Ska SD:s lögner löna sig?

Så, då har Sverigedemokraterna brutit ytterligare en regel i demokratins spelbok. Kalla fakta har genom sitt Wallraffreportage kunnat avslöja att partiet systematiskt har spridit propaganda från anonyma konton registrerade av tjänstemän på partiets kommunikationsavdelning. Omfattningen av operationen har enligt ett av de inspelade samtalen varit så omfattande att inläggen verkar ha fastnat i Tiktoks trollfabriksspärr.

Syftet har varit att manipulera opinionen genom att blåsa upp missnöje och hets mot politiska motståndare eller pusha särskilda agendor. Kommunikationschefen Joakim Wallerstein diskuterar hur man ska ”hitta skit” på KD-politikern Alice Teodorescu Måwe efter att hon uttalat sig kritiskt om partiet. Att döma av samtalet finns en utarbetad strategi för hur politiska motståndare ska svartmålas med hjälp av de anonyma kontona. En anställd i ledande ställning berättar att han köpt upp domännamn med uttryckta planer att rikta budskap på arabiska om att infiltrera lokala S-föreningar och spela med i LVU-kampanjen. De gör deepfake-videor med Magdalena Andersson, tillräckligt försåtliga för att personer ska kunna tro att de är sanna.

Vi har inte fått hela bilden av vad SD:s propagandaenhet i hemlighet sysslat med. De konton som Kalla fakta har kunnat belägga är kontrollerade av SD har i första hand spridit memes och vad partiet kallar ”satir”. I flera fall med högerextremt och rasideologiskt bildspråk.

Men det stora problemet är inte innehållet – det är metoden, och den totala brist på respekt för ett öppet demokratiskt samtal som partiet uppvisar.

I vilket annat parti som helst hade avslöjandet lett till att folk sparkades, att kommunikationsavdelningen stöptes om och partiet på något sätt visade ånger.

Men SD är inte som vilket parti som helst.

SD har bedrivit sin verksamhet i största hemlighet. Kommunikationschefen Joakim Wallerstein skäller ut sina medarbetare när de lämnat in sina datorer för lagning. ”Det är jättekänsliga saker på våra datorer. Saker som är förstasidesnyheter.”  

Men nu har SD bytt taktik. Det som inte fick läcka är de istället stolta över.

Under tisdagen släppte partiet en video med ett kort anförande av Jimmie Åkesson. Han hoppar över att nämna det uppenbara avslöjandet i Kalla faktas granskning – den systematiska användningen av anonyma konton. Eller det faktum att Kalla fakta kunnat visa att partiet ljugit om relationen mellan youtubekanalen Riks och partiets kommunikationsavdelning, och därmed ytterligare grumlat avsändarna för partiets propaganda.

Han förnekar att partiet smutskastar sina politiska motståndare. En pinsamt uppenbar lögn. Eller var det bara en ren tillfällighet att SD:s planer på en attack mot Alice Teodorescu följdes av vad hon själv beskrivit som den värsta näthatskampanj hon varit med om? Och hur var det nu, varnade inte partiets egen kommunikationschef TV4:s reporter på insidan för att han skulle just ”smutskastas” om han jävlades med dem?

Viktigast i SD:s svar är den grandiosa lögnen. Jimmie Åkesson hävdar att det pågår en ”gigantisk inhemsk påverkansoperation från det samlade vänsterliberala etablissemanget. Syftet är att mobilisera vänsterliberala väljare och att demoralisera Sverigedemokraternas väljare”.

Det är hittepå. En saga där SD:s kan undvika att ta ansvar för sina handlingar och istället odla sin martyrroll. I verkligheten är Kalla fakta en självständig redaktion, som i det här fallet nog har tvingats vara mer hemlighetsfulla än någonsin tidigare. Det finns ingen ”operation”. Det enda vi sett är traditionell nyhetslogik. Ett avslöjande som bedöms ha stort allmänintresse följs upp av andra medier, som utkräver ansvar och svar från politiken. Extra intressant blir det om inte bara oppositionen klagar på regeringen – de gör de ju alltid – utan om också samarbetspartier reagerar. Och det har de gjort.

I verkligheten har nog de flesta redaktioner till och med haft lite svårt att hänga med i Kalla faktas logik. Det första avsnittet var någon slags introduktion. Där avslöjades partiets nära relation till Riks men i övrigt var det svårt att ens förstå vad som var ”grejen”. I andra avsnittet blev det tydligt, SD bedriver vad de själva kallar för en trollfabrik, och då kom också reaktionerna. Alltså helt normalt.

Alla har inte ställt sig i led. Flera har väckt frågor och kritiserat Kalla faktas rigida användning av begreppet desinformation. Kan verkligen satir räknas som desinformation? Ja, enligt vissa, nej enligt andra. Kort sagt. Ingen ”operation”. Ingen plan.

SD ignorerar att de starka reaktionerna kommer av att partiet med råge passerat en gräns och riskerar att allvarligt skada förtroendet, inte bara för det egna partiet – utan för politiken i bredare bemärkelse. Det är som Wallerstein själv säger en förtroendebransch.

Men SD använder lögnen som vapen.

Politiker är inte kända för att hålla sig till sanningen. Går den att undanhålla gör man gärna det. Går det att tänja på gränserna för vad som är korrekt och riktigt så tar man av strategiska skäl kanske chansen.

Men i någon mån har det funnits en självreglerande mekanism. Oberoende medier granskar och de politiker som avslöjas med att ljuga eller för den delen manipulera opinionen har fått betala ett pris. Det har väckt vrede hos allmänheten, hård kritik från opinionsbildare och gett journalistiken ett mandat att utkräva ansvar.

Men nu verkar självregleringen ha tappat i styrka.

Medielandskapet har spruckit upp. Det finns inte en offentlighet. Den som riskerar att tappa ansiktet kan alltid vända sig till sin publik, där ens egen version får stå oemotsagd.

I takt med att lögnerna ökar i volym och kanalerna blir fler hinner inte journalistiken med. Eller så klarar den inte av att nagla fast politikerna och ställa dem mot väggen.

En förklaring är att framför allt ytterhögerns väljare inte bryr sig. Journalistiken ska stå på publikens sida. Den ska vara vår förlängda arm. Men i fallet med ytterhögern är den maktdynamiken satt ut spel. Där har väljarna större förtroende för den som granskas än de som granskar. Där står personer som Jimmie Åkesson på sin publiks sida mot journalisterna.

Samtidigt har andra delar av det politiska fältet investerat i allianser med ytterhögern, vilket gör att de inte vågar skapa opinion mot lögnerna. De spelar med, härmar eller undviker att väcka kritik. 

Det är en ny tid, där lögn och manipulation har blivit ett framgångsrecept. Riskerna med att ljuga och manipulera blir mindre. Vinsten större. Och Sverigedemokraterna är det parti som bäst omfamnar den nya ordningen. Partiet känner inga förpliktelser till den liberala demokratins spelregler. De vill inte vinna debatten. De vill krossa sina motståndare till varje pris.

Det oerhörda med de senaste dagarnas händelseutveckling är inte SD:s avslöjade trollfabrik. Det är att partiets svar på kritiken är en grandios lögn och att man kommer att fortsätta med sin manipulation av opinionen.

Det är svårt att säga när sanningen började ruttna. Det sker gradvis och det finns inget enkelt sätt att sätta stopp. Men nog står vi vid ett vägskäl. Om inte regeringen ser till att SD får betala ett politiskt pris kommer den enda läxan vara att lögn och manipulation faktiskt lönar sig.

Daniel Poohl är vd på Expo.

Daniel Poohl

Lär dig mer

Expo Wiki

Sverigedemokraterna (SD)

Nationalistiskt riksdagsparti, bildat 1988. SD grundades av veteraner inom svensk nazism och fascism och har lyckats göra sig till den svenska radikalnationalismens breda, pragmatiska alternativ.

Läs mer