest-
epidemin på trettonhundratalet anklagades judarna för att vara smittspridare och slogs ihjäl i stora antal på grund av detta. Under 1910- och 20-talen tog sig inte hatet mot judar så mordiska uttryck men förföljelserna under Tredje riket, som kulminerade i folkmordet Shoah, uppstod inte ur intet. Det gjorde inte heller filmen Nosferatu.

Nosferatu

Regissören F. W. Murnau arbetade i den expressionistiska filmriktningen, där ljussättning som skapar skarp kontrast, överdrivet skådespeleri och uppseendeväckande sminkning, tillspetsade karaktärer och en drömsk atmosfär är framträdande ingredienser.

De känslomässiga tillstånd som gestaltas befinner sig i mardrömmens värld. Inte alla Murnaus filmer uppfyller kriterierna men just Nosferatu, som bygger på romanen Dracula av Bram Stoker men i flera avseenden skiljer sig från den, har blivit en expressionistisk klassiker.

Filmens konstnärliga kvaliteter och den känsla av mardröm den framkallar, kan skymma blicken för den antisemitiska traditionen den knyter an till. Trots den uppenbara bristen på realism finns det en närhet till de kollektiva skräckföreställningar som rådde vid filmens tillkomst. Det går förvisso att se filmen och njuta av den utan att göra kopplingen till judar och antisemitism; det har som sagt länge varit det dominerande synsättet. Men vid en närmare anblick är det svårt att förneka att kopplingen finns för den som vill se.

Vampyren i Nosferatu, spelad av Max Schreck, gestaltas i Murnaus film på ett groteskt vis – genom två långa smala framtänder ges han ett råttliknande utseende. Hans naglar är så långa att fingrarna ter sig som klor. Han är skallig, har utstående öron, buskiga ögonbryn, små, genomträngande pupiller och en stor böjd näsa. När han flyttar från sitt hem i Östeuropa till den tyska staden Wisborg för han med sig en armé av råttor som sprider pesten genom de områden han passerar. Förutom den stora näsan gör framför allt råttorna att greve Orloks framtoning, enligt ett antisemitiskt synsätt, kan förstås som judisk. Liknelsen av judar vid skadedjur var ingenting som uppstod med nazismen. Smittspridningen, som inte finns med i originalromanen av Bram Stoker, gör sitt till. Faktum är att hela filmen på första textskylten presenteras som en krönika över denna, ”the Great Death in Wisborg” som det heter i den engelskspråkiga versionen – något annat än de jämförelsevis få dödsfall Dracula gör sig skyldig till i Stokers roman.

Nosferatu

Knock presenteras i både text och bild som en udda figur, men någon som uppenbarligen har stora ekonomiska tillgångar då han betalar sina anställda väl. En av de anställda är Hutter, som får uppdraget att resa till greve Orlok i Transsylvanien. Hutter och hans fru Ellen (som älskar allt levande och till och med sörjer blommornas liv när Hutter överraskar henne med en bukett) är de goda tyska motfigurerna till Knock och Orlok. Knock är dock bara en underhuggare och blir mer och mer vansinnig ju närmare Orlok kommer. Han spärras in på sinnessjukhus, och även om han inte är en fullfjädrad vampyr än törstar han efter blod och äter flugor i sin cell.

Vidare sett finns det fler likheter mellan myterna kring judar och dem kring vampyrer. Både i hur de föreställdes reagera mot kristna symboler och deras intresse för kristet blod. En gammal antisemitisk föreställning var att judar drack kristnas blod eller använde det i sina riter. Enligt den antijudiska medeltida traditionen var judarna fientliga mot kristendom och snarare i liga med djävulen. De beskylldes för att smyga in i kyrkor och stjäla nattvardsbrödet för att vanhelga det. De misstänktes ha riter där korsfästelsen hånades, gärna med kristna offer. De ansågs använda sig av trolldom och ha magiska krafter. Att som kristen ha en sexuell förbindelse med en jude kunde räknas som tidelag – judar sågs alltså inte ens som mänskliga. För Luther var djävulen judarnas fader och mästare. De var helt enkelt en fiende mot folket.

Allt detta är attityder som kommit att leva vidare i modern antisemitism och föreställningar som återfinns i bilden av vampyrer. Flera romaner om vampyrer från sent artonhundratal och tidigt nittonhundratal identifierade vampyrerna som judiska. En myt säger att Judas Iskariot, Kristus förrädare och den antisemitiska personifikationen av judendomen som den sågs under medeltiden, var den förste vampyren. Det finns en film som använder sig av den myten, den inte särskilt uppmärksammade Dracula 2000 från just år 2000 (regisserad av Patrick Lussier). I den kan Dracula förgöras med hjälp av silver eftersom Judas förrådde Jesus mot trettio silverpenningar. Begreppet ”utsugning” är också en bildlig metafor av det som rika judar ansågs och anses göra sig skyldiga till mot icke-judar.

Råtta

Naturligtvis är det inte så att den gängse vampyrfilmen är antisemitisk. Folkloren omkring olika vampyrföreställningar genom historien är bred och varierande, liksom populärkulturens många vampyrporträtt. Det finns dock de som menar att tonen i den roman som är grundläggande för den moderna bilden av vampyren, Bram Stokers Dracula, slår an mot rädslan för den judiske främlingen.

Då ska en i och för sig hålla i tanken att bilden av östeuropéer generellt, och det mystiska Transsylvanien (eller the Land of Ghosts som det kallas i Nosferatu), naturligtvis varit fördomsfull i sig. Men i den mest klassiska Draculafilmatiseringen, Todd Brownings Dracula med Bela Lugosi från 1931, är det anmärkningsvärt att vampyren genom större delen av filmen bär ett bröstsmycke i formen av en davidsstjärna. Vampyrens sexuella lockelse och makt över kvinnor – halsbettet har en stark sexuell laddning – är också intressant. Föreställningen om judars lystenhet och målsättning att skända ”vita” kvinnor är ett starkt inslag i det moderna judehatet (samtidigt som judiska män, helt enligt antisemitismens motsägelsefullhet, gärna betraktades som feminina).

Bela Lugosi som Dracula

Det finns många olika typer av vampyrer och de talar till olika delar av våra psykiska liv. De kan användas för att behandla rent existentiella och/eller moraliska frågor. Vampyrers andrahet, gapet mellan dem och de dödliga och deras skugglika tillvaro, kan också göra dem sympatiska, och tragiska. Som Eli (ett ursprungligen hebreiskt namn väl att märka) i Låt den rätte komma in. Senare decennier har de också kunnat utgöra en utsatt minoritet som jagas av intolerans, som i serien True Blood eller filmen The Breed (Oblowitz, 2001) där vampyrerna lever i tidigare judiska ghetton. Det finns ingen anledning att slå ner på vampyrfilm generellt. Vampyrer utövar en sällsam lockelse på oss dödliga. Men vampyrfigurens historia är inte fri från antisemitism. Och det värsta exemplet, Murnaus Nosferatu, är den kanske mest ikoniska av dem alla. 

Nummer 3-2020

Reportaget är hämtat ur tidskriften Expo, #3 2020. Stöd vår journalistik och teckna en prenumeration på tidningen här!

Bar