Ensamagerande flockdjur

Stockholm, Kode, Klippan, Malmö, Trollhättan, Göteborg, Eslöv, Kristianstad, Visby – listan på platser för brutala våldsdåd som högerextremister och islamistiska terrorister utövat mot oskyldiga människor i namnet av sin hatlära är redan alldeles för lång. Listan på de som planerat att begå liknande dåd men stoppats i tid är ännu längre.

Men jämsides det mörker och lidande som våldet fört med sig har också lärdomar kunnat dras och dyrköpt kunskap växt fram.

Bland de viktigaste fynden i forskningen på terrordåd som utförs av ensamagerande gärningsmän – en form av terror som länge varit standard för extremhögern – är att de så kallade ”ensamvargarna” som utför dåden som regel aldrig faktiskt är ensamma, förutom i själva stunden de fullbordar sina brott – om ens då.

I dag vet vi att deras världsbild formas av texter och bilder från meningsfränder, att deras hat odlas i umgänge, ibland till och med i lek, med likasinnade, och att deras beslutsamhet dras till sin spets först när de känner att omvärlden tycks bekräfta dem, och – åtminstone i deras huvuden – mana dem till handling.

De upplever sig sällan som ensamma utan ser sig som spjutspetsen av en rörelse, vars bekräftelse de räknar med. På samma sätt har de själva som regel deltagit i hyllningar av de ”helgon” – terrorister och massmördare – som gått före. De vet att de kan vänta sig sin egen helgonförklaring när de genomfört sina egna dåd, och bidragit med sina egna manifest till vit makt-rörelsens ständigt växande kanon.

De uppmuntras av främlingar på nätet att mörda så många de kan. Ibland, som i fallet med mannen som attackerade en synagoga i tyska Halle, får de till och med anonyma pengadonationer för detta syfte.

Tack vare livestreams och hjälmkameror är de inte ens ensamma längre när de avfyrar sina vapen och trasar sönder kropparna på de män, kvinnor och barn som de utsett till sina offer. Tvärtom får de likes och kommentarer under själva akten av massmördandet, och kan tala till sin publik.

Vi är vana att tänka på terror främst som något dess gärningsman gör. Det ligger i själva ordet, så är vårt straffrättsliga system uppbyggt, och så även på många sätt vår traditionella syn på moral. Men ju mer vi analyserar terrorismen, och i synnerhet den högerextrema, desto mer framstår den som ett kollektivt, inte ett individuellt, fenomen.

Gärningsmännen är såklart inte ointressanta i sammanhanget, och ny forskning hjälper oss att förstå deras psykologiska särdrag. Men minst lika viktigt är det att belysa de kollektiva miljöer och nätverk extremisterna bildar tillsammans, och vilka idéer och diskurser som präglar dessa. Det är på många sätt dessa miljöer som faktiskt föder fram våldet.

Gärningsmännen är, och kommer för överskådlig framtid att vara, svåra att upptäcka på förhand. Radikaliseringens mekanismer fortsätter att gäcka forskarna. Extremismens sociala sammanhang däremot – hatets fabriker och rasismens salonger – är desto synligare, när vi vet vad vi ska titta efter.

Sveriges högerextrema miljö är en social värld och en kultur som sprider sig bland allt fler invånare. Och tyvärr är det bara en tidsfråga innan den genererar nästa våldsdåd. Kanske såg vi det nyligen.

När en man nyligen enligt vittnesmål med sin personbil försökte plöja in i ett demonstrationståg till solidaritet med Palestina i Borås, och samme man visade sig ha uttryckt grovt rasistiskt hat mot invandrare, muslimer och palestinier, väcktes frågan om det var ännu en högerextrem terrorist Sverige hade att göra med. (Svaret får vänta tills utredningen är klar.)

För att förstå individerna som utövar våldet och för att kunna avvärja deras dåd är det miljön i sig som måste bevakas och bekämpas. Detta innebär lika mycket en vaksamhet, som en förebyggande verksamhet, mot alla som deltar i den och allt som bidrar till den. Vi har inte råd att se terrorismen som en individuell fråga.

Morgan Finnsiö