7 oktober måste förstås som det antisemitiska dåd det var

I dag för ett år sedan bevittande omvärlden vad som senare skulle visa sig vara den dödligaste attacken mot judar sedan andra världskriget. Det började tidigt på morgonen den 7 oktober då tusentals missiler avfyrades mot Israel. Raketangreppet var en skenmanöver. Under de efterföljande timmarna tog sig flera väpnade grupper och andra frivilliga palestinier under ledning av den islamistiska organisationen Hamas militära gren Qassambrigaderna in i Israel. De bröt sig genom gränsen med hjälp av bland annat bulldozrar, bilar, båtar, hängflygare och motorcyklar, för att sedan inledda en storskalig massaker i det område i södra Israel som gränsar till Gazaremsan.

De väpnade grupperna attackerade över 20 kollektivsamhällen – 19 kibbutzer och fem moshaver – städerna Sderot och Ofakim, två musikfestivaler och en strandfest.

Attacken är väldokumenterad av journalister, Israeliska myndigheter och internationella människorättsorganisationer. Ändå är det så gott som omöjligt att fastslå exakt vad som hände under attacken. I flera fall finns inga vittnen till mördandet, individer saknas eller kroppar är så illa åtgångna att det är svårt att utröna hur de skadats.

Med stöd av data som korskörts av nyhetsbyrån AFP, samt data från den israeliska tidningen Haarretz, har Human Rights Watch kommit fram till att 1195 människor dödades i attacken, varav 815 var civila. Minst 282 kvinnor och 36 barn mördades. Majoriteten av offren var israeliska judar men bland de som drabbades fanns också palestinska medborgare i Israel, palestinier från Gazaremsan och personer med ytterligare ett tiotal olika nationaliteter.  

Vi vet att terroristerna i den Hamas-ledda räden sköt direkt mot flyende civila, ofta från nära håll, eller mot personer som råkade köra förbi. De attackerade skyddsrum eller andra skyddade platser med granater. Hus sattes i brand. Vissa brändes eller kvävdes till döds. Andra tvingades ut ur lågorna för att mördas eller kidnappas. Några föll också offer för eldgivning från israeliska soldater och väpnade vakter. Bland annat efter att de hade använts som mänskliga sköldar.

Utöver massmördandet gjorde de väpnade palestinska grupperna sig skyldiga till tortyr och plundring. De skändade döda kroppar. Många vittnesmål tyder på flera fall av våldtäkt. Slutligen kidnappades 251 personer och fördes till Gazaremsan.


Det pågår fortfarande ett informationskrig om hur händelserna den 7 oktober 2024 ska minnas. Överdrifter och falska påståenden från israelisk sida har med tiden kunnat avfärdas av journalister och civilsamhällesaktörer. Bland annat påstods tidigt att Hamas halshuggit 40 bebisar. Uppgifterna spreds av flera officiella israeliska företrädare och av bland andra Joe Biden. Men de visade sig senare inte stämma.

Hamas har sedan attacken inleddes försökt framställa det som att man endast riktat in sig på militära mål och haft som ambition att skona barn, kvinnor och äldre. Men enligt den grundlig genomgången av Human Rights Watch är det uppenbart att Hamas haft som mål att döda eller kidnappa så många civila som möjligt. Om inte annat talar dödstalen sitt tydliga språk.

I spåren av dåden har en rad konspirationsteorier fortplantat sig i högerextrema, pro-palestinska och konspirationsteoretiska forum. De närs av antisemitiskt tänkande och av en aversion mot att på något enda sätt betrakta Israel eller judar som offer.

Det hävdas att det i själva verket var Israel som låg bakom en betydande del av dödandet av israeler. Man ställer sig bakom Hamas narrativ om att dådet riktades mot militära mål eller att det vara andra grupper än Hamas militära gren Qassambrigaderna som låg bakom de värsta grymheterna.

Eller så hyllas och mytologiseras 7 oktober-attackerna som en motståndshandling, utan någon hänsyn till de ohyggliga brott som begicks. 

Alla dessa teorier motbevisas på punkt efter punkt av exempelvis Human Rights Watch.

I det offentliga samtalet refereras det nu ett år senare till attacken som ett terrordåd. Även om en sådan beteckning inte syftar till att sprida desinformation för ena eller andra sidans favör, så skaver beskrivningen. Inte för att den är falsk, utan för att det inte fångar massakerns magnitud och betydelse.

Den Hamas-ledda attacken var ett försök att initiera ett storskaligt flerfrontskrig mot Israel. Samma dag som attacken genomfördes uppmanade Hamas militära ledare Mohammed Deif alla likasinnade rörelser i Mellanöstern och alla i arabiska och muslimska länder att attackera Israel. 

Det som hände den 7 oktober för ett år sedan var ett folkrättsvidrigt angrepp och enligt Human Rights Watch ett brott mot mänskligheten. Och det utfördes av Hamas som i sitt ideologiska väsen är en antisemitisk organisation. 

För många av världens judar, även bland de som inte bor där, är Israel som nation en symbol för skydd från pogromer och folkmord. Nationen skulle vara, och är fortfarande för många på ett idémässigt plan en sista utväg – en säker tillflyktsort. Erfarenheten av tidigare utrotningsförsök har skapat ett kulturellt trauma. Ett trauma som hos många aktiverades i dag för ett år sedan.

Det är med dessa ögon attacken den 7 oktober behöver förstås och diskuteras. Den var inget heroiskt hjältedåd, som det kan låta bland de som stödjer eller ursäktar Hamas. Det var förstås ingen false flag-operation. Det var inte israeliska soldater som sköt sina egna. Det var inte heller ett sedvanligt terrordåd.

Det var ett antisemitiskt brott mot mänskligheten, i syfte att sätta regionen i brand och på sikt fördriva judar.

Daniel Poohl