Hur många fler ska mördas på svenska skolor?

Tre döda, två skadade på grundskolan Kronan i Trollhättan. En skadad på Peder Skrivares gymnasium i Varberg. En allvarligt skadad på Källebergsskolan i Eslöv. Och nu, i januari, två skadade på NTI-gymnasiet i Kristianstad.

Listan växer på de svenska skolbarn och deras lärare som under de senaste åren utsatts för mardrömsliknande attentat.

I samtliga fall var förövarna inspirerade av rasismens högerextrema ideologi.

I flera fall tog de direkt inspiration från andra nyfascistiska mördare – och från varandra.

Redan innan dåden fanns det i flera fall gott om signaler på att gärningsmännen var på väg att göra allvar av sina fantasier, att massakrer planerades. Signaler som polis och socialtjänst inte verkar ha tagit på allvar.

Hur kan dessa attentat få ske gång på gång? Och vad gör vi för att se till att det inte händer igen?

Vi som varnade fick rätt

Sedan Anton Lundin Pettersson mördade en elev, en elevassistent och en lärare på en skola i Trollhättan 2015 har utvecklingen gått fort.

Redan det året skrev Martin Gelin för Expo om ”en ny våg av ensamma terrorister som inspirerats av ett offentligt samtal där rasismen tar allt större utrymme och som uppmuntrats av likasinnade som de ofta lärt känna på nätet”.

Vi på Expo och andra experter som på 2010-talet varnade för denna utveckling fick tyvärr rätt. Under de fem åren efter dådet i Trollhättan noterade FN:s säkerhetsråd en mer än 300-procentig ökning av högerextrema terrordåd, så gott som alltid genomförda av just ensamagerande gärningsmän som inspirerats av meningsfränder på internet – och som blir allt yngre, mer löst organiserade och mer fanatiska i sitt våld.

Det har fått bland andra USA och Tyskland att klassa extremhögern som det främsta terrorhotet och gett sina säkerhetstjänster i uppdrag att prioritera dess bekämpning.

Tyskland satsar just nu en miljard euro under fyra år för att bekämpa rasism och högerextremism i hela samhället.

I Sverige är det tyvärr i stället som om tiden har stått still.

Visserligen har Säkerhetspolisen och Nationellt centrum för terrorhotsbedömning formellt erkänt hotet från högerextremism som förhöjt, och Säpos tidigare oinitierade analyser av den högerextrema miljön har utvecklats och blivit klokare.

Men innebär det någonting i praktiken, ute i samhället?

Tidningen Skolvärlden har omsorgsfullt kartlagt vägen som ledde fram till skolattackerna i både Eslöv och Kristianstad. Det är sorglig och skrämmande läsning.

Och den väckor frågor om myndigheternas agerande, eller brist på agerande. Eller som Lärarnas riksförbunds tidning uttrycker det, ”hur många gånger måste lärare slå larm innan något görs?”.

För det står klart att ett helt batteri av röda varningslampor blinkade kring de båda tonåringarna i Eslöv och Kristianstad långt innan de tog sig till sina skolor för att försöka mörda sina skolkamrater och lärare.

Hakkorsarmbindlar, nazistiska slagord, vapen, sydstatsflaggor, våld, sökningar på nätet och nedladdade massakervideos, planer på attentat, varningar från FBI, uppgifter i förhör. Mängder av indikatorer om att det kunde röra sig om potentiella terrorister serverade på silverfat till både polis och socialtjänst.

Skolelever och personal ska inte behöva förlita sig på tur

Men det gjordes inget omhändertagande enligt LVU, Lagen om vård av unga, av socialen. Och polisen lyckades inte hindra att något av de två attentaten genomfördes. Skolorna verkar inte heller ha fått full information om den uppenbara hotbilden som växte fram.

Det framstår som ren tur att ingen fick sätta livet till i Eslöv eller Kristianstad, till skillnad från de som mördades i Trollhättan.

Men Sveriges skolbarn, deras föräldrar och skolornas anställda ska inte behöva förlita sig på tur mot högerextrema våldsdåd.

De måste kunna kräva att polis, socialtjänst, kommunala samordnare mot våldsbejakande extremism och statliga myndigheter som CVE, MSB och Säpo samverkar för att förhindra att den här sortens attentat sker igen. I synnerhet när varningstecknen är så oerhört tydliga på förhand som i fallen Eslöv och Kristianstad.

Efter den pinsamt okunniga och inkompetenta polisutredningen kring attentatet i Trollhättan, och efter flera år med en stadigt ökande takt av ensamagerande högerextrema terrordåd med snarlika gärningsmannaprofiler som hos förövarna i Sveriges skolattacker, måste vi kunna förvänta oss att polisen uppdaterar sin kunskap och sina metoder för att utreda och hantera den här sortens scenario.

Vi måste också kunna förvänta oss att socialtjänsten förstår att dessa fall inte bara handlar om missanpassade tonåringar som söker gemenskap i ett asocialt intresse, utan att de terrorbejakande ideologierna faktiskt inspirerar till handling – särskilt för de med psykosociala utmaningar.

Myndigheter och regering måste prioritera att skydda Sveriges skolor från framtida attentat, och ge det stöd till lokala aktörer som behövs.

För sanningen är tyvärr som Kristianstadsbladet nyligen skrev i en ledare: ”Attacken i Kristianstad är knappast heller det sista skoldådet vi kommer att få se.”

De fyra gärningsmännen i Trollhättan, Varberg, Eslöv och Kristianstad är inte ensamma – varken om sina sociala och psykiska omständigheter, sina rasistiska övertygelser, eller ens sina planer på att begå våldsdåd mot sina skolor eller andra för högerextremismen symboliska måltavlor. Det finns fler som dem.

Samhället måste upptäcka och avväpna dem, innan listan på skolattacker blir ännu längre.

Morgan Finnsiö är researcher och utbildare på Expo.

Morgan Finnsiö