Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Prenumerera Logga in

Adams äpplen är fylld av kvicka kommentarer och spetsade personligheter. Ivan betraktar det Hitlerporträtt Adam hängt upp på väggen i sitt rum och säger ”hade inte Hitler helskägg? Nej, nu blandar jag ihop honom med den där ryssen”, och på den nivån är det. Ingenting verkar bekomma Ivan, hans förlåtande spränger alla gränser och går inte att förstå, än mindre identifiera sig med.

I församlingen finns också en nazist ur det gamla gardet, Poul var kommendant i koncentrationslägren. Adams förakt byts till beundran när han inser att Poul inte satt i lägret, utan arbetade där. Han tar plats vid Pouls dödsbädd och ser hans ångest när han minns de illdåd han begick under sin ungdom. Det hjälper inte att Ivan hävdar att ”ingen minns det där längre” – Pouls självförakt och ångest är fundamentalt.

Adams äpplen är en märklig film. Liksom jag har svårt att veta vad jag egentligen ska tycka om Ivan, har jag svårt att veta vad jag ska tycka om filmen. Kan bara konstatera att den stannar kvar, att den sätter alla sådana begrepp som ”ondska”, ”bitterhet” och ”bättring” i gungning och att jag aldrig riktigt vet var jag har den. På det hela taget är den (kanske just därför) mycket bra, sin ibland något övertydliga bibliska symbolik och sina snudd på övernaturliga tendenser till trots.

Anna Amnéus

Anna Amnéus