”Den sortens svar duger inte för en minister”

På små orter är det svårare att välja bort folk man inte alltid kommer överens med. För vissa upplevs det sociala priset för högt och man hittar sätt att umgås trots olika åsikter och värderingar, trots olika musiksmak.  

Där skavs vit makt-musik och ytterhögerns myter mot andra subkulturer och idéer. Sydstatsflaggan dyker upp som en del av inredningen. En symbol för musikaliska referenser, eller en periferins fana mot centralmakten. Visst kan den stå för rasism. Men så jävla petig kan man liksom inte vara.  

Alla hänger förstås inte på festerna. Vissa för att de inte känner sig välkomna, vissa för att de hellre sysslar med annat än att supa, härja och stå ut med vit makt-musik.  

Många flyttar därifrån. För jobb, utbildning eller för att de faktiskt vantrivs.  

Andra bor kvar. Få tar plats i offentligheten som Ida Karkiainen, Sveriges nya civilminister, gör.   

Förra veckan hamnade hon i blåsväder på grund av en rad besvärande uppgifter. Hon har fångats på bild där hon som tonåring ser ut att göra en Hitlerhälsning. Källor påstår att det har spelats musik med vit makt-bandet Pluton Svea på fester hemma hos henne och hennes pojkvän. Det har också framkommit bilder på en sydstatsflagga från hennes sambos replokal och garderob.  

Hennes sambo medlem i bandet Raubtier - som hon själv åkt med på turné med.    

På Expo har vi under veckan lagt vår tid på att förklara för journalister vad bandet Raubtier står för. Det är inte helt lätt. Det är inte ett renodlat högerextremt band. Men i delar av bandets musik finns en implicit högerextremism och konspirationism. Det är anledningen till att bandet hyllas i högerextrema kretsar. 

Ida Karkiainen konfronterades först med uppgifterna av Expressens reporter under tisdagen. Men innan den första konfrontationsintervjun publicerats hade fler medier sökt svar hos Karkiainen. Hitlerhälsningen förnekade hon i Expressen. För att i en senare intervju säga att hon kanske kunde ha gjort men i så fall som en slags ironisk gest. För oss läsare kom svaren i omvänd ordning.  

Det intressanta i den här historien är inte vad Ida Karkiainen gjorde som tonåring. Vi kan inte ha politiker som levt utan misstag och snedsteg i livet. Frågan är hur hon förhåller sig till de här uppgifterna i dag, när hon blivit minister.    

Hennes svar var undflyende, ett försök att neutralisera. Sydstatsflaggan i replokalen: Den fick stå för bandet. Hon har inget att göra med replokalens inredning. Pluton Svea: Visst känner hon till bandet, men det är inget hon lyssnar på eller själv skulle sätta på.     

Den sortens svar duger inte för en minister i en socialdemokratisk regering som gör en poäng av att stå upp emot rasism och högerextremism.  

Men Karkiainen får fortsatt förtroende och senare samma dag publicerade hon ett inlägg på Facebook där hon förklarade att hon borde varit tydligare med att hon tar avstånd från alla former av rasistiska symboler och vit makt-uttryck. Att hon tycker att alla värderingar där man gör skillnad på människor är totalt oacceptabla.  

Så kan vi släppa den historien då?  

Nja.  

Hennes reaktioner på Expressens uppgifter kan läsas som ett eko från det där blandade umgänget där högerextremism plötsligt kan dyka upp – festen kan fortsätta så länge de som inte håller med undviker att markera mot. 

Ingenstans i Karkiainens resonemang, eller i försvaret för henne, verkar det finnas en förståelse för de människor som på riktigt blir upprivna av det som framkommit. 

Karkiainen berör inte med ett ord de svenskar som har slaveriets trauman som en del av sin personliga historia. Inte med ett ord de svenskar som har Förintelsen och hotet från nazismen som en del av sin.  

I ETC berättar en person anonymt om hur det vara att vara judinna på fester där folk heilade – även om de kanske inte egentligen tyckte så. ”Jag lärde mig tidigt att vara på min vakt”, säger den intervjuade ”Noa”. För henne är förtroendet för civilministern grusat. Det handlar inte om att den här eventuella Hitlerhälsningen var ett stöd för nazismen. Noa tror på Ida Karkiainens förklaring. ”Men hon verkar samtidigt sakna en grundläggande förståelse för vad det innebär att relativisera”.   

Flera av Karkiainens försvarare har försökt förvandla det hela till en fråga om att överkänslig medelklass från storstan inte förstår sig på landsbygden. Det är en billig skenmanöver. 

Det här handlar om personer som känt av och känner av rasismen i det svenska samhället – de finns representerade i både Stockholm och Haparanda.  

De förtjänar en minister som inte bara är intresserad av att vi ska förstå hennes egen bakgrund, sammanhang och intentioner, utan en som på riktigt också förstår andras. De förtjänar en minister som ser och erkänner konsekvenserna av det hon gjort och sagt. 

Daniel Poohl är vd på Stiftelsen Expo.

Daniel Poohl