Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

Trump och Brexit. Den högerpopulistiska ångvälten verkar ostoppbar. Lyssnar man på dem själva har vi att göra med en ödesbestämd revolution som kommer att välta allt vi känner på ända.
Men frågan är om det bara är deras egen förtjänst?

Statsvetare och historiker har under de senaste decennierna försökt tona ner förenklade och överdramatiserade debatter om extremhögerns återkomst.

Visst har högerpopulistiska och högerextrema partier vunnit mark.
Men de har inte tagit över.
Partier som Front National, FPÖ i Österrike och Sverigedemokraterna har etablerat sig som en naturlig del av europeisk politik. Deras entré har ritat om det politiska landskapet. Men de har inte vunnit makten.

Under många år var de ett högljutt men utfryst gäng längst bak i kammaren. Nu är det en helt ny situation. Brexit-sidans förgrundsgestalt var Nigel Farage, en högerpopulist som lyckades göra EU-frågan till en omröstning om invandringen. Och Donald Trumps valseger var en politisk jordbävning som placerat extremhögern bakom maktens bord.
Men segrarna gjordes möjliga med stöd av framför allt etablerade konservativa partier och nätverk.

En av många statsvetare som ägnat sitt liv åt att försöka förklara populismens väsen är tysken Jan-Werner Müller. Han menar i en artikel i Financial Times att Nigel Farage och Donald Trump aldrig hade vunnit på egen hand.

Nigel Farage flankerades av de två konservativa politikerna Boris Johnson and Michael Gove. Dessutom var lämna-sidan inte bara en protest från bortglömda och undanskuffade britter. EU-skepticismen har länge hållits vid liv av kvällstidningar och en upproriska parlamentsledamöter.

Donald Trump gjorde inte heller allt själv. Det republikanska partiet accepterade honom till slut som kandidat. Och det var partiets valmaskineri och det stegvisa omfamnandet som gjorde segern möjlig.

Jan-Werner Müller upprepar det som länge varit grundprincipen för hur vi ska förstå potentialen hos partier som Sverigedemokraterna.
Deras öde ligger i motståndarnas händer.

Den verkligt stora förändringen under de senaste åren är inte de högerpopulistiska partiernas framgångar i sig. Det är att de andra partiernas förhållningssätt till dem har förändrats.

I det ljuset blir Moderaternas utsträckta hand till Sverigedemokraterna än mer intressant. De senaste opinionsundersökningarna visar att Anna Kinberg-Batras drag hade ett högt pris. En del av väljarna flyr - de som ville ha ett samarbete med SD lär dock vara nöjda - och partiet har nått historiska bottennivåer.
Det politiska spelet är en sak. Den verkligt intressanta historien handlar om hur det ens blev möjligt för Moderaterna att öppna dörren mot Sverigedemokraterna.
En avgörande punkt har varit synen på Sverigedemokraterna i sig.

Under Reinfeldts tid vid makten hette det att Sverigedemokraterna bara hade en idé - att ge sig på invandrare allt de kan.

I slutet av augusti förra året lät det ungefär likadant från Anna Kinberg Batra, i en intervju i slutet av augusti förra året i Svenska Dagbladet sa hon:
"De skyller alla Sveriges problem på invandring, då är det ett rasistiskt parti, då ställer man ju grupper mot varandra och sätter etiketter på andra människor."

Nu har det förvandlats till att partiet har "auktoritära rötter".
Det rimliga är väl att tänka att Moderaternas kommunikationsavdelning hämtat begreppet "auktoritära" från Timbro. Där har statsvetaren Andreas Johansson Heinö utvecklat en matris som placerar Sverigedemokraterna i boxen för partier som motsätter sig den liberala demokratin.
Det är i sig en helt rimlig definition. Även om den lägger väldigt lite vikt vid den islamofobi och rasism som är en kärna i Sverigedemokraternas nationalistiska projekt.
Timbro beskrivning av Sverigedemokraterna borde ju få vilken liberal som helst att låsa dörren mot SD och kasta nyckeln. Men för moderaterna fyller begreppet en viktig funktion. Det låter inte liksom inte lika farligt som rasism och nazistiska rötter. Och för att mjuka upp Sverigedemokraterna ytterligare så blev det istället auktoritära rötter. I ett slag har beskrivningen av Sverigedemokraterna trollats till något som knappt går att debattera.

Moderaternas vitmålning går i linje med en bredare tendens. Det är inte Sverigedemokraternas rasism som är problemet. Som när Expo kunde avslöja att Kent Ekeroths politiska sekreterare spelat in en propagandaintervju med ledaren för nazistiska Svenskarnas parti inför valet 2014. Det blev inga större reaktioner. Men när ledarskribenten Patrik Oksanen kunde visa att samma person skrivit gillande om Putin i sociala medier nappade media och proffstyckare. Till slut sparkades tjänstemannen. Och SD tvingades bedyra att partiet inte gick Putins ärenden.

Inte ens bland de som nu vill att Moderaterna ska stänga dörren i ansiktet på Åkesson verkar rasismen vara problemet. I veckan klev Mikael Odenberg, tidigare moderat försvarsminister, in i debatten. Han vill istället se ett närmande mot Socialdemokraterna.
Även om Sverigedemokraterna har "obehaglig retorik och ett solkigt förflutet" så är det främsta skälet till att inte samarbeta med dem ett annat. Partiets "ekonomiska politik och budgetmotioner är rena skämtet". Odenberg vill inte hålla en populist i handen när tuffa och impopulära beslut ska tas.

Moderaternas utsträckta hand till Sverigedemokraterna är en milstolpe i svensk politisk historia. Och Moderaternas ras i opinionen lär väl gå till historien även det. Men det verkligt avgörande faktorn bakom hela tumultet är att synen på varför Sverigedemokraterna ens är ett problem är på väg att förändras. Här ligger Sverigedemokraternas kanske största seger. Och den har de fått till skänks av sina politiska konkurrenter. Precis som Nigel Farage och Donald Trump.