Du läser just nu gratis innehåll

Ditt stöd hjälper oss bekämpa rasism och främja demokrati genom granskning och kunskapsspridning.

När de första nyheterna om terrordåden i Norge kablades ut var förvirringen stor. Var det jihadister som lagit till? Vad var motivet? Vad var det egentligen som hände på Utöya? Under de följande dagarna klarnade bilden. Förövaren var en norrman, uppväxt i ett av världens tryggaste länder, fullmatad med skräckpropaganda om islams kommande övertagande.

Händelseförloppet de där timmarna den 22 juli, de skräckinjagande vittnesmålen och berättelserna om offren är en sak. De kommer att följa med oss under många år. Men terrordådet har inte bara gett oss berättelser om kallsinnigt mördande, storslagna sorgemanifestationer och ett hopp om att kunna gå vidare. De har också lett till flera parallella debatter, som alla bottnar i frågan; hur var det möjligt?

Anders Breivik var i många avseenden en ny sorts terrorist. Han agerade på egen hand, en ensamvarg. Att personer på egen hand planlägger och genomför sina terrordåd är inget nytt. Men under de senaste åren har ensamma terrorister allt mer upptagit säkerhetstjänsternas intressen. De har varnat för en ny form av terrorism där personer hämtar sin inspiration från internet och på egen hand väljer att gå från ord till handling.

I det avseendet var säkerhetstjänsterna förberedda. Men blicken var riktad mot den islamistiska terrorn. Varningarna handlade om ensamma män som uppmuntrade av en propaganda riktad mot väst skulle genomföra attentat i islams namn. Personer som Anders Breivik låg helt utanför radarn.

Den antimuslimska miljön har växt snabbt under det senaste fem åren. Dess idéer om ett krig mot islam och ett annalkande muslimskt övertagande finns idag i delar av de högerpopulistiska partierna runt om i Europa. De drivs på av den så kallade counterjihad-rörelsen, där akademiker, politiker, bloggare och aktivister enas i sin rädsla och sin avsky för det mångkulturella samhället, vänstern och framför allt islam.

Det var i den världen Anders Breivik formade sina idéer om rätt och fel. Han såg sig stå längst fram i ledet och tog alla varningsrop om den eskalerande islamiseringen på allvar. Han var i krig, och krig krigar man.

Terrordåden var inte historiens första terrorattentat med en antimuslimsk agenda. Men det var första gången någon attackerade systemet. Breivik attackerade den norska socialdemokratin för att den i hans ögon representerade det system han hatade.

Breivik var en ny sorts terrorist. Risken är att han inte blir den sista. Sedan terrordådet har hans långa manifest översatts till flera språk och på nätet finns idag flera anonyma aktörer som ogenerat hyllar Breiviks handlingskraft.

Hans oväntade uppenbarelse har rest frågan om terrorbekämpningen runt om i Europa har fokuserat allt för mycket på hotet från islamistiska terrorister. Tidigare har fokus legat på vänster- och traditionell högerextremism samt jihadismen. Den antimuslimska miljön har inte funnits på säkerhetstjänsternas karta, trots att det är en miljö som bevisligen innehåller de komponenter som riskerar att trigga potentiella terrorister.

2011 gav oss en debatt om säkerhetstjänsternas prioriteringar.
Men det var inte bara de som var tagna på sängen.

I efterdyningarna av Breiviks terrordåd har även den politiska miljö Breivik anser sig tillhöra – den så kallade counter jihad-rörelsen – hamnat i strålkastarljuset. Från att ha varit ett så gott som okänt fenomen bland politiker, journalister och allmänhet ställdes plötsligt dess företrädare mot väggen. Hade inte de ett ansvar för vad som hade hänt, med tanke hur starkt Breivik hade inspirerats av rörelsens olika frontfigurer?

Ansvar blev ett återkommande tema. Inte bara för counter jihad rörelsen – som inte ville se något samband alls mellan Breivik och dem själva – utan också för partier som Sverigedemokraterna, som har anammat den antimuslimska agendan. Till Sverigedemokraternas stora irritation blev partiet sammankopplat med terrordåden. Bland annat hade partiets riksdagsman Kent Ekeroth så sent som 2009 på partiets landsdagar förklarat att Sverige befinner sig i krig med islam, helt i linje Breiviks domedagsretorik.

Fokuseringen på rötterna till Breiviks ideologiska motiv kastade en skugga över Sverigedemokraterna. Och faktum är att partiet inte har lyckats höja sina resultat i höstens opinionsmätningar. Det finns många skäl till det, ett är att partiet i spåren av Breivik har tvingats på defensiven.

2011 gav oss också en debatt om tonen på kommentarsfälten på internet. Breiviks världsbild skapades till stor via nätet. Efter terrordåden insåg chefredaktörerna på de stora svenska dagstidningarna att det som skrivs faktiskt påverkar andra människor, även på kommentarsfälten. Inom loppet av en vecka hade så gott som alla stora tidningar ändrat sina policys kring hur de skulle hantera deras kommentarsfält.

I april nästa år inleds rättegången mot Anders Breivik. Att han är skyldig råder det inget tvivel om. Frågan blir vilket straff han ska dömas till, och på vilka grunder. Den rättpsykiatriska undersökningen beskriver Breivik som psykiskt sjuk, en slutsats som paradoxalt nog glädjer de krafter som delar hans idéer. Att övertygelsen om att vi lever i pågående krig med islam bedöms vara ett tecken på paranoid scizofreni borde uppröra counterjihad-miljön. Det innebär ju indirekt en sjukdomsstämpel på hela rörelsen. Istället har den medicinska bedömningen av Breivik blivit Counterjihad-miljöns referenspunkt i de envisa försöken att skjuta den norska massmördaren ifrån sig.

Det finns samtidigt många kritiska röster mot de psykologer som undersökte Breiviks psykiska hälsa. Terrordåden har präglat diskussionen om intolerans i allmänhet och islamofobi i synnerhet i vår del av världen under 2011. Den diskussionen lär fortsätta även nästa år. För fortfarande ekar den centrala frågan. Var han bara en galning, eller ska vi se Anders Breivik som en ideologiskt motiverad massmördare. Oavsett vad svaret blir har vi under 2011 sett hur hans dåd blottlade ett kompromisslöst hat mot islam och mångkultur. Det fanns där hela tiden, på nätet, i politiken och i Anders Breiviks huvud. Det krävdes tyvärr ett 77 människors liv för att det skulle bli uppenbart.

Ämnen i artikeln