Allvarligt, Kamprad

Allt detta berättar Elisabeth Åsbrink i sin bok "Och i Wienerwald står träden kvar".

Ingvar Kamprad är en offentlig person, en hjälte och förebild för många. Hans livs historia är tätt förknippad med historien om IKEA. Det är klart att det är rimligt att försöka berätta sanningen om honom. Det är självklart att vi har rätt att veta.

Men det mest allvarliga i historien är inte att Kamprad, enligt Åsbrinks bok, skänkte pengar till den övervintrade fascistiska rörelsen i Sverige. Det är inte heller att fascistledaren Per Engdahl höll tal på IKEA-grundarens bröllop i början på 1950-talet. Det allvarliga är att Ingvar Kamprad hyllar sin gamle vän än i dag.

Att som Kamprad allvarligt mena att Per Engdahl var "en stor människa" har inte med det förflutna att göra. Det händer i dag. Vi har en av svensk industris ikoner som öppet hyllar den svenska fascismens förgrundsgestalt.

Det är allvarligt för det visar att Ingvar Kamprad fullständigt saknar förmågan att se det allvarliga i Engdahls politiska gärning.

När Mussolini tog makten i Italien 1922 fick den då 13-årige Per Engdahl sin första politiska aha-upplevelse. Engdahl blev fascist. 1928 började han intressera sig för Sveriges fascistiska kamporganisation, SFKO. I början av 1930 talet la han grunden till det som senare skulle kallas Nysvenska rörelsen.

Per Engdahl var den ständiga tvåan i kampen om vem som skulle ta täten bland de alla nationella grupper som slogs om uppmärksamheten under 1930- och 40-talet. Nysvenska rörelsen slog sig 1937 samman med Sveriges nationella förbund, men samarbetet slutade med en schism. Engdahl bildade istället Svensk Opposition med hopp om att kunna ena den splittrade rörelsen. Men projektet misslyckades. Efter krigsslutet bytte organisationen namn och Nysvenska rörelsen återuppstod.

Per Engdahl var inte nationalsocialist. För honom var antikommunismen, antidemokratin och det fascistiska projektet, med Mussolini som ledstjärna, det viktigaste. Därför hamnade han också i konflikt med flera av de renläriga nationalsocialisterna.

Engdahls försök att distansera sig från nationalsocialismen hindrade inte Engdahl från att utrycka stöd för Hitler och att hänge sig åt antisemitiska utfall i sin tidning Vägen Framåt.

1942 skrev han:
"En antikommunistisk rörelse kan därför inte nå sitt mål om den inte samtidigt är antisemitisk."

Det är ett av många, många exempel.

Till skillnad från många av den nationella rörelsens aktörer fortsatte Per Engdahl sin politiska bana efter andra världskriget. Och enligt Åsbrinks bok blev Ingvar Kamprads hans följeslagare.

Nysvenska rörelsen och Per Engdahl var under flera decennier en av de grupper som höll den svenska nationella rörelsens idéer vid liv. Och förnyade dem. Under 1950-talet tog Per Engdahl en ledande roll i bildandet av den så kallade Malmörörelsen. Där samlades resterna av Hitler och Mussolinis stödtrupper från andra världskriget. Malmörörelsen formulerade om det nationalistiska budskapet. "Ras" byttes mot "kultur" och antisemitismen tonades ner. Den nya taktiken la grunden för flera av de högerextrema grupper som nu sitter i parlament runt om i Europa.

Även Sverigedemokraternas rötter går att spåra till Per Engdahl. Hans nya retorik tog plats i partiets föregångare Bevara Sverige Svenskt. Dessutom erbjöds medlemmarna i Nysvenska rörelsen även in till medlemskap i BSS.

Det är den här mannen; en antisemit, antidemokrat och fascistisk ideolog, som Ingvar Kamprad förbehållslöst hyllar.
Det är den här mannens politiska gärning som Ingvar Kamprad inte klarar av att fördöma.

Daniel Poohl