Den respektable barnamördaren

Domaren frågade honom: Har du hört allt som sagts? Har du förstått vad du är anklagad för?

–Jag hörde allt, men jag har inte förstått någonting alls, svarade Gross.

Domaren fattade därefter beslutet att raskt försätta Gross på fri fot, med motiveringen att den åtalades mentala hälsa kunde ifrågasättas. Gross tog tillfället i akt att strosa till ett närbeläget konditori där han gav en fullt begriplig TV-intervju. Åklagaren begär nu att den psykiska utvärderingen av Gross granskas.

Karl Oellinger, riksdagsledamot för österrikes Miljöparti kommenterade efter rättegången att behandlingen av Gross karaktäriserar hela den österrikiska attityden till nazistiska brott som utförts av österrikare.

Detta är dock inte den verkliga skandalen. Gross chef vid det »speciella forskningsinstitutet« dömdes till döden efter kriget för krigsförbrytelser. Gross själv, som anslöt sig till nazistpartiet långt före den tyska annekteringen 1938, var betydligt mera lyckosam. Han överlevde en vistelse i Sovjet, där han hållits i förvar som krigsfånge 1947.

Med ett uppenbart dåligt samvete gick han därefter under jorden en tid, men hittades 1948 då kalla kriget just hade startat.

En domstol i slutet av 1940-talet beslutade att frige honom efter en högst summarisk process. Österrikes justitieminister stödde beslutet och ansåg att de två år som Gross tillbringat i ett krigsfångeläger skulle tas i beaktande, och att Gross för övrigt inte hade gjort sig skyldig till mord utan endast möjligen dråp.

Blev socialdemokrat

Gross frigavs helt 1953, anslöt sig till därefter till socialdemokratiska partiet (SPÖ) och begravde sitt förflutna. Han använde fortfarande material från de mördade barnens hjärnor i sin »vetenskapliga forskning« och – tack vare bistånd från vänner inom SPÖ – utsågs till chef för ett vetenskapligt institut.

Då Gross senare tilldelades den högsta utmärkelse som en österrikisk vetenskapsman kan få, trodde han att hans förflutna hade glömts bort. Men 1979 började det förflutna spöka för honom. Då befann han sig i Salzburg för att hålla ett föredrag med rubriken Mord som begås av sinnessjuka. En grupp unga österrikiska läkare tog tillfället i akt att dela ut en pamflett med titeln Mord begångna på påstått sinnessjuka barn.

Vredgad över smädelsen lät Gross stämma utgivarna. Han vann först målet, men 1981 beslutade högsta domstolen att upphäva domen. Det nya domslutet blev en signal till SPÖ att snabbt utesluta honom från partiet. Trots detta förblev Gross ända fram till 1998 Österrikes främste psykiatriske expertvittne i domstolar. Under sin karriär har han lämnat närmare 30 000 utlåtanden i brottmål.

Granska sitt förflutna

Åtalet mot Gross har startat en skärskådande debatt inom SPÖ om hur nazister integrerades i partiet och samhället efter kriget. En socialdemokratisk historiker, Oliver Rathkolb, konstaterar att problemet inte handlar om de ångerfulla nazister som genuint ändrade uppfattning, utan om de som anslöt sig till SPÖ och fortsatte att vara antisemiter.

Partiet måste också ta itu med det faktum att vissa ledande SPÖ-politiker genom åren, t ex de forna inrikesministrarna Oskar Helmer och Franz Olah, inte var nazister men däremot ursinniga antisemiter.

Socialdemokraterna var inte det enda parti som rekryterade före detta nazister. Ett stort antal sökte sig till det konservativa ÖVP. En blev till och med en mycket framstående medlem i Österrikes regering – ett faktum som ÖVP:s nuvarande partisekreterare Maria Rauchkallat förnekar.

Medan socialdemokraterna är villiga att kritiskt granska sitt förflutna verkar ÖVP närmast benägna att begrava det.

Karl Pfeifer
© Expo, Searchlight och Karl Pfeifer, 2000
(Expo/Svartvitt nr 2 - 2000)