Jakten på SD-väljarna

Dokument

I höstens val hoppas nazister och utkastade sverigedemokrater på att vinna SD-väljarnas röster. De framställer sig som ett radikalare alternativ. Men vad är egentligen skillnaden mellan utmanarna och SD?

Alla vill åt Sverigedemokraternas väljare

Gustav Kasselstrand såg nöjd ut när han klev upp på den lilla scenen inför tv-­kameror och jublande partimedlemmar. Efter att ha blivit utkastad ur Sverige­demokraterna tillsammans med resten av ledningen för ungdomsförbundet hade han och hans allierade ruvat på en revansch. En egen väg, ett eget parti. Och nu, den 5 mars 2018, med ett halvår kvar till valet, var det dags. På väggen bakom talarstolen där Kasselstrand vant höll hov stod det att läsa namnet på den svenska extremhögerns nya uppstickare – Alternativ för Sverige, AfS.

– Vi vill göra vad som helst för att förpassa det svenska politiska etablissemanget till historiens soptipp, förklarade Kasselstrand, ordförande för AfS, senare för TV4:s reporter på plats.
Gamla högerpopulistiska klyschor, men med en av­­görande skillnad. För nu, menar Alternativ för Sverige, ingår även Sverigedemokraterna i etablissemanget.

Några månader tidigare höll Simon Lindberg, ledaren för nazisterna i Nordiska motståndsrörelsen, NMR, sitt nyårstal. Han peppade aktivisterna inför det stundande valåret, då organisationen för första gången satsar i både kommuner och riksdagsval. Det finns egentligen bara två hinder i vägen, menade Lindberg. Att folk tänker att en röst på NMR är bortkastad. Och att SD:s väljare inte inser att SD:s politik inte är radikal nog.

Sverigedemokraterna har fått konkurrens. Inte bara från de partier i riksdagen som hoppas vinna tillbaka SD-­väljare med löften om tuffare tag och mindre invandring. Sverigedemokraterna utmanas också av de mer radikala högerextremisterna, som tröttnat på att Åkesson, i deras ögon, svikit de nationalistiska principerna.

Alla vill åt Sverigedemokraternas väljare. Men frågan är om de kommer se någon skillnad på de radikala utmanarna och Jimmie Åkessons budskap. Och om det i så fall skrämmer dem eller lockar dem?

Den svenska extremhögerns historia är fylld av interna kraftmätningar. Under Sverigedemokraternas första år, i början av 1990-talet, var partiet självt den radikala röst som Alternativ för Sverige, AfS, nu försöker profilera sig som. 1991 valdes det populistiska och invandringsfientliga Ny demokrati in i riksdagen. Ett bakslag för Sverigedemokraterna, som i sin valanalys konstaterade att Ny demokrati stulit deras röster med en politik som liknande SD:s, men utan att vara ett riktigt ”nationellt” parti.

Ny demokrati föll så småningom samman. Under resten av 1990-talet konkurrerade en hel uppsjö partier om att ta rollen som det stora nationalistiska alternativet. Sverigedemokraterna vann striden när de i valet 2002 plockade 50 kommunala mandat. Sedan dess har partiet vuxit val för val. Men inte utan konkurrens.

2001 startade en utbrytargrupp ur SD det nya partiet Nationaldemokraterna. När partiet lade ner 13 år senare konstaterade partiledaren Marc Abramsson i sitt avskedsbrev att det var lönlöst att försöka utmana SD:
”Efter valet 2010 var det uppenbart omöjligt att konkurrera med SD parlamentariskt utan enorma summor pengar”, skrev Abramsson och fortsatte:
”Svårigheterna att rekrytera i konkurrens med SD och problemen med att hitta en nisch för partiet avgjorde att för få personer ville fortsätta att offra sin tid ideellt för partiet efter valet 2010.”
Inför valet 2014 gjorde Svenskarnas parti den största nazistiska valsatsningen sedan andra världskriget. Målet var att vinna 10 000 röster i riksdagsvalet och tio kommunala mandat. Satsningen slutade i ett fiasko. Inga vunna kommunala mandat och strax över 4 000 röster i riksdagsvalet. Luften gick ur partiet. Några månader senare lade ledningen ner verksamheten.

Gustav Kasselstrand, Alternativ för Sverige
Gustav Kasselstrand ­raggar röster under ett torgmöte i Uppsala den 26 maj i år. Foto: David Lagerlöf

 

Vit makt-miljön har fått ett stärkt självförtroende

Satsningarna från NMR och Alternativ för Sverige ser på förhand ut att vara hopplösa. Men kanske har förutsättningar förändrats? Samtidigt som Sverigedemokraterna har ökat i popularitet har vit makt-miljön fått ett stärkt självförtroende. I flera år har aktiviteterna och engagemanget ökat.

Samtidigt har ­Sverigedemokraterna steg för steg försökt anpassa sin politik för att bli mer salongsfähiga. Det har inte gått obemärkt förbi bland en del av gräsrötterna som under en längre tid odlat ett missnöje mot ledningen. Ändå fungerar partiet som en inkörsport till en mer radikal nationalism. Om man bara får chansen att greppa tag i SD-väljaren så kommer den snabbt köpa att Åkessons politik inte räcker till. Så resonerar framför allt Nordiska motståndsrörelsen. När det gäller Alternativ för Sverige är det svårt att bortse från att satsningen också bottnar i revanschlusta efter bittra förlorade interna fejder.

Det nya partiet leds av personer från det gamla SDU, ungdomsförbundet som Sverigedemokraterna bröt med 2015.

Kasselstrand protesterade redan 2011 mot att SD inte erkänt Palestina som stat. När Sverigedemokraterna skakades av den så kallade järnrörsskandalen och gjorde sig av med riksdagsledamoten Erik Almqvist anklagade Kasselstrand partiledningen för att ha vikt sig för ett mediedrev.

Ungdomsförbundet utmanade flera gånger Sverige­demokraternas så kallade nolltolerans mot rasism och vann sympati från myllan runt partiet. Den högerextrema nyhetssajten Fria Tider ställde sig bakom ungdomsförbundet. På den nazistiska podden Motgift (idag Svegot), som leds av veteraner inom vit makt-miljön, följdes ungdomsförbundet med intresse.

På många sätt är Gustav Kasselstrands kritik mot Sverigedemokraterna den samma nu som då: SD är ett trött, toppstyrt parti som lämnat de nationalistiska idealen.

Stärkta av de politiska vindarna och det bubblande missnöjet mot Sverigedemokraterna siktar både AfS och NMR högt. Alternativ för Sverige har till skillnad från tidigare konkurrenter valt att satsa allt på att nå riksdagen, i stället för att först vinna mandat ute i kommunerna.

I Nordiska motståndsrörelsen har optimismen stegrats med tiden. När organisationens parlamentariska gren lanserades 2015 var ambitionerna blygsamma. I en intervju med Expressen förklarade NMR:s presstalesperson Pär Öberg att det handlade om att ”bredda” verksamheten. De ville ”finnas där politik diskuteras”.

När NMR firade 20 år i november förra året hävdade ledaren Simon Lindberg i en NMR-­producerad intervju plötsligt att de var ”garanterade” ett mandat i Ludvika. I Boden och Kungälv hade de ”goda möjligheter”. Till och med riksdagen är möjlig, menade Lindberg:

– Det är vissa som tycker att jag låter som en naiv drömmare om jag säger att vi har chans att komma in i riksdagen.

Allt bygger på en fantasi om att få SD-väljarna att vakna. Som när Simon Lindberg i sitt nyårstal såg en politisk jordbävning framför sig:

”Om vi bara får var tredje, ja, var fjärde eller till och med var femte, enligt vissa opinionsundersökningar, Sverige­demokratisk väljare att istället rösta på oss, då lovar jag er att er röst kommer sända svallvågor över hela världen och att ni ska få se ett årsslut 2018 och ett 2019 som ni aldrig tidigare skådat.”

Medan NMR drömmer verkar Alternativ för Sverige vara säkra på att de ska lyckas, och de tycker sig ha väljar­datan med sig. I en Yougov-mätning som publicerades i Metro två veckor efter att partiet lanserats ökade andelen som skulle rösta på övriga partier från 2,4 procent till 4,1 procent. Enligt Lars Gylling, kommunikationschef på Yougov, berodde ökningen på att AfS hade fått ett stöd på nära två procent.

Vid lanseringen av partiet hänvisade AfS till en opinions­­undersökning som de själva tagit fram med hjälp av det norska analysföretaget Sentio Research. I den svarade 13 procent av 1 004 tillfrågade ja på frågan ”Kan du tänka dig att rösta på nya invandringskritiska partiet Alternativ för Sverige?”. 29 procent av Sverigedemo­kraternas väljare svarade ja på frågan.

Undersökningen har kritiserats. Johan Martinsson, docent vid Göteborgs universitet och föreståndare på SOM-institutet, menar i en intervju med SVT att stödet kan förklaras av sättet frågan ställdes på.

– Om de bara hade sagt partiets namn och ­utelämnat ”invandringskritiska” hade de nog fått fler som bara svarade ”Jag har ingen aning om vilka de är”. Men även om man inte har hört talas om just Alternativ för Sverige så vill man signalera sin invandringskritiska åsikt och svarar därför ja. Vi har en stark opinion mot invandring, säger Johan Martinsson.

Han fortsätter:
– Men att man ”kan tänka sig” att rösta på dem är inte alls samma sak som att man ­faktiskt kommer att göra det.

Nordiska motståndsrörelsen
Nordiska motståndsrörelsen marscherar på första maj i Boden. Partiets toppnamn i kommunen är Bo Nilsson, vice ordförande för SD i början av 1990-talet. Foto: Patrick Trägårdh

 

Sverigedemokraterna är svikaren

Så hur ska då Alternativ för Sverige och Nordiska motståndsrörelsen få SD-väljarna att välja bort sitt favoritparti? De två utmanarna konkurrerar om samma väljare med olika strategier, ideologi och paroller. Men i en fråga är de helt överens – SD är svikare.

”Att Sverigedemokraterna utgör ett problem beror inte på att partiet är fantastiskt skickliga eller för att människor är så glada för SD:s politik. För tvärtom menar jag på att en majoritet av SD:s väljare är mer positiva till våra politiska idéer än Jimmie Åkessons urvattnade låtsasnationalism”, sa NMR:s Simon Lindberg i sitt nyårstal.

När Alternativ för Sverige lanserades var Gustav Kassel­strand noga med att ge en rejäl känga till Sverige­demokraterna.

”Efter åtta långa år i riksdagen så vet vi vad SD går för. Alla kan idag se att Sverigedemokraterna inte räcker till. Partiets tillstånd kan närmast beskrivas som paralyserat, luften har gått ur dem och ser inte ut att komma tillbaka. Från att ha varit en frisk fläkt i svensk politik är dom idag, med löner på 100 000-kronors nivån, mätta, trötta och bekväma.”

Sedan dess har Alternativ för Sverige lyckats väl med sitt PR-maskineri. För vad illustrerar ett paralyserat SD och ett växande AfS, om inte politiker som byter parti? Kan SD:s riksdagsledamöter välja Kasselstrand före Åkesson, då kanske väljarna kan det också.

Den 15 mars kallade den tidigare SD-riksdagsledamoten Olle Felten till en pressträff och meddelade att han gått med i Alternativ för Sverige.

– Jag har under en längre tid känt att Sverigedemokraternas ledning inte har haft förmågan att hantera de interna problem som driver partiet åt fel håll, förklarade han.

Den 27 mars var det dags för en ny presskonferens i riksdagen. Då meddelade den tidigare riksdags­ledamoten Jeff Ahl att även han ansluter till Alternativ för Sverige.

– Jag valde redan i januari att inte återväljas, bland annat för det planerade sveket där man bland annat kommer att ligga platt för Moderaterna. Sverigedemokraterna är bortom all räddning, hävdade Ahl.

Och så den 9 april var det dags igen. Då meddelade den tidigare partiledaren Mikael Jansson att han ­lämnar Sverigedemokraterna för att gå med i Alternativ för ­Sverige.

Den 27 maj gick även riksdagsledamoten Anna Hagwall med i AfS. Hon hade uteslutits ur Sverigedemokraterna efter att ha lagt en motion i riksdagen som tydligt an­­spelade på antisemitiska konspirationsteorier.

– Jag tycker att Alternativ för Sverige har en väldigt bestämd och klok återvandringspolitik som är nödvändig för att undvika sammanbrott i det svenska samhället, sa Hagwall till SVT.

Under tiden har även lokala SD-politiker anslutit sig till nystartade partiet.

Det viktigaste budskapet från AfS är att de står för de lösningar som SD inte har modet att föreslå. De är den radikala rösten. Den stora frågan är återvandring. Partiet ser framför sig att alla uppehållstillstånd som tilldelats de senaste 18 åren ska omprövas av ett återvandringsverk. Personer som saknar svenskt medborgarskap och som ertappas med att ha ljugit eller mutat till sig uppehållstillstånd ska utvisas. Även den som begått brott ska kastas ut. Detsamma gäller för personer som inte lärt sig svenska eller levt på bidrag ”en ansenlig del av sin vistelse” i Sverige.

Partiet förkastar idén om integration och menar att de vet ”med stor säkerhet vilka invandrargrupper som enkelt blir en del av vårt samhälle och vilka som inte blir det”.

Den luddiga formuleringen har givit NMR – som vill skapa ett rasrent samhälle – en möjlighet att utmana partiet. Vad menar AfS egentligen? Vem kan få komma till Sverige? I en tråd på forumet Flashback utvecklade Jeff Ahl i april sina tankar på en direkt fråga från Nordiska motståndsrörelsen:

”Jag tror vissa grupper av invandrare har lättare att anpassa sig än andra, jag har personligen till exempel ­aldrig träffat en somalier som jag anser är assimilerad och kan påstås tillhöra den svenska kulturella gemenskapen.”
Egentligen skiljer sig inte Jeff Ahls svar särskilt från vad Sverigedemokraterna tycker. I Sverigedemokraternas valplattform har partiet dammat av sin gamla repatrieringspolitik. Partiet vill ge Migrationsverket i uppgift att ”bidra till återvandring” genom bland annat ekonomiskt stöd till dem som vill återvända till det land de kommit ifrån. I det migrationspolitiska programmet står det att det kan handla om personer som levt ”under lång tid i ­Sverige”. Partiet beskriver också i sitt invandringspolitiska program att ett problem med invandringen är att ”tendensen i modern tid har varit en oerhört omfattande invandring från avlägsna länder och kulturkretsar”.
Sverigedemokraterna vill liksom Alternativ för Sverige förbjuda böneutrop, och partiet har flera gånger mobiliserat mot moské­byggen.

Den stora skillnaden är att AfS är tydligare och har mer drastiska lösningar. Efter att ha lämnat SD har Jeff Ahl stått i riksdagen och talat om att ”skicka hem 100 000-tals personer”. Under våren genomförde partiet en torg­mötesturné mot böneutrop. Där menade Ahl att moskéerna ska beslagtas och byggas om till något ”samhälls­nyttigt”. Han vill också förbjuda ”ickesvenska” religiösa ­symboler i privat och offentlig tjänst.

På turnén flirtade Ahl med den klassiska antisemitiska konspirationsteorin om en global elit utan lojaliteter och gränser som kontrollerar regeringar. Han talade om politiker som förrått sitt folk och om ”femtekolonnare”.
– Det var en tid när vi hade svenska ledare som brydde sig om sitt eget folk. De har idag bytts ut av våra globalistiska politiker till företrädare, och numera är det Sverige till alla och inget åt svenskarna”, skanderade Jeff Ahl på ett torgmöte i Uppsala.

I samma tal förutspådde Ahl ”en hård dom mot de globalistlakejer som styr det här landet”.

Partiets radikala retorik går hem i den rasideologiska miljön, där partiet hittat en naturlig plattform. Ledande företrädare som Jessica Ohlsson har låtit sig intervjuas av nyhetssajten Nya Dagbladet. Företrädaren Anders Feymark skriver för AfS räkning på den pronazistiska medieplattformen Svegot (tidigare Motgift). När Alternativ för Sverige skulle registrera sitt parti samlade de även namnunderskrifter på den fascistiska tillställningen ​Scandza Forum​ 2017​.

Jeff Ahl, tidigare riksdags­ledamot för SD på AfS torgmöte i Uppsala den 26 maj 2018.
Jeff Ahl, tidigare riksdags­ledamot för SD på AfS torgmöte i Uppsala den 26 maj 2018. Foto: David Lagerlöf

 

I de partilösas korridor

Men alla är inte bekväma med den kompromisslösa framtoningen. På ett kontor i riksdagen sitter Mikael Jansson. Efter att han lämnade Sverigedemokraterna har han flyttat till de partilösas korridor där en brokig skara av tidigare sverigedemokrater redan etablerat sig. De är idag sju stycken som av olika anledningar lämnat Sverigedemokraterna. Fyra, inklusive Mikael Jansson, har gått med i Alternativ för Sverige.

– Partiet är tydligare i de ideologiska grundfrågorna. För mig handlar det framförallt om Nato-medlemskapet, säger Mikael Jansson.

Mikael Jansson ledde Sverigedemokraterna i tio år, från 1995 till 2005 då Jimmie Åkesson tog över. De senaste åren har han förlorat allt mer inflytande. Han avsattes som ordförande i Göteborg och petades från riksdagslistan.
– Om jag hade jag fått en plats på listan till riksdagen så hade jag stannat kvar i partiet och slagits för det som är viktigt. Men jag ströks helt, så då var det inte aktuellt. Jag kände mig inte färdig som politiker och i SD ville de uppenbart inte ha min kompetens. Därför var det perfekt att Alternativ för Sverige dök upp, säger Jansson.

Under intervjun återkommer Jansson till att AfS tydlighet är avgörande för att nå framgång.

– Valstrategin är att vara så tydlig som möjligt, att synas. Vi får inte vara laid back, det har vi inte råd med. Det finns 25 procent som är beredda att rösta på ett Sverigevänligt parti. Det finns också det som tyder på att AfS kan locka lite annorlunda väljare än SD, men i huvudsak handlar det om samma väljare, säger han.

Men trots allt prat om tydlighet har Jansson svårt att ge klara besked. Om återvandringspolitiken säger han:

– Förslaget kommer komma snart, jag vill inte föregå det.

Det är ju inget tydligt svar?

– Det är viktigt att i ett förslag vara konkret och inte skapa onödig oro. Men det är också viktigt att vi ser till att Sverige kommer på fötter och att alla kan ingå i gemen­skapen. Funkar det dåligt i skolan, får man inte jobb och lever i enklaver så är det inte bra.

Är du okej med konsekvenserna för alla familjer som kommer splittras?

– Ja, men nu ska inte jag forma politiken. Det är känsligt var man drar linjen. Detta måste göras med omsorg, men det är klart att det kommer beröra många människor. Det kommer att beröra många fler människor än Sverigedemokraternas förslag. SD verkar lägga sig väldigt nära de andra partierna. Partiet har gått fram och tillbaka, de är otydliga. Om Norge och Danmark är mer restriktiva än SD, då ligger man inte rätt.

En skiljelinje mellan Sverigedemokraterna och AfS är synen på svenskhet. Sverigedemokraterna har myntat begreppet ”öppen svenskhet”. I korthet går det ut på att vem som helst kan bli svensk, det sitter inte i hudfärgen eller bakgrunden. Det avgörande är i vilken grad man assimilerar sig. Du ska vara lojal mot nationen, tänka, bete dig och känna dig helt svensk, på det sätt Sverigedemokraterna definierar svenskhet.

Gustav Kasselstrand kallar resonemanget om ”öppen svenskhet” för ”korkat”. Men vad är svenskhet för Mikael Jansson?

– Jag vill ju vänta tills AfS formar sin politik. Jag vill höra hur de gestaltar det här. Jag hoppas det kan vara något jag delar. Man ska inte vara aningslös och feg utan våga säga vad folk redan vet.

Vad är det man ska våga säga?

– Jag vill inte dra den exakta ­gränsen, svarar Jansson.

Alternativ för Sveriges mest prestige­fyllda värvning är Mikael Jansson, tidigare partiledare för Sverige­demokraterna.
Alternativ för Sveriges mest prestige­fyllda värvning är Mikael Jansson, tidigare partiledare för Sverige­demokraterna. Foto: David Lagerlöf

 

Vad är skillnaden?

Om AfS är det mer hårdföra alternativet till SD, så erbjuder i sin tur Nordiska motstånds­rörelsen ett budskap ytterligare ett steg mot extremen. När partiet tågade i Ludvika och Boden på första maj skanderade de ”Jimmie Åkesson rasförrädare”. NMR är öppna med att de vill ha en nationalsocialistisk stat. Politiker ska straffas för sitt landsförräderi. Och när det gäller svenskheten ska den redas ut med gentester. De som inte anses tillhöra rätt ”ras” lovar organisationen att göra sig av med.

För NMR handlar valrörelsen om att omvända SD-­väljarna. Att få dem att köpa att problemet egentligen inte är invandringen, utan vad de menar är en judisk världskonspiration. Organisationen har också aktivt arbetat med att försöka rekrytera personer som rört sig nära Sverigedemokraterna. Ett sådant exempel var när initiativet Folkets demonstration, som hade startats av en sverigedemokrat och som nådde ut till partiets gräsrötter, lades ned 2017.
”Jag tror att majoriteten av er som stöttat Folkets demonstration är väldigt bra och godhjärtade människor. Jag tror att ni innerst inne har samma kurage och förstånd som oss. Det är dags att ni visar det och ansluter er till det verkliga motståndet”, skrev NMR:s ledare Simon Lindberg i ett öppet brev 17 augusti 2017.

Att locka SD-väljare till ett mer radikalt parti har visat sig vara svårt, men det verkar SD:s högerextrema kritiker strunta i. Att Åkesson nu utmanas har fått hans tidigare allierade att jubla. De flesta nationalistiska alternativmedierna ser positivt på att Sverigedemokraterna nu har fått en kaxig utmanare i Alternativ för Sverige.

Riksdagsledamoten Kent Ekeroth, som nyligen även han petades från SD:s riksdagslista, ser ett värde i att partiet nu även måste värna om de väljare som verkligen inte vill se ett SD som drar mot mitten.
– Som jag ser det så skadas inte Sverige av att ha ett till nationalistiskt parti i riksdagen. Det är inte bra om någon har monopol på en fråga och då kan man ha en konstruktiv symbios mellan varandra så att man inte liberaliseras för mycket, säger Kent Ekeroth till den högerextrema tidningen Nya Tider.

Trots att NMR och AfS möjligheter att på riktigt utmana Sverigedemokraterna är minimala, har Jimmie Åkesson ändå behövt förhålla sig till dem. I Aftonbladets Parti­programmet tvingades Åkesson i april att svara på hur han såg på Alternativ för Sverige. Vad är egentligen den avgörande skillnaden?

Synen på svenskhet, svarade Åkesson:

”Vi är för en svenskhet där, om du kommer hit som invandrare från ett annat land eller en annan del av världen, så kan du, om du har den ambitionen och är beredd att anpassa dig till det svenska samhället och våra värderingar, bli en del av majoritetssamhället. Du kan bli svensk. Det tycker inte de. De tycker att svenskheten sitter i någon kroppsdel, och jag håller inte med om den analysen, och det är en viktig skillnad.”
Trots att Jimmie Åkesson i princip beskriver Alternativ för Sverige som rasideologer så kunde han i en intervju med Arbetet i maj inte förkasta partiet helt. På en fråga där han skulle välja mellan Centerpartiet eller Alternativ för Sverige försökte han passa.

”Jag behöver ju inte välja mellan dem. Om det handlar om landsbygdsutveckling skulle jag föredra Centerpartiet och om det handlar om något annat där jag håller med det andra partiet skulle jag välja det.”

Kasselstrands projekt har raljant avfärdats av SD-­ledningen som ”Alternativ för de sparkade”. I en intervju med TV4 i mars menade Åkesson till och med att SD kommer gynnas av att de utmanas av mer radikala partier.

”Nordiska motståndsrörelsen och Alternativ för Sverige är partier som kommer dra till sig sådana som vi inte vill ha. Rasister och haverister på olika sätt, och det är bra om de har någon stans att ta vägen.”

I intervjun i Aftonbladets Partiprogrammet hade han utvecklat sitt svar. Efter att AfS lockat till sig fler SD-­politiker och fortsatt att väcka medial uppmärksamhet skickade Åkesson ändå en varning till sina väljare: Om Alternativ för Sverige, tillsammans med det lilla borgerliga utmanarpartiet Medborgerlig samling, skulle skrapa ihop en procent vardera skulle det leda till att den nu­­varande regeringen fick sitta kvar, resonerade Åkesson. Det skulle vara en katastrof.

Bar