Den nya världen

Året är 1913 och Salvatore Mancuso överväger allvarligt att lämna det karga Sicilien för Amerika. Rykten florerar om floder av mjölk i Kalifornien och morötter stora som kanoter. Manipulerade fotografier styrker ryktena och allt är en hopplös härva av lurendrejeri i en tid långt innan begrepp som ”källkritik”. Salvatore fattar sitt beslut och tar med sig de två sönerna och sin gamla mor till fartyget som ska ta dem över Atlanten.

Familjen Mancuso reser tredje klass och trängs under däck med hundratals andra i samma situation. De flyger hjälplöst mellan våningssängarna när det stormar. De ihjälslagna begravs i havet när vindarna mojnat nästa morgon.

Resan tar inte på något sätt slut när fartyget lagt till i Amerika. Människorna från ”den gamla världen” måste genomgå förnedrande test och undersökningar för att få stanna kvar i landet, ett av momenten i testet är att lösa matematiska gåtor. Den nya forskningen har visat att ”svagsinthet” är ärftligt, förklarar en av myndighetspersonerna. Man vill inte att medborgare med dessa anlag blandar sig med de ”normalbegåvade” invånare som redan finns i landet.

”Den nya världen” är närmast en italiensk ”Utvandrarna” och handlar om modet att lämna allt det hemvana men hopplösa för att söka lyckan i Amerika. Salvatore vill ge sina söner möjligheten att inte bara överleva, utan leva också. Han hade aldrig räknat med det hårda bemötandet, hade inte väntat sig att bli betraktad som så mycket mindre värd enbart på grund av sitt ursprung. Drömmen om Amerika trasslas in i den frustration och längtan familjen Mancuso känner och den fördomsfullhet den nya världens medborgare uppvisar. ”Den nya världen” är en estetiskt tilltalande film, om än berättad med en något överdriven långsamhet. Behållningen ligger snarare i eftersmaken - en sorts malande tanke att vi i Väst medvetet förträngt att också vi en gång varit de som utvandrat för att få ett bättre liv.

Titel: Den nya världen
Regi: Emanuele Crialese