C18 – bombterror och inre stridigheter

I januari genomförde polisen razzior mot nynazister i Danmark. Sju personer greps misstänkta för bombtillverkning och terroristverksamhet. Huvudperson i dramat var den 26-årige ns-aktivisten Thomas Derry Nakaba. Dagen innan hade han åkt över sundet och postat tre brevbomber kamouflerade till videoband från en postlåda i Limhamn i Malmö. Vid gripandet öppnade Nakaba eld med pistol. Han skottskadade en 46-årig kriminalassistent, och blir därmed med största sannolikhet ytterligare en i raden av naziströrelsens martyrer och »politiska fångar«.

Samtidigt ökar möjligheten att äntligen få ett svar på frågan om vilka personer som legat bakom de senaste årens brevbombs-terror i Sverige. Att Nakaba valde Malmö som avsändarort är intressant. Där har ett flertal brevbomber postats under senare år.

Nakabas brev var adresserade till både rasister och antirasister. De är ett inslag i det allt mer oförsonliga inbördeskriget mellan olika fraktioner inom den militanta nazirörelsen. I februari i år skördade kriget sitt första dödsoffer i England. Formellt handlar bråken om ideologiska och politiska motsättningar. I praktiken handlar det också om kontrollen över miljoninkomster från den lukrativa vit makt-musiken.

I den ena fraktionen spelar den svenska vit makt-tidningen Nordland och amerikanska Resistance framträdande roller. Den andra sidan består av skinheadorganisationen Blood & Honour och engelska Combat 18. Siffrorna står för bokstäverna A och H, alltså Adolf Hitler. Men spåren pekar också mot Helsingborg och nazicentrat Club Valhalla, där terrorister bevisligen vistats sedan »klubben« startades 1994.

Nakaba och Blood & Honour

Thomas Derry Nakaba har en bakgrund inom Danmarks Nationalsocialistiske Bevægelse (DNSB), men anslöt sig till Combat 18 efter den misslyckade Hessmarschen i Roskilde 1995. Nakaba bildade en C18-kontrollerad Blood & Honour-avdelning i Köpenhamn och inledde ett intimt samarbete med engelska kamrater för att kunna skicka brevbomber till politiska fiender både inom och utanför naziströrelsen.

En av de brevbomber som han postade i Sverige var adresserad till Brad Hollinby, medlem i vit makt-bandet Squadron, och dagarna innan hade liknande brevbomber skickats till bland annat tidskriften Highlander i Glasgow. Båda tillhör Nordland/Resistance-falangen i det pågående inbördeskriget.

Marcel Schilf och NS 88

En av medlemmarna i Nakabas grupp var 24-årige Marcel Schilf, som efter Nakabas gripande frivilligt överlämnade sig till polisen. Märkligt nog släpptes han redan dagen därpå.

Schilf, som ursprungligen kommer från Brandenburg i dåvarande Östtyskland, har varit aktiv i nazirörelsen sedan 1980-talet, då han utmärkte han sig som nazistisk dataexpert och hacker, men även som expert på sprängämnen och bombtillverkning. 1991 samarbetade Schilf med ännu en dansk bombtillverkare, Peter Simonsen, som bland annat sålde sprängmedel till nazister i Berlin. Det enda brott Schilf dömts för är en mindre förseelse; att ha tillverkat olagliga fyrverkeripjäser.

Den 17 mars 1992 detonerade en kraftig brevbomb på Internationella Socialisters kontor i Köpenhamn. En 29-årig vänsteraktivist, Henrik Christensen, dödades omedelbart. Dagen efter attentatet genomförde den danska polisen en husrannsakan hos Schilf och hittade en mindre bombverkstad. Både Schilf och Simonsen greps och förhördes, men trots experthjälp från Scotland Yard hittades inga fällande bevis och utredningen lades ner. Christensens mördare går ännu fri.

1994 bildade Schilf tillsammans med dansken Jesper Hartmann videoföretaget NS88 med adress i både Köpenhamn och Löddeköpinge, och med kontor hos Club Valhalla i Helsingborg. Club Valhalla drivs av den inte helt obekante förre norske nazistledaren Erik Blücher. 88, som i nazistiskt kodspråk ska utläsas Heil Hitler, har specialiserat sig på att producera videofilmer från vit makt-konserter och gamla tyska propagandafilmer. ns88 har idag över hundra olika titlar.

1995 bildade Schilf vit makt-bolaget NS Records, och samma år var han en kort period medlem i redaktionen för tidningen Nordland, innan konflikten med Combat 18 började och Schilf valde den sistnämnda organisationens sida.

Knivslagsmål i Helsingborg

I maj 1996 utbröt ett bråk utanför Helsingborgs IF:s numera upplösta supporterklubb Frontlines lokaler. En 22-årig man knivhöggs i ryggen. Bland bråkstakarna fanns en grupp aktiva nazister från Club Valhalla som infiltrerat HIF:s supporterklubb. En av dem var Marcel Schilf.

En av de gripna var en amerikansk skinnskalle som var bosatt i Danmark, 29-årige Bart Alsbrock från Mesquik i Texas. Han åtalades för grov misshandel, men friades senare i rätten. Alsbrock har tidigare spelat i det amerikanska vit makt-bandet Bully Boys, och har även varit medlem i Nordlands redaktion.

Kort efter knivbråket blev Alsbrock, Schilf och tre andra danska nazister, samtliga inblandade i bråket, uteslutna ur Frontline.

Österrikiska brevbomber

I december 1993 inleddes en brevbombskampanj mot människor som engagerat sig i antirasistiskt arbete i Österrike. Ett tiotal brevbomber skickades, däribland till Wiens borgmästare Helmut Zilk.

Inte oväntat riktades misstankarna mot nazister, men en viss förvåning uppstod när det framkom att polisen i Österrike också misstänkte en koppling till Skandinavien, sedan det visat sig att detonatorerna tillverkats i Danmark. Den danska polisen avfärdade påståendena, men misstankarna var inte gripna ur luften.

Den österrikiska brevbombskampanjen har fortsatt i olika omgångar och kulminerade i ett uppmärksammat attentat där fyra zigenare dödades. Attentatet resulterade i att flera av nyckelaktivisterna i den österrikiska ns-rörelsen greps eller efterlystes. Bland dessa fanns 26-årige Christian Anderle och 25-årige Wolfgang Tomsits, som båda också är medlemmar i Jörg Haiders högerextrema parti FPÖ.

Under sommaren 1993 befann sig Anderle och Tomsits i Sydafrika, där de anslutit sig till naziorganisationen Afrikaner Weerstandsbeweging (AWB), som kämpade för att bevara apartheidsystemet. AWB gästades samtidigt av andra frivilliga från bland annat Sverige, Danmark och Finland.

I februari 1995 reste Anderle och Tomsits tillsammans med Tomsits fru Andora till Sverige och Club Valhalla. Under några månader arbetade de i Schilfs och Blüchers naziföretag, och reste runt på olika uppdrag.

I april återvände Tomsits till Österrike, medan Anderle stannade i Sverige ytterligare en tid. I juni kontaktade han en österrikisk kamrat för att få hjälp att skaffa vissa kemikalier för att kunna tillverka sprängmedel. Senare samma månad reste Anderle från Helsingborg till Wien, men fick nästan omgående gå under jorden sedan han efterlysts för delaktighet i bombattentaten i Österrike. I februari 1996 återvände Anderle än en gång för ett kort besök i Helsingborg.

I juli 1996 greps makarna Tomsits, och i december dömdes Wolfgang Tomsits till fyra års fängelse för delaktighet i bombattentaten och för att ha skändat en judisk begravningsplats. Anderle försvann från Österrike och är fortfarande efterlyst.

Svenska brevbomber
Laila Freivalds är inte det första offret för brevbombsterror i Sverige. Polisen ser ett klart samband mellan flera attentat på senare tid.

I januari 1994 fick en före detta medlem i vänstergruppen Offensiv ett videoband på posten. Han fattade misstankar och larmade polisen som konstaterade att kassetten innehöll en kraftig sprängladdning. Utredningen rubricerades som mordförsök.

Ungefär samtidigt fick en före detta aktivist i en anarkistgrupp en brevbomb kamouflerad till ett videoband.

Den 15 januari 1996 fick en 45-årig kvinna i Barkhyttan utanför Hofors ett paket poststämplat i Malmö. Som avsändare angavs »Ängelholms kommun«. Paketet innehöll en brevbomb som detonerade och skadade kvinnan i armen. Kvinnan är okänd i antirasistiska sammanhang men arbetar som invandrarlärare.

Falska avsändare

Den 16 januari anlände en liknande brevbomb från Malmö till en 25-årig irakisk man i Boden som lever med en svensk kvinna. Som avsändare angavs »Liber förlag«. Bomben briserade, och mannen fick lättare skador.

Den 26 februari exploderade en brevbomb på en postterminal i Malmö. En posttjänsteman fick lättare skador. Försändelsen var poststämplad i Malmö. Som avsändare angavs »Sveriges Handlares Riksförbund« och bomben var adresserad till en invandrare i Göteborg. Polisen är övertygad om att flera av dessa brevbomber har samma avsändare, men utredningarna har varit resultatslösa.

Vem som tillverkat och skickat brevbomber till Laila Freivalds och andra svenskar är ännu oklart. Däremot är det ställt utom allt tvivel att dansken Thomas Derry Nakaba åkt över sundet och postat brevbomber i Malmö. Gripandet av Nakabas terrorgrupp i Danmark ger en inblick i hur nynazismens terrorgrupper opererar. Från Nakaba leder trådarna till Marcel Schilf, terrorister i Österrike och England, och vidare till Club Valhalla i Sverige.

Nazistisk samlingspunkt

Mannen bakom Club Valhalla är den norske nazisten Erik Blücher, idag Nilsen, tidigare ledare för Nasjonalt Folkeparti och sedan 1985 bosatt i Helsingborg där han drivit en mängd företag som producerat och distribuerat nazistiskt propagandamaterial i form av kassetter, kläder, tidskrifter, böcker, vykort, affischer, filmer, med mera. 1993 bildade Blücher tillsammans med nu avlidne gammelnazisten Lars Magnus Westrup skivbolaget Ragnarock Records, som vid sidan av Nordlands skivbolag 88 Musik är den viktigaste producenten av vit makt-musik i Sverige.

Nazicentrat Club Valhalla öppnades 1994 i en fastighet i ett industriområde i Helsingborg. På Club Valhalla fanns konsertlokal, inspelningsstudio för både video- och cd-produktion och övernattningsmöjligheter för ett tiotal personer. Våren 1995 sålde Blücher Club Valhalla till Marcel Schilf, och i augusti 1996 tvingades nazisterna att flytta till nya lokaler i staden efter att hyreskontraktet hade sagts upp.

I november åtalades huvudmännen bakom Club Valhalla och Ragnarock Records för hets mot folkgrupp efter att ha producerat och distribuerat vit makt-musik. Förutom Blücher själv är Hans Himmler Petersson, Bert-Ove Rasmussen och Per Jönsson / Ahlberg åtalade.

© Expo 1997
(Expo nr 2 - 1997)