Antisemitismen måste få konsekvenser
Efter flera uppmärksammade fall av antisemitism: Det räcker inte att Vänsterpartier endast tar avstånd – partiledningen måste agera.
Publicerad: 2024-09-06, 12:08
Lästid: 4 minuter
Du läser just nu gratis innehåll
Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.
”Antisemitism och rasism har ingen plats i Vänsterpartiet eller i Sverige. Det är självklart att Vänsterpartiet bekämpar antisemitism och rasism var än det dyker upp.”
Orden yttrades av Vänsterpartiet partiledare Nooshi Dadgostar i en intervju i Dagens Nyheter för några dagar sedan. Bra sagt, och tack för de orden. Men att Vänsterpartiets partiledare 2024 ska behöva påminna oss om den saken och känner sig nödgad att understryka det offentligt är i sig oroväckande och visar på de reella problem som Vänsterpartiet nu en gång för alla måste ta tag i och lösa.
Vid flera tillfällen har medier avslöjat att lokala vänsterpartistiska företrädare på sociala medier och i samband med Palestinademonstrationer uttryckt sig antisemitiskt och visat stöd för terrororganisationer. Som exempel har partiets vice ordförande i Malmö jämfört kriget i Gaza med Förintelsen och delat en bild på sociala medier med ett antisemitiskt motiv, något som Sydsvenskan rapporterade om. I Angered har en annan högt uppsatt vänsterpartist uttalat stöd för PFLP och i Landskrona har en politiker i V spridit öppet judehat och hyllat terrorister.
När Vänsterpartiet partisekreterare Aron Etzler medverkade i måndagens Aktuellt förde han ett resonemang om att okunskap och bristande förståelse för vad antisemitism är för något är en av förklaringarna till varför vissa partiföreträdare uttryckt och delat det de gjort på sociala medier.
För den som står i skottgluggen är detta en klen tröst, men det går såklart inte att utesluta att okunskap är en förklaring – även om det är tveksamt att den förklaringsmodellen är applicerbar på alla uppmärksammade fall. Men oavsett, så är det hög tid för partiledningen att ta fram en handlingsplan, inkluderat utbildningsinsatser kring dessa frågor, som uppenbart behövs i partiet.
Jag har under mina snart 14 år på Expo åtskilliga gånger föreläst runt om i landet om frågor rörande rasism och antisemitism. Jag kan understryka behovet av mer kunskap och förståelse för dessa frågor generellt i samhället, oavsett målgrupp.
Samtidigt handlar det inte bara om okunskap. Det är den som tror på idéerna och som är övertygad om sin sak som är mest högljudd och snabbast på att dela inlägg och uppmuntrande ord när någon annan gör detsamma. De sprider antisemitism för att de är övertygade antisemiter helt enkelt.
Så mer kunskap och fakta löser inte allt för ett parti. Det handlar också om att ha ett långsiktigt arbete om värderingar och attityder samt kunna uppvisa ett konsekvent och tydligt avståndstagande, såväl från ledning som gräsrötter och lokalt aktiva, så fort rasismen och intoleransen dyker upp. Alla de i Vänsterpartiet som blir upprörda och arga när deras partikamrater agerar som de gör och sprider antisemitism måste få uppmuntran till motstånd, högljudda avståndstagande samt känna stöd från partiledningen.
Vi kan konstatera att det finns skäl att känna en oro och vara kritisk till om så har skett när det gäller V:s hantering den senaste tiden.
Att partiledare Dadgostar och partisekreterare Etzler sent omsider framträder i det offentliga är givetvis bra och viktigt, men var är och var har resten av partiet varit? För en utomstående tycks det snarare vara de som försvarar de utpekade partiföreträdarna som synts i det offentliga.
Ord förpliktigar, och nu krävs det handling från Vänsterpartiets ledning.
Nu är det V:s hantering av de uppmärksammade fallen som står i fokus. Det är bra och helt rätt. Men den kraft, ilska och energi som inte minst den högra planhalvan av svensk politik uppvisat kring Vänsterpartiets agerande och förehavanden ger en välkommen påminnelse om hur det hade kunnat vara i svensk offentlig debatt och politik.
Antirasismen måste vara konsekvent. Rasism och hat måste bemötas och tryckas tillbaka med samma kraft och frenesi oavsett partibok, avsändare och vem som utsätts. För att på ett trovärdigt sätt kunna attackera och problematisera när politiska meningsmotståndare i Sverige ger uttryck för rasism och hat, något som sällan varit viktigare och i mer skriande behov än idag, behöver man ha sopat rent framför egen dörr och ompröva vilka krafter man valt att kroka arm med.