Aldrig igen! riskerar att bli en tom fras

I går var det 71 år sedan Auschwitz befriades. Runt om i världen samlades människor för att minnas och hedra Förintelsens offer. I alla de tal och manifestationer som hölls på Förintelsens minnesdag upprepades den paroll som vuxit fram ur lärdomen från Nazityskland folkmordspolitik. Aldrig igen!

Aldrig igen ska någon behöva utsättas för samma sak. Aldrig ska vi glömma. Men vad betyder egentligen den där parollen?

Historikern Stephane Bruchfeld har i flera artiklar visat på den komplexitet som gömmer sig under det oprecisa begreppet Förintelsen.

För vad är det egentligen vi talar om när vi talar om Förintelsen? Ett sätt att bättre förstå den är att göra upp med förenklande förklaringar som "ondska" eller "masspsykos". Vi behöver sätta oss in det ideologiska universum som möjliggjorde massmördandet. Förföljelse, våld och mord blev legitima medel i kampen mot de biologiska, sociala och politiska hoten mot den "germanska folkgemenskapen".

Judarna sågs av nazisterna som huvudfienden. De mördades för att de betraktades som motpart i ett apokalyptiskt raskrig. Därför är också nazisternas försök till en global judeutrotning unik i sin omfattning och genomgripande systematik.

Romerna ansågs utgöra ett biologisk och socialt problem som även det skulle "lösas". Rasforskningen klassade personer med romsk-tyskt påbrå som "av naturen socialt mindervärdiga". De beskrevs som "kriminella, arbetslösa och oförmögna att försörja sina stora barnaskaror".

Ansvaret för att hantera "zigenarplågan" hamnade hos kriminalpolisen som med brutala metoder mördade eller deporterade romerna. Hur många som mördades i folkmordet mot romer är oklart. Forskningen är eftersatt och det först under senare år som romernas utsatthet under Förintelsen ens erkänts.

Utrensningen av funktionsnedsatta följde rashygienens logik. "Folkkroppen" skulle skyddas emot skadliga anlag. Och konsekvensen blev fasansfull för de förståndshandikappade, deprimerade, blinda och alla andra som var oönskade enligt den nationalsocialistiska ideologin. Minst 275 000 människor mördades, andra steriliserades eller utnyttjades som slavar.

Eutanasiprogrammet backades också upp av ekonomisk argumentation. De "livsovärdiga" utgjorde en för stor belastning för statens kassa.

Homosexuella deporterades till koncentrationsläger för att de utgjorde ett hot med "germanska rasen". Politiska motståndare fängslades och mördades, svarta steriliserades.

På så sätt rymmer begreppet Förintelsen många offers olika berättelser och perspektiv.

Förintelsen var samtidigt resultatet av en process. Vägen från maktövertagandet 1933 till kapitulationen 1945 var krokig, fylld av avväganden och politiska förändringar som i sig formade förutsättningar för nästa steg. Demokratins nedmontering, den hatretorik som omänskliggjorde offren och förövarnas övertygelse om det nödvändiga och rätta i sina brott hänger ihop.

Att säga Aldrig igen! borde vara att ta spjärn mot alla de mönster vi känner igen från det vi klumpar samman som Förintelsen.

Antisemitismen lever. Den är del av jihadistiska ideologin och har fått brutala följder i flera terrordåd. Den finns inom de delar av vänstern som inte klarar av att skilja judar från staten Israel, och som en naturlig del av extremhögern. Den är djupt rotad i den politiska kulturen i Nordafrika och Mellanöstern och präglar en del av dem som tar sig därifrån till Europa. Men den är också folkligt förankrad i många av de europeiska ländernas majoritetsbefolkningar. Inte minst gror den i den konspirationistiska miljö som växer på nätet.

Antiziganismen har inte försvunnit. Föreställningen om romer som ett socialt problem präglar fortfarande Europas oförmåga att skapa förutsättningar för att romer ska kunna leva fullvärdiga medborgare.

Hatretorikens logik finns kvar. Den finns i den aggressiva antimuslimska politik som präglar såväl flera etablerade partier i Europas som de radikalnationalistiska.

Vi har sett hatets fulla konsekvenser i folkmordet på muslimer i Srebrenica 1995 och på tutsier i Rwanda 1994.

Ändå säger vi Aldrig igen! Som om vi vore blinda för att mönstren går igen.

Kanske borde lärdomen därför lika mycket handla om dem stod bredvid. Den omvärld som trots allt hade en roll i den händelsekedja som utgjorde Förintelsen. För sanningen är att många av dem som dog under Förintelse kunde ha räddats.

Sommaren 1938 samlades representanter från 32 länder till en internationell konferens i Evian i Frankrike. På dagordningen stod flyktingproblemet i Europa. Vad kunde de inbjudna länderna göra för att ge judarna en tillflyktsort?

Mötet blev ett fiasko. Alla länder uttryckte sympati för judarnas situation. Men kunde inget göra. De hade inte råd, befarande en ökad arbetslöshet och menade att en judisk invandring skulle skapa antisemitism - ett "judeproblem" i det egna landet.

Problemet för de förföljda judarna i slutet av 1930-talet var alltså inte att få lämna Tyskland, utan att få komma in i något annat land.

Det yttersta ansvaret för Förintelsen bär förövarna. Men omvärldens oförmåga att erbjuda en flyktväg spelade roll.

I dag har vi en situation där syriska flyktingar flyr den syriska regimens våld och Islamska statens etniska rensningar. Det är inte en förintelse men Islamska statens krigsföring bär folkmordets signum. Inför världens ögon väljer de ut sina offer efter religion och etnicitet i en strävan efter homogent samhälle.

Samtidigt sluter återigen Europa sina gränser. Den här gången klarar vi inte ens av skilja offer från förövare. Människor misstänkliggörs som potentiella terrorister, trots att de i själva verket flyr från Islamska statens våld.

Det senaste årets misslyckade försök att hitta en gemensam lösning i EU för den så kallade flyktingkrisen är ett tragisk repris av Eviankonferensen.

När vi säger Aldrig igen! så måste vi mena det. För vad hjälper ord om de inte följs av handling.

Daniel Poohl