Den barmhärtiga rasismen

Magne Raundalen är psykolog och specialist på att behandla krigstraumatiserade barn och Gustav Lorentzen är goodwill-ambassadör för unicef. I sin bok Barn och rasism använder de en definition på rasism som utgår från vad en människa säger och gör. De menar att rasismens struktur och praxis är densamma som före 1945 och att endast de biologiska förklaringarna förändrats. Istället för att använda sig av inbillade biologiska skillnader mellan raser används istället »kulturella skillnader« som argument för att upprätta vattentäta skott mellan folkgrupper. Genom att ständigt hävda att kulturerna är så »olika« att människor inte kan leva ihop eftersträvas en segregations- och apartheidpolitik.

Magne Raundalen och Gustav Lorentzen kallar detta för moderniserad rasism. Förutom att använda »kulturen« som ett sätt att separera människor, lindar den moderna rasismen även in sig i barmhärtighetens slöja.

Förr kunde folkgrupper särbehandlas, förtryckas och till och med mördas bara för att de tillhörde en annan »ras«. Idag är det, i varje fall i Sverige, politiskt självmord att föra fram sådana åsikter. Istället legitimeras diskriminering, repatriering och stängda gränser av andra skäl som paketeras i förment godhet. Det är helt enkelt barmhärtigt, rentav progressivt att vara rasist.

Modern rasism

Hösten 1996 gav de tre organisatörerna av den främlingsfientliga lobbygruppen Samfundet för nationell och internationell utveckling, Ingrid Björkman, Jan Elfverson och Åke Wedin, ut boken Flyktingpolitikens andra steg – återvandring som utvecklingsstöd (SNS Förlag).

Boken präglas delvis av ett modernistiskt-rasistiskt perspektiv enligt Raundalen och Lorentzens definition. Björkman, Elfverson och Wedins argument har inte fått något större genomslag, men eftersom de arbetar med lobbyverksamhet är det inte omöjligt att vi i en snar framtid kommer få se just dessa argument i den politiska debatten om en hårdare invandrings- och flyktingpolitik.

Flyktingpolitikens andra steg... beskriver världen ur ett undergångsperspektiv. Underutvecklingen i u-länderna kommer att öka flyktingtrycket mot västvärlden och framför allt Sverige. Det rör sig om hundratusentals människor som vill komma hit och därmed uppstår svåra problem:

»Förutom att asylsystemet överbelastas, tappar mottagarländernas befolkningar förtroende för det, allteftersom kostnaderna ökar och skälen för asyl blir svagare. Även i mottagarländer där generositeten och biståndsviljan av hävd är stor (t e x Sverige), liksom i traditionella invandrarländer (t e x Kanada), märks nu en allt kraftigare opposition mot fortsatt liberal flyktingpolitik. Som olika undersökningar visar, är det här inte frågan om xenofobi, utan snarare om människors känslor av att bli lurade och utnyttjade av välfärdssökande migranter och svikas av sina politiker. Men reaktionen drabbar inte desto mindre flyktingarna.«

Problem med verkligheten

»När invandringen accelererar spontant och oreglerat med sociala spänningar och kraftigt ökade kostnader som följd, föder detta en förnimmelse av att man tappat kontrollen över den. Det är en skrämmande känsla som obönhörligen leder till hårdare tag i asylhanteringen. Detta slår även mot asylsökande med starka skyddsbehov. UNHCR menar dock att mottagarländernas och deras medborgares krav på kontroll över hur många och vilka som släpps in i landet är fullt legitimt och måste respekteras.« (sid 33–34)

Ett problem med bokens resonemang är verkligheten. Under 1992, när kriget i Jugoslavien rasade som värst, kom 84 000 asylsökande till Sverige. 1996 kom 5 700. Antalet asylsökande har minskat drastiskt, delvis på grund av hårdare regler, men inte minst beroende på vapenstilleståndet i ex-Jugoslavien. Den vanligaste orsaken till människors flykt är krig och diktatur, i andra hand ekonomiska förhållanden. Den spontana, ohejdbara och oreglerade invandring de beskriver har ännu inte visat sig i Sverige.
I boken hävdas vidare att den förmenta massutvandringen leder till brain-drain och fortsatt underutveckling i de länder som människor lämnar.

»Bristen på lojalitet mot utvandringsländerna har visat sig i att Sverige stimulerat den omfattande kompetensflykten från dem. (...) Att därtill försvara denna politik med argumentet att vi kan dra nytta av invandrare, vars utbildning inte kostat vårt eget land något, vittnar knappast om någon djupare förståelse för utvandringsländernas svåra situation.« (Sid 40)

Repatriering

Enligt detta resonemang är flyktingarna inte bara ett problem för de länder de kommer till, utan också för de länder som de lämnar. Alltså vore det en djup solidarisk gärning med de fattiga länderna i tredje världen att omedelbart skicka tillbaka alla som flytt. Det är också det som författarna föreslår.

Alla flyktingar och invandrare som kommer till Sveriges gränser skall avvisas kategoriskt och skickas tillbaka. De enda som har rätt att komma till Sverige är de som godkänns av FN:s flyktingkommissariat, UNHCR. Detta skall ske vid regionala flyktingstationer som drivs i UNHCR:s regi.

Carl Söderbergh är jurist på UNHCR i Stockholm:

–UNHCR har redan stationer i olika ursprungsregioner. De används för katastrofverksamhet, återföreningar och som stöd för utsatta grupper som ensamstående, handikappade, skadade med flera. De regionala stationerna kan givetvis inte utesluta skyldigheten att ta emot flyktingar som kommer till de svenska gränserna. Asyl eller fristad är ett förhållande mellan länder, stater och individer där varje land måste ta sitt ansvar. Sverige har också undertecknat 1951 års konvention angående flyktingarnas rättsliga ställning och där förbinder sig Sverige att ta hand om flyktingar som söker skydd.

–Det skulle vara ett brott mot konventionen att fullfölja författarnas förslag.

–I deras resonemang finns också en slags rasistisk överlägsenhet som bygger på ett antagande att nästan alla flyktingar kommer från Afrika eller Asien. Men problem i dessa länder går inte att hålla utanför vår region. Flyktingbegreppet går inte att begränsa till Europa.

De tre författarna anser dock inte att stängda gränser är tillräckligt. Sverige ska även bedriva en aktiv repatrieringspolitik – ett fint ord för deportation – och se till att så många som möjligt återvänder hem. Här finns en barmhärtighetens slöja behagligt draperad. De som skickas tillbaka skall inte bara skickas hem vind för våg; de skall även agera biståndsarbetare och överföra »know how« från Sverige.

Svepskäl för utvisning

»Det finns en tendens att glömma bort att invandrare kan vara en resurs. De är det inte utan vidare och det är naturligtvis nonsens att i allmänna termer tala om dem som ett gratis tillskott till svensk samhällsekonomi. Vad är det för glädje med att ha sluppit betala deras skolgång om de kommer till Sverige i en situation av stor arbetslöshet? Det är ointressant att en investering är mindre kostsam än en annan, om ingen av dem kan brukas. För invandrare skapas också en horribel Moment 22-situation. Får de arbete, tar de det från en svensk, får de det inte, är de gratisåkare på den svenska välfärdsvagnen.

Men de utgör faktiskt en resurs som skulle vara till gagn inte bara för svensk samhällsekonomi utan även för dem själva och deras hemländer, om den bara kommer till användning. De representerar i många fall en viktig kunskap om och erfarenheter av de länder och regioner de lämnat. Med en varierande grad av samhälleliga insatser skulle en väg till konstruktiv återvandring öppnas för dem som ett alternativ till ett liv i bidragsberoende. De blir istället en viktig länk i kunskapsöverföringen.« (Sid 59-60)

Frivilligt återvändande

–Vad gäller återvandring så anser unhcr att den skall vara frivillig för flyktingar. Detta grundas på artikel 14 i de allmänna förklaringen av de mänskliga rättigheterna. Givetvis motsätter vi oss inte deportation av illegala immigranter, säger Carl Söderbergh på UNHCR

Författarna själva anser att de har löst västvärldens flyktingproblem. Flyktingarna blir klassade av unhcr och västvärlden slipper ta emot ekonomiska flyktingar. De flyktingar som redan kommit hit kan vi med gott samvete skicka tillbaka eftersom de återför förlorad kompetens till de länder de en gång lämnade. Det är en barmhärtig gärning och solidariskt med det land de flytt från.

Resultatet av en sådan politik skulle bli förödande för synen på invandrare och öppna dörrarna för mer rasism och rasistiska organisationer.

Andreas Rosenlund/Expo
© Expo 1997
(Expo nr 2-1997)