Det är inte bara extremister som är antisemiter

Texten är en förkortad och omarbetad version av Daniel Poohls tal vid minnesstunden för Förintelsens offer i Malmö synagoga den 27 januari 2019.

Idag för 74 år sedan befriade den sovjetiska armén de kvarvarande fångarna i det nazityska lägerkomplexet Auschwitz-Birkenau.

De gjorde en fasansfull upptäckt.

I lägret fanns omkring 7500 personer. De hade lämnats kvar efter naziregimens försök att evakuera lägret och undanröja bevisen på de brutala brott som begåtts under flera års tid.

Under de efterföljande månaderna kunde den sovjetiska armén dokumentera nazitysklands övergrepp. Det systematiska mördandet och brutala medicinska experiment. Den fullständiga avhumaniseringen av de som sågs som fiender till nationalsocialisternas antisemitiska imperiedröm.

Idag samlas människor runt om i världen för att hedra Förintelsens offer.

Vi minns dem för att ge offren tillbaka den mänskliga värdighet som Förintelsens logik berövade dem.

Vi minns för att vi tror och hoppas att påminnelsen ska fungera som ett varnande exempel, så att det aldrig händer igen.

Men då är frågan: Vad ska vi minnas? Och hur minns vi?

När vi talar om Förintelsen finns en tendens att fästa blicken vid dess slutpunkt.

Vi talar dödslägren och det systematiska massmördandet.

Men Förintelsen var en process. Den började med de idéer som gjorde dödandet och byråkratiseringen av det bestialiska möjlig.

Och en fullständigt avgörande idé var antisemitismen.

Ska vi förhindra att samma sak händer igen så måste vi lära oss känna igen idéerna som bar upp Förintelsen.

Och jag skulle vilja påstå att vi som samhälle inte klarar det.

Nyligen släppte EU:s byrå för grundläggande rättigheter resultatet av den största undersökningen någonsin av diskriminering och hatbrott mot judar.

Den visade att nio av tio judar i EU upplever en ökad utsatthet. Sverige är ett av de länder där den judiska befolkningen upplever att antisemitismen ökat mest.

Antisemitismen är ett växande problem.

Ändå är bilden av hur dagens fördomar och fientlighet mot judar ser ut oklar.

I EU-rapporten vittnar de svarande om allt från fysiskt våld till verbalt hot och hat, vandalism, fördomar och diskriminering på arbets- och bostadsmarknad eller i möte med annan samhällsservice.

Vanligast är den öppna antisemitismen på internet och i sociala medier. 

Och kanske är det den största förändringen under de senaste åren.

Globala IT-jättar som Facebook och Google erbjuder en infrastruktur som gör det möjligt att sprida judehat i en hastighet och volym som vi tidigare inte sett närheten av.

Dessutom har flera medier avslöjat att algoritmerna till och med premierat antisemitiskt innehåll.

Om antisemitismen ska kunna bekämpas så måste arbetet börja där.

Med insikten om att logiken för hur hat och hets sprids, på kort tid har genomgått en omvälvande förändring, vars konsekvenser är svåra att förutspå.

Det krävs tydliga krav från politiken och medborgare på att de som distribuerar hatet börjar ta sitt ansvar.

Rapporten ger också en bra bild av vem man uppfattar stå bakom den antisemitism som sprids.

I Sverige är det vanligast att förövaren uppfattats som en ”extremistisk muslim”, som svarsalternativet i enkäten kallar det. Det är en luddig kategori, och det svårt att veta vad de svarande läser in den.

Men resultatet är hur som helst inte förvånande.

Vi vet att andelen personer med antisemitiska uppfattningar är större bland svenskar med en bakgrund i Mellanöstern. Där är antisemitismen rumsren och ett verktyg för auktoritära regimer som vill elda på Israel-Palestina-konflikten eller avleda uppmärksamheten från sin egen korruption och förtryck. Med en ökad migration i en mer globaliserad värld spiller det över till Sverige.

Bland islamistiska grupper är antisemitismen dessutom en fundamental del av ideologin. I takt med att terrorgrupper som al-Qaida och Islamska staten utvidgat sin verksamhet till Europa ökar också utsattheten för Europas judar.

Andra förövare som pekas ut är personer som, heter det i enkäten, har vänster- eller högeråsikter.

Inom extremhögern är antisemitismen en grundpelare i det ideologiska bygget. Men vad som inte framkommit i debatten under de senaste åren är att deras fokusering på judar som roten till samhällets problem har ökat.

I vårt arbete där vi följer extremhögerns propaganda på en daglig basis är det tydligt att antisemitismen får en allt mer framskjuten roll.

Ofta fungerar antisemitismen som en fortsättningskurs på flyktingmotstånd eller anti-muslimsk retorik.

Vi ser det även på den internationella storpolitikens arena. Ungerns premiärminister Viktor Orbán lanserade förra året en kampanj mot finansmannen och filantropen George Soros, med antisemitiska undertoner.

Världens mäktigaste politiker, Donald Trump, vann presidentvalet 2016 med en kampanj mot vad han kallade ”globalisterna”. I den video som spreds på nätet porträtterades dessa globalister uteslutande med kända judar.

Även inom delar av vänstern ser vi antisemitismen dyka upp. Framför allt bland de antiimperialister som vill välta vad de anser vara den liberala globala dagordningen. Där fogas klassiska antisemitiska myter om judisk makt in i berättelsen om USA:s orättfärdiga geopolitik. Många gånger med koppling till Israel-Palestina-konflikten.

Så där har vi vant oss att talet om antisemitism låter. Som något som fogar samman extremister från alla kanter. Eller som något som kommit med invandringen, som lagts till.

Men antisemitismen är ingen anomali. Den finns inte i utkanten. Den är en del av vårt samhälle.

Antisemitismen är en del av det svenska och europeiska kulturarvet. Den ligger nedbäddad i vårt gemensamma medvetande. Den väcks till liv och får näring i tider av polarisering och social oro.

I den där EU-rapporten vittnar svenska judar också om att de stöter på antisemitisn på sin arbetsplats, från vänner och bekanta.

En vardagsantisemitism det talas allt för sällan om.

I senaste numret av Expo bad vi våra läsare och följare berätta om den rasism de utsätts för i vardagen.

En person, vi kan kalla honom Philip, skrev till oss.

Det handlade inte om nazister som marscherar, eller en attack mot synagogan. Han berättade om ett besök hos frisören.

"Jag och kvinnan som klippte mig på frisersalongen kom av någon anledning in på världspolitik. Så gör hon plötsligen en paus, med saxen i handen, och frågar: 'Vet du vilka som ligger bakom de flesta av världsproblemen?' Jag svarar nej, så hon svarar 'Judarna!' Jag sjunker ner lite extra i stolen och hoppas att hon inte ska märka att jag är jude."

Jag tänker på den situationen ibland.

En kommentar från ingenstans som lägger skulden för alla världens problem på dina axlar. När det enda du ville var att bli lite fin.

En förnedring för att du är den du är.

Vi behöver förstå att alla uttryck av antisemitism hänger ihop. De är allesammans del av samma idé. Det finns ingen större poäng att stöta och blöta vem som är mest antisemit, eller vilken ideologi som är mest fientlig mot judar.

Förintelsen möjliggjordes av en antisemitism som steg för steg monterande ner förövarens förmåga att se sitt offer som människan.

På samma sätt föregås dagens attacker mot synagogor, hatkampanjer och terrordåd mot judiska mål av antisemitism i vardagen.

Det brukar sägas att judarna är vårt samhälles kanariefåglar i kolgruvan.

Jag gillar inte den liknelsen.

Det är som att säga att antisemitismen blir ett problem först när det är för sent.

När synagogan attackeras. När lägren är fyllda.

Vårt samhälles arbete mot antisemitismen måste börja tidigare än så.

Politikens ansvar är hålla antisemitismen stången och bekämpa den tills den för alla och envar blottläggs som den vanföreställning den är. Det görs genom utbildning, tuffa tag mot spridandet av antisemitism och genom att ta hatbrotten på allvar.

Det görs genom att aldrig backa från de principer om alla likas rättigheter som växte fram ur erfarenheterna av andra världskriget.

Vi som är en del av majoritetssamhället har en skyldighet att lära oss historien och vara lyhörda och empatiska inför den utsatthet som minoriteter upplever.

Tillsammans har vi en tuff uppgift framför oss.

Om det är något Förintelsen lärde oss så är det att det inte finns några andra alternativ än att försöka leva tillsammans.  

Och om det är så att antisemitismen inte bara är det exceptionella, utan att den faktiskt äger rum i någon form varje dag, så måste vi kämpa varje dag.

Varje dag måste vi försöka göra det som är alla former av rasisms motsats; se oss själva i den andre.

Här ikväll försöker vi se oss själva i de människor vars namn vi hört nämnas, i Förintelsens offer. Imorgon är det din granne och kollega.

Det är inte lätt. Men om det är något vi är skyldiga Förintelsens offer så är det att vi åtminstone försöker.

Daniel Poohl