Blågul apartheid

Vi åkte iväg tidigt på kvällen till Bacchi Wapen i Gamla stan, närmare bestämt vid niotiden innan det blev »fullsatt«. Kön till innestället var lång. Då vi hade stått i kö i närmare en timme var det dags för den svåra stunden, grande finale, det vill säga att få komma in. Innan dörrvakterna hann fråga visade vi stolt upp våra id-kort och väntade oss vänliga blickar tillbaka.

–Ställ er vid sidan om, sade den ena vakten hotfullt, och vi lydde automatiskt.

Nyfikna väntade vi på vad vakten hade att säga.

–Hörru ni grabbar! Vi kan inte släppa in er!

–Det är väl inget fel på vår ålder eller vår klädsel, sade jag snabbt och hoppfullt.

–Det är sant, grabbar, men nu är det så att förra månaden hade vi några invandrargrabbar här som muckade gräl och ställde till med slagsmål. Vi har fina gäster här, och dom slutar gå om det börjar komma invandrare hit. Jag är ledsen grabbar. Så är det!

–Det kanske var så att några av dina fina gäster startade slagsmålet? frågade jag irriterat och väntade mig ett vettigt svar.

–Det spelar ingen roll. Det lönar sig inte att snacka här! Vi kan inte släppa in er, sade dörrvakten rutinerat.

Polisanmälde inte

Så småningom förstod jag att det inte bara är jag och Luis som har drabbats av apartheid på Stockholms dansställen och krogar. Jag skulle tro att någon inte släpps in på en krog eller ett dansställe på grund av att han (oftast är det han) har annorlunda hudfärg, språk eller religion så gott som dagligen.

Detta sker i Sverige år 1996. Det land som i decennier kritiserade apartheid i Sydafrika vägrar se samma fenomen framför sin egen dörr.

Nu var det så att jag och min vän Luis inte polisanmälde Bacchi Wapen eftersom vi var medvetna om att det inte brukar hjälpa. Så här efteråt tycker jag det var dumt av oss att inte göra det. Man bör polisanmäla, för det handlar om konkret diskriminering. Tack och lov finns det många som har känt sig diskriminerade som har gått till polisen. Diskriminering på krogar och dansställen är värst i storstäderna Stockholm, Malmö och Göteborg. Stockholm toppar diskrimineringslistan med bedsked.

Big Burger

Under åren 1992–1994 har 49 restauranger anmälts 87 gånger för att ha vägrat släppa in invandrare. De restauranger som toppar listan i Stockholm tycks av allt att döma vara Penny Lane och Monnet, som har anmälts åtta respektive sju gånger. Men det mest sorgliga och oväntade är att inte ens hamburgerbaren Big Burger längre tolererar människor med invandrarbakgrund som gäster, trots att de gärna använder invandrare som steker hamburgare. Nej, ni läste inte fel. Big Burger på Odenplan har av okänd anledning förvägrat en invandrare inträde.

I Göteborg har under samma period 15 personer känt sig diskriminerade och orkat gå till polisen. I Malmö finns det »bara« sex anmälningar mot restauranger som har bedrivit apartheidpolitik.

Ett enda åtal

Av sammanlagt 108 anmälningar från Stockholm, Malmö och Göteborg har 45 fall hamnat på riksåklagarens bord för utredning. Riksåklagaren har knappast gått hårt fram mot restaurangägarna. Endast i ett fall har åtal väckts, och detta fall hade riksåklagaren svårt att blunda för tack vare Rapports restaurangtest à la Wallraff i oktober 1993. Rapports restaurangtest omfattade sju krogar i Stockholm och visades den 8 november 1993. När Rapport på ett tydligt och naket sätt skildrade diskrimineringen på krogarna, rörde sig riksåklagaren i sin bekväma stol, väckte åtal och skapade ett historiskt fall.

Kortvarig glädje

För alla som har drabbats av diskriminering mottogs beskedet om det historiska åtalet med glädje, men glädjen blev kortvarig. Till min och många andras besvikelse lades åtalet ner i Svea hovrätt. Dörrvakten som bedrev diskriminering frikändes.

Än en gång blev det tydligt att det juridiska etablissemanget inte bryr sig om »diskrimineringsbagateller«. Det vet restaurangägarna och vakterna. Just därför fortsätter man att neka invandrare inträde till sina restauranger. Själv kommer jag aldrig mer att gå till Bacchi Wapen. Det är det enda jag kan göra.

Kurdo Baksi
(Expo nr 2-1996)