Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Vi stod arm i arm och blev fler och fler för varje lördag. Till slut fyllde vi hela tunnelbanan. Fler rasister dök upp, marscherade med rak hög benföring, kängorna klampade hotfullt. Plötsligt gjorde de ett utfall och folk sprang huller om buller. Detta skrämde mig mest; de var fullständigt orädda för fysiskt våld, ingen som helst tvekan. Tvärtom, det var deras livsluft.

Men vi var fler, blev ännu fler och en lördag var skinnhuvudena borta. Vi hade jagat bort dem. Inte med stenar och tillhyggen, utan genom att vi var så många.

Sedan kom en annan tid. Det började långsamt. Den 30 november, nassarnas heliga dag, var vi i Kungsträdgården varje år. Invandrare, svenskar, unga, gamla och barn. Vi var många, vi sjöng och höll tal. För varje år blev det mer och mer våld. På nassarnas provokationer svarade arga och frustrerade ungdomar, både svenskar och invandrare. De slet upp gatstenar och slog sönder parkbänkar för att skaffa tillhyggen att banka ned skinnhuvudena med. De äldre försökte hålla tillbaka ungdomarna och skrek »inget våld«. Jag hörde vissa antirasistiska talare använda ord som »skadedjursbekämpning«. Samma språkbruk som nazisterna använde om judarna.

1992 uppmanade jag antirasister att »Kasta masken« på kultursidan i Expressen:

»Antirasistiska slagskämpar kan på ytan inte skiljas från de rasistiska. Samma mundering, samma maskering. Vi ska sannerligen inte tala rasisternas språk! Vi ska öppet visa våra ansikten, vi har inget att dölja. (...) Risken är att folk på samma sätt som Carl Bildt buntar ihop rasister och antirasister. Och därmed inte engagerar sig på bred front.«

1993 tågade en fascistdemonstration under polisbeskydd uppför Götgatan och skrek »ut med packet«. På Medborgarplatsen fick de bryta mot lagen om hets mot folkgrupp hur mycket som helst. Ingen massdemonstration emot. Unga antirasister visste om nassarnas tåg – de hade meddelat varandra internt – jag kom bara förbi av en slump. De unga antirasisterna sprang i små grupper på bakgator med stenar i nävarna. Det var vad som var kvar. Den lite äldre generationen höll sig hemma. Ingen hade heller meddelat dem.

Så har det fortsatt. Antirasistiska demonstrationer mot nazistmöten utlyses internt. De lite äldre är också rädda för de ungas våldsinriktning och maskerade ansikten. Splittring. Jag har dock varit där – med känslan av att bevista en privat fest där jag själv är objuden.

Om unga antirasister menar allvar med sin kamp bör de fråga sig varför de är så få. Varför har mängder av människor i alla åldrar förvandlats till några små stormtrupper? Om de inte tar den här frågeställningen på allvar, så tar jag inte dem på allvar.

Kampen måste föras på alla fronter. På gatan inte minst. Där måste vi vara många. De ungas stormtruppspolitik är ett hinder, men inte deras engagemang. Antirasistisk kamp är ingen intern grej. Den kräver uppslutning och medvetenhet.

Agneta Klingspor
© Expo och författaren, 1999
(Expo/Svartvitt nr 2 - 1999)
-----
Expo Bakgrund

Demonstrationerna 1987

1986 gick den rasistiska kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt (BSS) samman med det populistiska Framstegspartiet och bildade ett nytt parti – Sverigepartiet (SvP). Syftet var att skapa ett »patriotiskt alternativ« till valet 1988.

Sverigepartiet attraherade både högerextrema ungdomar och äldre aktivister. Medlemskadern var en bisarr blandning av politiska kufar, missnöjesväljare och intellektuella nyfascister. Där samlades också kärnan av den gryende skinnskallerörelsen, som fungerade som skyddsvakter vid gatuaktioner.

Våren 1987 inledde SvP sin politiska kampanj. Vid torgmöten samlade SvP fler åhörare än något annat högerextremt parti sedan 1940-talet. Det viktigaste stället för försäljning av tidningar blev gångtunneln mellan Centralstationen och T-centralen på lördagar. Invandrare som passerade utsattes för trakasserier och hot; det dröjde inte länge innan många invandrare helt enkelt var rädda för att passera centralen.

I april 1987 tog föreningen Stoppa Rasismen initiativet till en motdemonstration. En lördagsmorgon – i god tid innan rasisterna kommit till platsen - gick ett 30-tal antirasister ned i tunneln och började sälja sin tidning. Sedan vägrade de låta sig köras bort av en alltmer irriterad skara skinnskallar.

Motdemonstrationerna fortsatte lördag efter lördag under våren. Efter ett par veckor förbjöd polisen demonstrationer i tunnelbanan. Då flyttades konfrontationen istället upp till Drottninggatan och Sergels Torg. SvP insåg att det var en utmaning mot partiets existens och mobiliserade allt vad de förmådde, men antalet motdemonstranter växte rekordsnabbt. Demonstrationerna fick snart stöd från fackföreningar, politiska ungdomsförbund och kulturföreningar.

Kulmen nåddes i slutet av maj då flera tusen antirasister fyllde Sergels Torg. Bland talarna fanns nuvarande utrikesminister Anna Lindh och när en orkester drog igång vid trapporna förvandlades demonstrationen till en folkfest.

Sverigepartiet kapitulerade och kollapsade kort därefter i en serie interna strider. Kärnan i den gamla BSS-fraktionen ombildade partiet våren 1988. Det blev Sverigedemokraterna.